Det är du och jag, datorn

Tycker inte alls om att vara singel. Hela mitt sociala liv utspelar sig på nätet känns det som. Facebook, bloggar, bilddagböcker, twitter... Allt uppdateras för sällan och för långsamt. Trycker frenetisk på F5. Inget händer. Alla andra har väl nåt bättre för sig antar jag...Någon att prata med, t.ex.


tomma rum

Det är först när man får lite sällskap som man inser hur ensam man känner sig. Det är så små saker, som att gå och småprata under promenaden till affären, att inte sitta själv vid middagsbordet, att ha någon bredvid sig i soffan. Någon att dela vardagen med.

Det är svårt att vänja sig vid att alltid komma hem till en tom lägenhet. Lika svårt som att gång på gång somna och vakna ensam...

Blues

Det uppdateras inget vidare här nu. Prioriterar helt enkelt andra saker som min personliga hygien, sömn och tröst av ledsna barn. Har haft ett par tuffa nätter när Alice inte varit så pigg på att sova och väckt storebror, så stundtals har jag haft båda barnen vakna. Inte kul! 

Känner mig som ett vrak. Måste ta tag i den här situationen innan min nedstämdhet utvecklas till en riktig depression. Det känns som att det går åt det hålet nämligen. Det handlar inte längre om att ha en dålig dag. Alla dagar är dåliga dagar och jag ligger i sängen och gråter och vill ingenting. Har ingen ork till att göra saker som jagborde, typ städa och ringa viktiga samtal. Inbillar mig att det ska kännas lättare nån annan dag. 

13 januari

Hur kan man glömma en sån sak? Sitter och försöker minnas vad som verkligen hände. Bråkade vi eller var det bara ett lugnt konstaterade? Vi kanske borde göra slut...

Det var dagen före hans födelsedag. Minns att jag var påväg hem från stan. Hade köpt kurslitteratur till mig, en biologibok till honom. Funderade på vad jag skulle hitta på nästa dag. Han skulle ju trots att bli 30. Det är lite ironiskt, för jag vet att jag för första gången på länge kände mig lycklig och kunde fantisera om oss tio år fram i tiden.

Sen är det liksom svart. Jag minns att jag grät. Att jag räknade på bostadsbidrag. Inte så mycket mer. Det är som att jag förträngt allt.

Jag tror inte att jag förstod då vad som hade hänt. Jag tror inte att jag har förstått förrän nu, fem månader senare, att han inte kommer tillbaka. Att det inte kommer att bli bra, hur mycket jag än skulle önska det. Det är därför jag gråter nu, gråter som jag bara gjort en gång tidigare. Då hade jag också förlorat någon som var som en del av mig. Oåterkalleligt.

Jag kan inte gå vidare för jag är fortfarande kvar i mitt gamla liv. Hur ska jag nånsin kunna  låta någon komma nära igen när de här känslorna aldrig släpper taget.

Jag hatar att jag älskar dig...



Ibland har han så rätt, Håkan.

Och jag skäms för att be, jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
skratta åt det för då kommer jag kanske över dig

Och jag hatar att jag älskar dig
och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Bitch/våp

Ute skiner solen(eller ja, sken) och jag sitter inne och alternerar mellan att stortjuta, trösta hostig lillkille som vaknar och sitta apatisk framför datorn. Trodde jag hade läget under kontroll men det var tydligen dags att bryta ihop. Igen.

Jag vill så jäkla mycket. Det är det som är problemet. Jag vill att han ska tycka om mig och är så rädd för att han inte ska göra det att jag blir en hysterisk, dryg surkärring som ingen kan känna några varma känslor för.

Jag vet precis hur jag borde vara. Snygg ,avslappnad, charmig, rolig, full av självförtroende. Men försök köra den stilen när du är så desperat och panikslagen att du hela tiden får kämpa mot tårarna. Den naturliga följden är att man framstår som århundradets surfitta. Inte blir det bättre när man grinar ovanpå det. Hysterin är ett faktum.

Och så kommer det sig att jag ligger och tycker synd om mig själv i soffan. Jag blir en person jag inte vill vara, en person som jag aldrig är annars. Och jag är så jävla bitter över mitt liv och den här situationen att han inte pallar att prata med mig i telefon. Förlåt. Det är verkligen inte meningen.



Aouch, Mel

Ja, det är ju en sån här karl man ska ha om man får för sig att separera. Inga bekymmer om hur man ska få ihop ekonomin som ensamstående mamma här inte;)

heart in hand

Då var det sagt åtminstone. Det var precis lika jobbigt som jag trodde men jag vet att jag behövde det. Oavsett.

Det är inte lätt att vända ut och in på sig själv och släppa alla försvar. Men just nu det som om det är den enda vägen vidare. Vad som än händer. I värsta fall blir jag tillintetgjord, men då får man resa sig ur askan. Kvitt ovissheten.

Har en djävulsk huvudvärk och ska gå och lägga mig.

helvete

Jävla ångest. Börjar storgråta i samma stund som jag kommer innanför dörren. Vet fan inte vad jag ska göra.

Är det inte ens värt att försöka?

Plötsligt kände jag mig bara så himla ledsen. Sårad. Övergiven. Värdelös. Jag fixar inte det här och jag får inte gråta nu. Är det så enkelt att glömma mig?!

It's the same old SOS

Alla dagar är inte bra dagar. Idag har det liksom varit för mycket. Kroppen har inte samarbetat med mig alls och jag känner mig så jävla ledsen. Har tittat på en massa gamla bilder, och det var en riktigt dålig idé. Det är inte bara ett vi som gått åt helvete, utan en familj. En jävligt fin familj dessutom. Hade vi det så hopplöst mycket sämre än alla andra? Var det verkligen helt bortom all räddning? Jag är inte så säker, och det är det som gör det så svårt. Men det är väl bara jag som känner så...

Vet inte vad jag skulle göra utan Noah. Han är så himla fin. Kramas när man är ledsen. Kryper upp i soffan och sätter sig i mammas knä. Och sjunger! Det där ordlösa nynnandet måste vara det finaste jag någonsin hört. Underbara unge. Jag ska aldrig någonsin släppa taget om dig.

att vara den som inte kan släppa taget

Det är väl i sådana här lägen som man ska vara rationell och storsint. Tycka att han förtjänar att ha kul lika mycket som någon annan. Att han får göra tamejtusan vad han vill. Att det är hans liv som jag inte har något att göra med längre. 

Men det funkar inte så. Jag är en elak, missunnsam och svartsjuk människa.  Jag önskar att han vore lika olycklig som jag. Lika fylld av känslan att inte duga. Lika sårad och besviken. Lika fångad i en situation där allt utgör en ständig påminnelse om ett katastrofalt misslyckande. Att han var den som levde i en desperat ovisshet, ständigt letande efter ett tecken av något slag och därför inte förmå att gå vidare.

Så många tankar och bilder som jag bara inte kan släppa. Tro mig, jag vill bara få det ur skallen. För det gör så jävla ont.  

Jag skäms. Men jag rår liksom inte för att jag känner såhär.

Det här är fel

Nej. Jag vill inte vara ensam. Punkt. Om det här är en mardröm vill jag vakna nu.  

det finns inga superkrafter i verkligheten

Det går bra nu. Tillvaron känns hanterbar. Det är lätt att få hybris och tro att man orkar precis allt. Laga mat, lägga barn, diska, städa, tvätta, plugga. Måste bromsa in mig själv och ta det lugnt ett tag till. Vill inte kraschlanda.

Imorgon ska jag till MVC-psykologen. Prata med någon som bara lyssnar och inte värderar, det behövs. Har svårt att prata om hur jag verkligen känner mig i den här situationen överhuvudtaget. Antingen har folk varit med om precis samma sak och då känns det som att jag tar in precis lika mycket som jag får ur mig. Eller så vet de inte alls hur det är, eller hur de ska reagera och det känns bara olustigt. Är verkligen tacksam för att ni bryr er, men ibland är det bara skönt med en viss distans om man ska öppna sig helt för någon. Lite knepigt kanske, men så är det.

Two sides

Linda Skugge skriver om sin skilsmässa. Om att äktenskapet är en kvinnofälla där vi glömmer att vi faktiskt kan försörja oss själva. Att hon är världens bästa mamma för att hon jobbar och gör rätt för sig, tjänar massor med pengar och kan köpa sig alla hushållsnära tjänster hon inte har lust att utföra själv. Och det är lika illa att vara beroende av stormorsan Sahlin som av en karl. Ungefär så.

Jag undrar om hon hade varit vid så gott mod om hon varit i samma situation som fattig, outbildad, 22-årig nobody. Utan pengar att lägga på hög. Utan pengar alls faktiskt.

Jag vill gärna klara mig själv. Jag undviker in i det allra längsta att be någon om pengar, vare sig det gäller karl, stormorsan/farsan eller mamma och pappa. Skam, det är vad jag känner. Men jag har inte så mycket annat val. Jag önskar att jag slapp sitta och lusläsa försäkringskassans informationsbroschyrer och söka alla bidrag jag kan hitta. Att jag aldrig hört ordet riksnorm.  Så kan det också gå efter en separation.

Förövrigt tycker jag att hennes text är lite skum. Mår hon bra, fine. Jag ska inte vara missunnsam. Men den är så glättig, på ett sätt som klingar en aning falskt. Men vet vad jag.

Comfort

Advokater, apelsiner och en bit överbliven kladdkaka. En tröst, om än en klen sådan.

Det snöar. Igen. Jag tycker det är så jävla jobbigt, är så rädd för att ramla på isen. Känner mig ju inte direkt smidig. Nu är det faktiskt mars. Vasaloppet är avklarat. Vår, tack!

Ska lägga mig och hoppas på att det känns lite bättre imorgon. Innan jag fastnar framför Californication och Hank Moody. Han är typ världens sorgligaste och lyckas vara cool ändå. Svåra män blir sexiga, svåra kvinnor hysteriska. I alla fall i våra huvuden. Det är den där fucking omvårdnadsinstinkten som ställer till det. Tänk om man hade blivit född till man istället. Jag skulle äga världen.

Ett steg framåt, två steg bak

Sängproblematiken är svårlöst. Det är mycket som är krångligt när man inte har bil. Idag var han iaf här och assisterade lite i läggningskaoset. Skönt att kunna sitta ner och andas en stund. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med mig själv. Det känns ju så bra när han är här och så jobbigt när han går. Blir knäpp, tänker för många om.

Han försökte prata lite om förlossningen. Ja, jag säger försöker för mig fick han väl knappast ur så mycket. Inte direkt mitt favoritsamtalsämne och jag vill gärna inbilla mig att det är lång tid kvar. Men två månader är ju ingenting egentligen. Orkar inte ens tänka på det.

Har förövrigt en djävulsk halsbränna. Vet inte vad som  känns mest akut. Botemedel mot det eller järntabletter.

Igår försökte jag pigga upp mig själv med att färga håret. Det brukar funka. Tydligen kan man köpa sig självförtroende i en blonderingsflaska(Källa:PS). Vi får hoppas på det.

saknar, saknar, saknar

OK. Glömma och gå vidare. Hur gör man det? Jag vill men kan verkligen inte.

I'm OK by myself...not

Jag förstår mig inte på mig själv. Ena stunden känns det uthärdligt, I'm OK by myself som Morrissey säger.

I don't need you or your benevolence to make sense. Nooooooooooo!

Helt plötsligt är det tvärtom. Livet känns så jävla fattigt. Allt jag vill är att bli älskad. Nu. Inte om ett, fem eller tio år. Nu. På en gång.

En del av mig hoppas desperat på att det ska fixa sig. För en desperat förhoppning är precis vad det är. För om han saknar mig det minsta så märks det inte. Försöker hitta något som tyder på motsatsen men gör mig själv illa istället.

Varför duger inte jag?

Lyckades montera upp min nya soffa alldeles på egen hand och jag är stölligt nöjd.  IKEA, förståss, modell Karlstad(lokalpatriot!) i brunt. Tycker den har en stilren design och den ser inte lika billig ut som vissa IKEA-soffor har en benägenhet att göra.  Klädseln är  sydd i riktigt möbeltyg, slitstarkt och så mycket snyggare än de där tunna bomullstygerna. Dessutom passar den sjukt bra ihop med vardagsrumsmöblemanget i övrigt. Trodde jag skulle få byta ut mina gardiner men det blev ju riktigt tjusigt ändå:)

Eftersom min nya kärlek var inslagen i en massa kartong fick jag springa ett antal vändor till miljöstugan. Sedan snabbstädade jag lite i lägenheten, imorgon kommer ju Hanna och hälsar på:D Morrissey har åkt upp på väggen och det är faktiskt riktigt mysigt.

Hade kunnat bli en bra dag, men så måste man ju naturligtvis haka upp sig på något. han kände sig tvungen att pika mig för min vikt. Det tyckte inte jag var särskilt sjysst. men du är ju gravid, tyckte han, då är man ju tjock.

Ja, det är just det. Här sitter jag med min mage medan han kör smörgåsdiet och snackar om Beach 09. Tjejer tycker killar med barn är gulligt, har han kommit på. Så våra ungar ska hjälpa honom att ragga brudar. 

vet egentligen inte hur seriös han var, men jag blev riktigt förbannad. Så förbannad att jag var tvungen att grina i en kvart när jag fixat mat till Noah. Och arg på mig själv, dessutom, eftersom jag inte kan släppa allt det här och fatta att det inte är mig han vill ha när han uppenbarligen är ute efter nån liten beachbrud som tycker det är lite spännande med singelpappor.

Men det är ju så jävla svårt  skjuta ifrån sig. Jag väntar ju för fan hans barn. Det verkar han ha glömt. Just nu är det sådär lagom roligt att tvingas gå igenom allt det här, när det känns som om man degraderats till nån slags producent till hans raggningsknep. Det passar ju väldigt fint, att lämna mig när jag är tjock, ful och eländig, leva loppan och sedan hämta en gullig bebis när det passar.

Jag känner mig mig så jävla sårad och övergiven. Och jag fattar inte vad jag gjort för fel.

Tidigare inlägg
RSS 2.0