Jag förstår mig inte på mig själv. Ena stunden känns det uthärdligt, I'm OK by myself som Morrissey säger.

I don't need you or your benevolence to make sense. Nooooooooooo!

Helt plötsligt är det tvärtom. Livet känns så jävla fattigt. Allt jag vill är att bli älskad. Nu. Inte om ett, fem eller tio år. Nu. På en gång.

En del av mig hoppas desperat på att det ska fixa sig. För en desperat förhoppning är precis vad det är. För om han saknar mig det minsta så märks det inte. Försöker hitta något som tyder på motsatsen men gör mig själv illa istället.

Är fortfarande snorig, hostig och hängig. Men upptäckte till min glädje att jag åter känner doften av kaffe! Det måste väl betyda att jag är på bättringsvägen?

Visserligen har vi en del mat i kyl och frys men det är ändå rena rama turen att barnbidraget trillar in i morgon. Noahs blöjor räcker nog ganska så precist. Är man kreativ kan man lösa även godissuget trots att pengarna tryter. På juridicum finns en godisautomat där man betalar med kopieringkortet. Det var en riktigt god chokladbit vill jag lova! Nu hoppas jag bara att jag har tillräckligt många markeringar kvar för att skriva ut mitt PM.

Apropå PM. Maxgränsen på 10 000 tecken är uppnådd och passerad. Skrev ut det sista utkastet och vet ni vad, det var inte lika illa som jag trodde. Nu ska jag konsultera PM-biblen "Att skriva juridik" angående val av tempus vid rättsfallsreferat och fixa till de allra mest förvirrade passagerna som troligen kom till sent när jag var mer koncentrerad på judys domstol än skrivandet. Skiten är under kontroll i alla fall. Jag tänker då rakt inte grina i panik över en testballong (kursledningens uttryck). Nä, det här duger alldeles utmärkt för den här gången.

Tittar på kvällsöppet och blir förbannad på alla gubbar. Tre herrar diskuterar Stieg Larssons karaktär Lisbeth Salander. Feministiskt föredöme eller skräckexempel? Det är ju så jävla typiskt att det ska bli en sån här diskussion så fort en  kvinna inte är vän och vacker. Det finns hundratals manliga romanfigurer som inte alltid håller sig till lagen och beter sig som svin, men ojar man sig över det? Icke!
Per Ström lät för övrigt som en idiot. Det är synd om männen, är ju en tes som han ständigt driver. Folk lever i vanföreställningen att det bara är män som begår våldsbrott och är kriminella.
När det gäller våldsbrott finns det ju statistik som talar sitt tydliga språk. Det handlar ju inte om manshat utan om fakta.

Lyckades montera upp min nya soffa alldeles på egen hand och jag är stölligt nöjd.  IKEA, förståss, modell Karlstad(lokalpatriot!) i brunt. Tycker den har en stilren design och den ser inte lika billig ut som vissa IKEA-soffor har en benägenhet att göra.  Klädseln är  sydd i riktigt möbeltyg, slitstarkt och så mycket snyggare än de där tunna bomullstygerna. Dessutom passar den sjukt bra ihop med vardagsrumsmöblemanget i övrigt. Trodde jag skulle få byta ut mina gardiner men det blev ju riktigt tjusigt ändå:)

Eftersom min nya kärlek var inslagen i en massa kartong fick jag springa ett antal vändor till miljöstugan. Sedan snabbstädade jag lite i lägenheten, imorgon kommer ju Hanna och hälsar på:D Morrissey har åkt upp på väggen och det är faktiskt riktigt mysigt.

Hade kunnat bli en bra dag, men så måste man ju naturligtvis haka upp sig på något. han kände sig tvungen att pika mig för min vikt. Det tyckte inte jag var särskilt sjysst. men du är ju gravid, tyckte han, då är man ju tjock.

Ja, det är just det. Här sitter jag med min mage medan han kör smörgåsdiet och snackar om Beach 09. Tjejer tycker killar med barn är gulligt, har han kommit på. Så våra ungar ska hjälpa honom att ragga brudar. 

vet egentligen inte hur seriös han var, men jag blev riktigt förbannad. Så förbannad att jag var tvungen att grina i en kvart när jag fixat mat till Noah. Och arg på mig själv, dessutom, eftersom jag inte kan släppa allt det här och fatta att det inte är mig han vill ha när han uppenbarligen är ute efter nån liten beachbrud som tycker det är lite spännande med singelpappor.

Men det är ju så jävla svårt  skjuta ifrån sig. Jag väntar ju för fan hans barn. Det verkar han ha glömt. Just nu är det sådär lagom roligt att tvingas gå igenom allt det här, när det känns som om man degraderats till nån slags producent till hans raggningsknep. Det passar ju väldigt fint, att lämna mig när jag är tjock, ful och eländig, leva loppan och sedan hämta en gullig bebis när det passar.

Jag känner mig mig så jävla sårad och övergiven. Och jag fattar inte vad jag gjort för fel.

Lägenheten är numera kartongfri och om en timme kommer soffan. Tjoho!

Man vet att man är förkyld när man kan stoppa ner näsan i ett kaffepaket och inte känna någon doft alls. Är helt berövad mitt luktsinne.

PM-skrivandet går sådär. Sitter mest och gör annat. Tycker dock att det är vansinnigt roligt när HD pikar parterna i sina domskäl. Det går inte att vara hur dum som helst. Skyll er själva. Det vill jag gärna skriva i mitt Pm. Eller är det irrelevant?

Magen börjar bli lite ivägen. Just nu är den dessutom helt sned. Bebis har hittat en favoritställning och ligger liksom på diagonalen och sparkar bestämt upp mot revbenen på höger sida.

Är konstant kissnödig. Beror det på kaffet eller att det är trångt därinne? En kombination, troligtvis.

Ja, inte behöver man ha dåligt samvete för att man lämnar Noah på dagis i alla fall. Ungen stormtrivs ju. Hann knappt få av honom overallen innan han pinnade iväg in i lekrummet. Tittade inte ens åt mitt håll. Å andra sidan brukar han vara ganska glad att se mig när jag kommer på eftermiddagen, så helt värdelös är man väl inte;)

Noah håller förresten på att lära sig gå. Bättre sent än aldrig. Första gången ropade man ju till så att ungen satte sig i ren förskräckelse. Sen lyckades jag hålla mig cool och då tog han en liten tur mellan fönsterbrädan och TV-bänken. Igår promenerade han sju steg på dagis. han är så gullig när han stapplar fram på vingliga ben, sötungen.

Har varit på MVC idag. Blodtrycket är fortfarande bra, bebisen växer på - SF på 27 cm - och jag med, hmmpf, väger på 62 kg nu. Nåja, fem kilo upp ligger väl inom det normala antar jag. Bokade tid hos MVC-psykologen som är på min vårdcentral varannan onsdag. Funderar mycket på förlossningen, mycket mer än vad jag gjorde när jag väntade Noah. Det är inte smärtan jag är rädd för, herregud det finns ju epidural;), den största utmaningen med en förlossning är ju psykisk. Aldrig någonsin är man så utlämnad till sånt som man inte kan kontrollera, så sårbar. Jag vet inte riktigt var jag ska hämta styrkan för att fixa det. Visserligen har han sagt att han vill vara med, men jag vet ärligt talat inte vad som skrämmer mig mest - att föda ensam eller att vara i en så utsatt situation tillsammans med någon som inte älskar mig längre. Jag vet inte hur jag kommer att reagera på det, och det skrämmer mig. Nåt fruktansvärt.

Folktandvården Norrstrand har tydligen inte noterat att jag har flyttat. Men visst, jag åker gärna 30 mil för att gå till tandläkaren.

En vecka kvar till första inlämningen och jag har precis börjat författa min promemoria. Uppgiften är otroligt utmanande, och det gillar jag. PM-ämnena består den här terminen av olika rättsfallsserier, bestående av tre rättsfall som på något vis hör ihop. Att hitta sambandet är inte särskilt svårt, utmaningen ligger i att skriva en sammanhängande analys, lyfta fram de olika fallen i ljuset av varandra. Vad blir summan av kardemumman så att säga. Det är liksom ingenting man kan läsa i en bok.

Har fått ner 3000 av  10000 tecken. Kvaliteten är som man kan förvänta sig av ett första utkast, men alla texter måste ju bearbetas - mer eller mindre(undantaget är möjligen bloggen. Här är det i stort sett bara råmaterial. Så nära en ocensurerad version man kan komma). Det viktigaste just nu är att få ner grundstrukturen och resonemangen på pappret, formuleringarna kommer att finslipas allteftersom. En PM växer fram gradvis och blir långsamt bättre, till skillnad från en krönika eller sportartikel där man medvetet tänker på stil och språk redan från början.

Att verkligen få använda språket för att resonera och argumentera, ofta på ett ganska avancerat sätt, är något jag verkligen gillar med juridiken. Tillsammans med logiken, problemlösningen och tolkning och analys av texter innehåller den allt jag tyckte var roligt i skolan. Är så vansinnigt nöjd med mitt val av utbildning. Att inte alla förstår hur roligt det är!;)

Ni ska veta att de värmer, alla fina kommentarer. Det är som att få en kram av en helt främmande människa när man som mest behöver det. Tack så mycket!

Har fått fina bloggutmärkelser av både Maria och Mandel. Jag blir tacksam, smickrad och glad, förståss.  Dessa är det tydligen meningen att man ska skicka vidare, vilket betyder att jag måste bli bättre på att läsa bloggar också;) Under tiden tänkte jag efterlysa lite bloggar som jag skulle vilja läsa. Alltid något, eller hur?

Pappa: Här har vi en dold poet. Även om han nog bara skulle hinna med ett inlägg i halvåret så skulle det definitivt vara värt att vänta på
Mamma: En insiderröst från den svenska gymnasieskolan om fuskande elever och knasiga skolledare. Jag VET att det skulle bli hur spännande som helst
Farmor och farfar: Vad hittar två pigga pensionärer på om dagarna?
Populärjuridik: Ja, en liten guide till vad som händer i juridikens värld just nu, helt enkelt. En lagom humoristisk jurist som kommenterade aktuella rättsfall, lagförslag mm skulle iaf jag följa slaviskt
Student&förälder: Det här är väl lite min egen nisch, men skulle tycka det var roligt att läsa om hur andra upplever det att  vara en kanske inte helt typisk student

Tips är givetvis välkomna!

Nu ska jag ringa och gratta mor på födelsedagen:)

Tog oss iväg till gamla lägenheten idag för att städa undan det värsta. Någon ordentlig flyttstädning blev det inte, det fanns ingen ork, men nu kan iaf hyresvärden komma dit och fotografera lägenheten inför sin försäljning. Det är alltid jobbigt att flyttstäda, men att flyttstäda gravid och dunderförkyld var vedervärdigt. Fixar inte att krypa runt på golvet, helt enkelt. Vi behöver nog får lite hjälp med det där, åtminstone att någon passar Noah så att man slipper hålla reda på honom också. Egentligen är det ju ingen brådska, kontraktet gäller ju mars ut.

När man träffar honom vill man ju gärna vara snygg, sansad och cool så han ska fatta vad han missar. Istället har man en illröd, söndersnuten näsa och är i upplösningstillstånd efter att ha släpat diverse städprylar över halva stan och försökt sopa lägenheten medan ungen kryper tvärs igenom skräphögarna. Vips blir man risigt, hysteriskt ex

Att ta sig hem var ju ingen höjdare direkt. Kroppen helt slut efter städning, och så två kilometers isgata med en unge som slänger bort sina vantar(så att man får vända tillbaks och leta) och sedan gallskriker sista kilometern hem. Trött och hungrig Noah och trött och hungrig mamma är ingen bra kombination. Efter keldasoppa, köpeplättar och ett bad är det bättre. och lillkillen somnar på ungefär 30 sekunder.

Frukt är också godis så ikväll blir det vindruvor. Kärnfria med kärnor. Typ

Haha. Bebisen tippar betyyyyydligt bättre än mig

Jag och bebisen tittar på Melodifestivalen. Popoffer som jag är hejar jag på Lasse Lindh. Lillan verlar digga Heat och Amy Diamond. Eller var det nån slags protest?

Dagar som den här känner jag mig extra ensam. Så jag ber om ursäkt alla lyckliga människor, idag vill jag helt enkelt inte veta av er.

Noah går från tokgnällig till superglad när Michael kommer. Jag gråter och vill bara sudda bort det senaste halvåret ur mitt liv.  Fan fan fan


 

Idag borde jag städa gamla lägenheten. Men jag orkar fan inte. Det är så vidrigt jobbigt att flyttstäda och jag vill bara lägga mig igen. Glömmer att jag är rätt så gravid och inte fixar hur mycket som helst.

11 veckor kvar tills den lilla ska komma. Just nu har jag en obehaglig känsla av att hon tänker titta ut tidigare. Mest för att den här fysiska och psykiska pressen känns direkt ohälsosam. Vet inte riktigt hur jag ska hitta lugnet att njuta av det här.

Till veckan måste jag ringa försäkringskassan och tjata om mitt bostadsbidrag, barnomsorgsadministationen och förhandla till mig en lägre dagisavgift, MVC och boka tid hos en psykolog, Minnamottagningen och boka in mig på en ensamståendegrupp. Och skriva, skriva, skriva. PM-dimma deluxe

... var rubriken på mitt dagboksinlägg dagen jag träffade Michael för första gången. Minns att det kändes som ett hopp om en vändning mitt i en jobbig period. Lite som nu. Det här har varit lite av en deppblogg de senaste veckorna. Inte så konstigt kanske med tanke på allt. Men det finns ljusglimtar, det går att finna stunder av glädje. Som när man stoppat sig själv och kladdungen i badkaret och den lille parvelns lycka inte går att undgå. Som när man knäcker HD:s kryptiska domskäl på seminariet och får beröm av Carl-Martin. Och när man faktiskt lyckas ha trevligt även om livet är upp och ned.

Har varit extremt social idag. För att vara mig, alltså. Kvällsfikade med en kursare och pratade om allt och ingenting. Kändes riktigt bra. Jag behövde det här. Behövde få känna att jag inte måste vara så fruktansvärt ensam om jag inte vill. 

Ännu en ingrediens i min känslococktail. Drömmer mardrömmar. Alltid samma sak. Han hittar någon annan. Någon som är tusen gånger bättre än jag på alla sätt och vis. Och jag känner mig sviken, bedragen, förnedrad och bara skriker och slåss.

Vaknar och är arg och ledsen och måste gråta en skvätt. Mest för att det förr eller senare blir verklighet. Skäms en smula. Huvudet vet ju att han är fri att göra precis vad han vill. men känslorna styrs ju som bekant inte alltid av förnuftet. Hjärtat skriker, gråter, blöder. Det tar längre tid än så här att skaka av sig tre år.

Förstår inte hur jag ska komma över alla känslor. Känner mig bitter och tycker det är orättvist att han inte behöver uppleva samma sak. Jag kan ju inte gå ut på krogen och dra hem första bästa karl. Sitter snällt hemma med bebis i magen, smuttar saft och gråter över honom. Ingenting att oroa sig för direkt.

Nu har jag kört slut på alla reserver. Energin är borta redan innan jag kommit utanför dörren på morgonen. Ingenting fungerar. Kroppen strejkar, huvudet hänger inte med. Fixar inte att vara en glad och trevlig morsa till ungen. Stressar iväg till basgruppsmöten med grinig bebis som helst vill vara hemma och sova. Det trilskas och jag får ingenting gjort. Arbetar upp mig i ett hopplöst tillstånd efter en timme av bebisgråt, försvunna telefoner, bajsblöjor, kladdiga bananer och sönderrivna anteckningar. Jag kan helt enkelt inte slappna av.

Det är en jävla cirkus det här

Noah är fortfarande hemma från dagis och jag har inte råd att missa seminarierna. Vill inte behöva krångla med dispens från obligatoriet om jag måste vara hemma länge när bebis kommer, även om jag inte tror att det skulle vara nåt problem(och är det det så anmäler jag de jävlarna för diskriminering eller nåt:P). Så vad gör man, ungen fick följa med till universitetshuset helt enkelt. Det var ju en chansning, förståss. Det är inte alltid sådana går hem, idag gick det åt helvete. Det blev inte många effektiva minuter om direkt och indirekt skada för min del inte. Däremot gick jag runt hela bygget tio gånger med en ledsen unge som till sist somnade i famnen på mig.

Hänger inte alls med just nu. Det går åt skogen, helt enkelt.

Michael hälsade på idag(och hur konstigt låter inte det?). Visste inte hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga. Slutade med att jag gick på tokdefensiv och typ inte sa nåt alls. Mest för att jag var rädd för att börja gråta och inte kunna sluta.

Försöker sysselsätta mig så gott det går för att hålla tankarna borta. Det går ok. Men när kroppen säger ifrån och man inte orkar mer brister allt. Hur många kvällar måste jag gråta innan ångesten avtar? Jag bara undrar.

Känner mig så ensam med alla känslor. Det är lätt att prata om det som var dåligt. Omöjligt att prata om det man saknar. Men det är ju det som gör så jävla ont.

Det är patetiskt och dumt men jag vill bara att allt ska bli bra igen.

...bor numera i en trerummare på 67 kvadratmeter tillsammans med lillgubben
...hittade rätt kabel på Clas O och fick igång bredbandet alldeles själv
...tänker inviga badkaret ikväll
...kommer få det fint när alla kartonger är borta
...funderar på om det är hennes koppar som är stora eller om den nya kaffebryggaren brygger ovanligt små
...känner sig väldigt gravid och får göra allt i snigelfart
...hoppas att medicinen biter på Noahs hosta
...borde läsa på om kontrakträttsligt skadestånd

Väntar på att flytthjälpen från Karlstad ska anlända. Resterna av ett förhållande är numera uppdelade och nedpackade i lådor, en smula deprimerande. Känner mig stressad och rastlös, hur mycket man än packar så ligger det ändå en massa skräp överallt. Snart hivar jag ner det sista i en sopsäck.

Noahs feber vill inte ge med sig. Snart får vi ta ungen till doktorn. Tycker han häner i rätt bra ändå, även om han är mer trött och gnällig än vanligt. Nu sover han iaf, kan behövas innan helvetesflytten brakar loss. Det är tur att vi bara ska iväg ett par kilometer.

Vi får se hur det går att koppla upp gamla skruttdatorn i nya lägenheten. Återkommer