Nu har jag tröttnat på allt krångel med blogg.se och hädanefter kommer jag att blogga HÄR! Jag hoppas att ni som tittar in här regelbundet kommer följa med mig till min nya adress, lägg till på bloglovin så missar ni inget:)

Har en sån där dag då hjärnan står helt still och då funkar det helt enkelt inte att blogga "på riktigt". Spammar lite gamla bilder istället:) De här är ett drygt halvår gamla, tänk så stor min lille gosse hunnit bli på den tiden. Han är ju så gott som vuxen.

Noah äter gröt i slutet på mars

I köksskåpet:)

Belevad pôjk som läser kulturdelen minsann

Sitter vid bärbara datorn och tittar på bilder från när Alice var nyfödd. Tänka sig att det är nästan ett halvår sedan. Det är först när man ser hur liten hon var som man inser hur stor hon har blivit. För mig är hon fortfarande min lilla tjej. Hon är ju så liten jämfört med storebror som f.ö växer så det knakar han med. Jag lever lite kvar i föreställningen om att hon är en liten nyföding, jag är liksom inte färdigt mentalt med den första bebisperioden. Ungefär som att jag aldrig hann ta in graviditeten ordentligt. En del av mig kan sörja att så mycket av tiden som gravid och nybliven mamma till en fantastiskt vacker dotter gick förlorad i denna förbaskade ångestdimma. Jag mådde helt enkelt för dåligt för att verkligen uppskatta allt det fina.

Leker förresten med tanken på att börja blogga med Wordpress. blogg.se har världens sämsta publiceringsverktyg. Tyvärr verkar det heller inte gå att flytta över innehållet, vilket tillsammans med att det verkar en smula krångligt att ändra bloggdesignen talar lite mot.. 

Idag fick vi besked om att vår ansökan om utökad vistelsetid beviljats, så i fortsättningen får Noah vara på dagis 25 h/vecka. Jag har haft problem med de vardagliga rutinerna här hemma så det ska bli skönt att få lite struktur på tillvaron igen. Dagis är en suverän avlastning om man är en deprimerad och slutkörd småbarnsmamma;)

Ikväll har jag varit på mitt livs första föräldramöte, som förälder. Kändes lite väl vuxet. Vi diskuterade resor till furuvik, namnmärkning av kläder, vad man ska bjuda på när barnen fyller år(piggelin) och annat viktigt.

Idag har jag dessutom lyckats köpa up&go-blöjor till Alice. Nog för att hon är ett otroligt duktigt litet barn så är det inte riktigt dags att börja gå än. Ytterligare ett bevis på att jag är extremt ofokuserad.

Tvååringen har inte sovit middag än. Bådar inte gott. Han verkar vara lite trött, för han har hämtat sin kudde och lagt sig på golvet(!).

Att lägga honom går rakt inte för övertrötta tvååringar sparkar och skriker, hoppar i sängen, biter och slår lillasyster, vill gå på pottan men ångrar sig igen.

Tvättar idag. Är lite trött och ofokuserad. Lyckas färga ett lakan rosa. Lyckat!

Funderade lite på om vi skulle gå till öppnis idag, men blev stressad bara av att tänka på det så det blir chill hemma istället. Noah har ju spenderar tre dagar på dagis så han har förhoppningsvis fått sitt sociala behov tillgodosett och jag känner att jag har större behov av lugn och ro än att stelt kallprata med andra mammor och pappor. Faktiskt.

De senaste dagarna har jag druckit kopiösa mängder varm choklad. Det är ju höst/vinter nu så det känns berättigat på något vis. Ikväll med vispgrädde. Som blir till såntdär ljuvligt skum som man bara vill slicka i sig.

Inte så konstigt att jag är en liten tjockis egentligen

Jag har verkligen ingen blogginspiration alls idag så vi kör ett litet bildspel istället. Kan vara trevligt det också:)

Gladfisan underhåller sig själv när mamma äter frukost. Uppskattas!

Middagslur

Vi plockade upp Noah på dagis

 

do not underestimate the power of the dark side...

 

Kramkalas<3

Jag ger upp. Kastar in handduken, lämnar walk over, flyr fältet.

Nä just det, det var ju inte tillåtet

Alex Schulman bloggar om pappalivet och verkar äntligen ha insett att man inte måste vara elak och dryg för att skriva en läsvärd blogg. Kanske är det för att jag själv har barn som jag är så mottaglig för charmiga bebisanekdoter.

Hursomhelt. Jag har haft en otroligt jobbig dag. Inte för att det hänt nåt särskilt, men ibland känns det verkligen att det är för mycket att vara hemma själv med två små. Då läser jag det här inlägget och blir genast lite gladare.  Det finns hopp om männen, trots allt. Tack Alex Schulman

Är trött efter ännu en natt med cirkus Alice. Lilla fröken har vaknat titt som tätt så vi har sovit en timme i stöten ungefär. Gäsp! Tand nummer två är påväg upp och jag tror det är den som spökar. I måndags kväll skrek hon oavbrutet i två timmar, puh!

Igår var det fotografering på dagis men tyvärr blev det inget kort på Noah:( Han var livrädd for fotografen så det gick inte alls. Typiskt att fisen som aldrig brukar vara blyg annars ska vli det just då. Men, det är sånt som händer:P

I Uppsala har det snöat och det tycker jag känns fruktansvärt trist. Gärna vitt i december, men blötsnö i oktober är inte alls särskilt trevligt.

Kottarna sover. Mättade, nybadade och belåtna. Dagen har gått ok. Vi har lagat riktig mat och varit ute i ruskvädret, då slipper man plågas av det dåliga mammasamvetet.

Alice har för första gången någonsin badat utan att bli totalt vansinnigt. Visst gnällde hon lite innan hon blev så tagen av storebrors cirkuskonster att hon glömde att det var konstigt och läskigt.  Sedan tittade hon på mig som om om hon undrade, vad är det här? Sötpluppen. Skönt att få tvätta henne i lugn och ro utan att hon skriker sig blå i alla fall:)

Noah i badet med polisbilen

Idag är det en månad tills Noah fyller två år:) Då blir det kalas minnsann. Har ingen aning om vad jag ska köpa i födelsedagspresent till skrutten bara. Han kan ju inte bara få nyttiga grejer;) Vad tycker tvååringar är roligt(förutom bilar då, men det har han ju en miljard av)?

 

Sitter och halvkollar på Kurt Wallander på engelska. Eller Kööört som de säger. Lite småcharmigt tycker jag. Kenneth Branagh ser ut som en smal Rolf Lassgård och är sådär lagom svår. Är ju inget deckarfan så jag blir inte riktigt biten. Passar bra att blogga samtidigt:P

Jag blev så illa tvungen att ge mig ut på stan med barnen idag. Medicinen ni vet, och apoteket här i krokarna stängde redan vid två, när trollen sov. På ditvägen var allt frid och fröjd. Noah pekade på bilar, bussar och tåg och Alice satt förnöjd bredvid och trivdes med livet. Men när jag skulle hämta ut mina Citalopram, ja då surnade fröken genast till. Hon skrek som en besatt tills jag lyckades trolla fram en napp att stoppa i munnen på henne(mitt första infall var att skriva att täppa igen truten med, men det lät ju ruskigt brutalt. Jag älskar ju min fina lilla fislisa).

I ungefär samma stund tröttnade Noah på att sitta i vagnen och skulle ränna runt själv. Jag är inte direkt stresstålig till att börja med men när jag inte fått min medicin är jag direkt labil. Skrikande bebis och tvååring på rymmen blev helt enkelt för mycket. Hem. Ögenaböj.

Noah gick med på att sitta i vagnen men lilla fröken var inte särskilt samarbetsvillig. Hon illtjöt hela vägen hem. Och ni som känner Alice vet att hon har större röstresurser än andra bebisar. Nu gastade hon så att man hade kunnat tro att jag inte matat henne på flera dagar, alternativt lagt henne på glödande kol i vagnen.Naturligtvis stirrar folk med tefatsögon. Vänder sig om och drar efter andan. Inte blir man mindre stressad då. Folk tror att jag är en värdelös mamma. Herregud. Jag är ju dessutom ung, så det verkar ju rimligt.

Väl hemma efter en helvetespromenad i rasande takt började jag gråta. Vi grät ikapp en stund, min försummade dotter och jag. Noah undrade såklart vad vi höll på med så jag fick lov att skärpa till mig. Flickebarnet lugnade ner sig hon med.

Nu sover ungarna sedan länge. Jag myspysade med Alice riktigt länge vid kvällsmaten och sista blöjbytet. Hon är vansinnigt söt när hon är på det humöret(tänkte lägga upp en bild på det lilla underverket men kameran samarbetar inte med mig ikväll). Noah och jag kramades och tittade i kaninpaketet. Bäbble, sa han. Gucka. To-maaaat. TOMAT, han sa tomat! Helt perfekt! Sedan får han syn på bananen och utbrister namminan.  Hoppar ur sängen, troppar iväg till köket och pkear på.. just det: bananklasen. Och när jag bär tillbaks honom till sängen ropar han besviket namminan, namminaaaan. Älskade unge. Han är så obeskrivligt fin. Särskilt hårt klappar hjärtat när han klappar på kudden bredvis sig och lägger sin lilla arm om mig.