Tiden för joggingrundan kapad med en minut igår. Heja mig! Tricket för att hålla de negativa tankarna borta var att helt enkelt att koppla bort allt vad löpsteg, andning och hållning hette och bara koncentrera mig på att analysera Klas Östergrens Fantomerna. Och när jag sög lite extra på hans vindlande, och stundtals överdrivna, formuleringar satte min egen lilla diktarhjärna fart och Erika försvann in i sin egen lilla värld. Det tråkiga är att alla briljanta små meningar försvinner så fort man kommer hem till penna och papper. Men de tog mig genom en hyfsad joggingtur.

Idag blev det promenad med Noah i vagnen. Inte lika flåsigt men motion likafullt.

Det går framåt. Känner mig piggare.  Peppad.  Jag fixar det här:)!

... som för övrigt är en Shakespearepjäs... Men men - har tagit lite nya mått runt min kropp.

Läser med visst intresse i UNT om kötiderna till det kommunala bostadsbolaget Uppsalahems kötider för att få en lägenhet. I genomsnitt krävs det att man varit registrerad som bostadssökande hos dem i mellan 5 och 7 år(!). Visserligen kan man få en lägenhet på små orter några mil utanför Uppsala redan efter 2 år, men där är det ju helt omöjligt att bo om man inte har bil. Och är man kräsen och vill bo i Uppsalas attraktivare områden får man vackert vänta uppemot 13 år. I Tuna backar där vi för tillfället hyr en bostadsrätt i andra hand krävs 12 år i kö för att få flytta in i allmännyttans lägenheter på andra sidan gatan.

Har man ingen möjlighet att hosta upp ett par miljoner för att köpa en egen bostad är man i en knivig sits om man är ung och av förklariga skäl inte hunnit stå ett deccenium i bostadskö. Har man dessutom familj blir det ju etter värre eftersom man inte gärna kan inkvartera sig i ett studentrum på 15 kvadrat. Alternativet som återstår är att kuska runt mellan andrahandskontrakt, bo ett år i taget - om man har tur. Det finns ingen chans att skapa ett hem någonstans, just när man hinner rota sig är det dags att packa sitt pick och vandra vidare. Ekonomiskt känns det ju heller inte vidare tryggt, eftersom det tillkommer en massa trista extrakostnader som dubbla hyror och depositioner. Och med barn är det extra jobbigt att inte veta var man ska bo nästa år. Man kan ju knappt ens välja dagisplats-

Och allt som byggs är nya lyxlägenheter och 5 miljonersvillor. Det ska hålla bostadsmarknaden igång, påstår man. Det märker vi inget av, här längst ner.

Igår var tydligen årets varmaste dag hittills i Uppsala. Det tror jag det. Jag höll på att smälta bort. Räddningen blev att vi lyckades styra upp en badutflykt till den ena av Uppsalas två badplatser inom rimligt avstånd. Det var riktigt skönt med lite svalkande sjöbris som kontrast mot den kvava, stillastående innerstadsluften och dessutom klarade man av att spendera en stund i solen med vetskapen om att ett uppfriskande dopp inte var långt borta.

Nu fick vi ju förståss dela badplatsen med varenda barnfamilj i hela Uppsala. och hundratals badande ungar lyckades ju tämligen bra med att röra upp den lilla badvikens leriga sandbotten - varpå vattnet förvandlades till lervälling av Lattenyans. Fasar för den dagen då Noah på allvar ska slå sig in på badandets bana. Att hålla koll på sin unge i ett gytter av hundratals andra kan ju inte vara världens lättaste. Jag kommer vilja hålla skruttgurkan i handen tills han blir tonåring, minst.

Vissa går ju till underdrift istället, och låter sina lilla unge på ett och nånting knata iväg till strandkanten medan de sitter och gnäller. Lite koll får man ju ha på sina små(och inte skälla ut sin stackars karl)

Well det verkar ju inte bli något svalare idag, men Herr Ö jobbar och jag känner mig inte hugad att ta mig till badstranden själv. Det är helt enkelt för mycket trixande med matsäckspackning, bussfärder och dylikt. Får helt enkelt försöka hitta en annan strategi för att klara värmen, som inte kräver fullt så mycket planering. Lite parkhäng kanske?

Idag har jag fått ändan ur vagnen och snört på mig löparskorna igen. I brist på fantasi blev det en tur bort mot Gamla Uppsala, en lagom(nåja) sträcka för en nybörjare som jag. Det rör sig alltså om jogging i ganska makligt tempo. Och t.o.m. det är lite för jobbigt, för jag orkade inte riktigt hela vägen. Förutom min usla kondition, som är ungefär på samma nivå som hos en 80-årig KOL-patient, så har jag alltid haft en mental spärr när det gäller löpning. Det har egentligen aldrig varit min grej. Det är jobbigt att springa, jag kan inte springa, jag orkar inte, jag dör. Ungefär så går mina tankar. Det har blivit lite av ett Moment 22. Jag lyckas aldrig hålla de där olycksbådande negativa tankarna borta tillräckligt länge för att komma i form. Och eftersom jag aldrig upplevt den där jogginglyckan dyker de där tankarna innan jag ens hunnit 500 meter.

En gång är ingen gång. Två gånger en vana. Det har ni kanske hört förut, fast i andra sammanhang. Utmaningen nu blir ju att motivera sig själv till att komma ut ett par gånger i veckan. För det är ju himla skönt när det är gjort. Man blir inte så lite nöjd med sig själv, och den där härliga trötthetskänslan i kroppen ska vi inte tala om:)
Jag måste bli bättre på att peppa mig själv, helt enkelt. Ta fram det där jävla anammat som finns någonstans långt där inne.

Annars kan ju en titt på mina lår tjäna som motivation!

Egentligen är det ju helt värdelöst att ta tid när man är i så usel form som jag, mitt första mål är att orka jogga hela vägen(jag står verkligen på ruta ett!). Men, det kan ju vara kul att ha något att jämföra med när man förhoppningsvis har gjort träningen till en vana. 24 minuter och 28 sekunder, enkel väg(softade och insöp det uppländska landskapet på hemvägen^^). Den tiden har ju potential att kapas rätt rejält åtminstone.

Ett par nya löparskor bör ju tillfogas den ständigt växande listan av saker som måste inhandlas. Jag får nämligen världens skavsår av mina gamla slita Asics från högstadiet(!?)  Stor suck. Om man ändå vore gjord av pengar.

Står dessutom i valet och kvalet var jag ska börja träna i höst när mammaledigheten är över och moi får lite fritid. Styrketräning, bad eller gruppträning? Vad känns viktigast? Nära hemma, nära plugget eller varken eller? Vad är smartast när jag inte vet var i stan jag bor nästa år? Lyx, eller ett budgetalternativ? Det tål att tänkas på.

Imorgon trillar cashen in och då ska jag försöka ta mig till staden och köpa en våg. Till den och min vikt ska jag försöka ha ett sunt förhållande. Jag inbillar mig att jag klarar av det.

Ha det bästans allihopa!

Är det bara jag som känner att man lätt faller in en någon slags sminkslentrian? Jag menar, jag ser ju precis likadan ut. Hela tiden. Det är samma trista grundjobb, samma beiga och bruna ögonskuggor, lite dutt med mascaran och så lite läppcerat. Om jag ska slå på stort kanske jag dristar mig till att använda ett färglöst läppglans. Stift har jag i mängder, som aldrig används. Mest för att de känns så opraktiska, de måste ju bättras på i tid och otid, och kanske lite för att jag har en tendens att se ut som en prostituerad i för starka färger.

Vad har hänt, egentligen? Jag har ju varit sanslöst besatt av olika make-upmetoder, frisyrer och accesoarer. Nu är jag nöjd om jag lyckas ta på mig ett par örhängen.  För att inte tala om håret. Där läggs det inte många minuter kan jag säga. Nuförtiden går det väldigt fort att göra sig i ordning.

Vad bra, tycker kanske ni. Jo, visst är det skönt att slippa känna att man måste spendera 45 minuter framför spegeln varje morgon. Det skulle i ärlighetens namn aldrig funka för mig nu när jag har en liten snuttgurka som ska pysslas om. Fåfängan prioriteras bort helt enkelt.

Men ändå, lite nedslående är det ju att titta sig själv i speglen och inse att man ser tråkig ut. Ingen särskild, liksom. Varken ful eller snygg. Nog för att jag tycker att jag ser lite mer spännande ut än den genomsnittliga morsan, but still - jag är ju inte på långa vägar så tjusig som en tjugoåring borde vara.

Herr Ö kommenterar då och då detta faktum. Han tycker att jag ska klä mig och sminka mig lite sexigare. Like in the good ol' times. Och visst fan håller jag med, innerst inne. Och idag har jag faktiskt gjort något åt saken. Adderat flätor till den mycket praktiska mammahästsvansen(bebisar gillar att dra folk i håret nämligen) och letat fram lite gamla smycken som legat orörda i sin kartong sedan jag flyttade från flickrummet. Läppglanset är i en röd nyans. Den beiga skuggan lite glittrigare. Vad fin du var idag då, tyckte Herr Ö.

Nämen tack:)

Det är inte roligt att ta tempen på bäbis. Särskilt inte när man är ensam och måste hålla både termometer och jätteledsen liten skrutt i fast grepp. Noah har fortfarande feber, men den sjunker stadigt i alla fall. Tur är väl det annars hade väl jag fått hispan och kallat hem Herr Ö.  Har är ju onekligen mer rutinerad än undertecknad när det gäller att ta hand om sjuklingar. Men man lär sig väl antar jag:P

Hursomhelst märks det på mammas lilla skruttgurka att han inte är riktigt kry. Visst är han till och från på sitt vanliga solskenshumör, men han tröttnar fortare.  dagens parkhäng blev lite kortare än tänkt eftersom lillen blev sur på mamma som tyckte att han skulle pyssla med något annat än att äta gräs. Då var plötsligt ingenting roligt längre.
Nu sover han iaf. Igen. När han vaknade från eftermiddagsvilan insåg jag nämligen ganska fort att det bara var att skaka ihop en flaska välling, doppa ungen snabbt i badbaljan och stoppa tillbaks i sängen.

Ät bar chili!
Tuna Blommor, Uppsala

Hur kan man ens komma på tanken att skriva isär ordet ätbar? Vart är världen på väg?

Dessutom har jag tydligen gjort mig skyldig till någon slags fadäs i det här inlägget. Tydligen är det bara utbölingar som skriver Ackis. Korrekt stavning är enligt Herr Ö Akis. Ja ja jag fattar att det är för att Akademiska stavas med ett k. Men jag kan inte hjälpa att det i mina öron låter aaaaaaaaaaaaaakiiiiis.  Språk är lustigt. Och kul.

O-ringen pågår för fullt i skogarna runt Sälen. Tiotusentals hurtbullar tittar ut från sina tält tidigt på morgonen för att knata runt i skogen i varierande takt. Hela familjer dressade i matchande träningsoveraller blir en brutal kontrast till Båstadsveckans välstylade kändisar och rikemanssnorungar i kotlettfrillor. Det är blåbärssoppa och makaroner på spritkök istället för mäklarbrickor på pappas kreditkort. Orienterare är så j*vla tuffa, tycker jag. Bratsen blir i jämförelse bleka festprissar som saknar all form av värdighet.

I O-ringen kan man hitta alla sorter. Unga som gamla. Som världens piggaste 90-åring. Eller mina egna småkusiner som nu blivit ganska stora i sammanhanget. Elit som motionär. Och de som bara orienterar för nöjes skull. Jag vill vara där. Jag vill dra på mig ett par tajta brallor och en sponsrad nummerlapp. Pikétröjor från Ralph Lauren och tennisskor från Fred Perry känns jävligt ute. Nä, tacka vet jag ett hederligt underställ och devisen "oömma kläder".

Varje gång jag läser om orientering eller ser ett inslag på TV får jag en enorm lust att på stört springa iväg och köpa Naturpasset och knata ut bland stock och sten. Av det blir det aldrig något av. Sanningen är att de gånger som jag faktiskt orienterat på riktigt kan räknas på ena handens fingrar. Men jag vill ju så gärna! Jag tror det är kombinationen av slit i sitt anletes svett och klurighetsaspekten som lockar en liten tänkare som jag själv. Det krävs ju ett visst mått av logik och problemlösningsförmåga för att ta ut rätt kompassriktning och leta sig fram till de där orange-vita lådorna som fladdrar i vinden.

Kanske borde jag åka på träningsläger hos klanens orienteringsfalang i Sörmland. Friska upp mina kunskaper beträffande karta och kompass. Framförallt bättra på min usla kondition. Kolhydratladda inför en nattlig tur i skogen med enorma mängder fullkornspasta.

För någon gång ska det bli en O-ringsdebut för mig med. Kanske inte nästa år. Men i framtiden!

Och rubriken är faktiskt inte det minsta ironisk. Jag vandrar som på små moln, och ja det påståendet var också helt utan ironi. Jag är inte ens ironisk när jag påstår att jag inte är ironisk. Äsch ni fattar.

Jag borde för det första få någon slags Årets Flickvän-utnämnelse. Inte nog med att jag fixar en prima lunchlåda till Herr Ö, jag traskar också iväg den långa dryga kilometerna till hans jobb när han glömmer den hemma i kylen, trots att jag påminnt honom ska nämnas.

Och jag är inte det minsta irriterad. Jag blir inte heller stressad när Noah bestämmer sig för att sova bort hela förmiddagen så jag får slänga ihop en flaska välling i rekordfart och halvspringa bort till Ackis för att hinna i tid till herr Ö's lunchrast. Motion jublar jag (tur det, för det skulle senare visa sig att jag inte skulle hinna med den där fyrishovsturen idag heller. Nåja, Herr Ö är ledig på torsdag igen^^). På vägen tillbaka motstår jag frestelsen från alla de miljoner glassstånden längs Fyrisån och hoppar in på Luthagens Livs och köper en måltidsersättning med chokladsmak som jag avnjuter i skuggan vid Eddaspången. Idag har det varit fruktansvärt lätt att vara rätt! Och brun har jag blivit, bara sådär! På en fucking dag!

Jag vet att herr Ö avskyr att jobba A-turer, men idag har det faktiskt varit skönt att ha honom hemma hela kvällen. Noahprutten är nämligen inte helt kry:( Men trots febern har han varit vid gott mod större delen av kvällen, med ett par ordentligare svackor då det bara var ledsamt hela tiden. Fast det är väl bara naturligt när man är liten och inte mår bra. Och när man är stor och mår dåligt också för den delen;)

Jag måste förresten omvärdera min inställning till keso. Jag har betraktat den där gryniga massan med stor misstänksamhet. Helt ogrundade fördomar har det visat sig. Det är ju supergott på en macka med en skivad tomat och lite örtsalt:) Och för att inte tala om i min vitaminspäckade tomatsoppa som jag kokade ihop idag. Wow!

Sverigedemokraternas representant i Uppsalas kommunfullmäktige, Joakim Larsson, har lagt fram en motion som går ut på att stoppa allt flyktingmottagande i kommunen. Detta är inte något unikt för Uppsala utan ett förslag man lagt fram i flera kommuner där man har mandat. Sverigedemokraterna tycker att varje man i varje kommun ska folkomrösta om invandringen.

Nu är det väl en chans på triljonen att ett sånt här förslag skulle gå igenom. Dels vill inga andra partier befatta sig med SD och dels så har jag svårt att tro att en majoritet av invånarna i Uppsala och andra städer delar de här mindre trevliga åsikterna.

Joakim Larsson är folkvald och i sin fulla rätt att lägga fram vilken motion han så önskar. Han bör göra det också. Det är så en demokrati fungerar. En annan av demokratins grunder är att bemöta åsikter man inte kan stå för och föra en konstruktiv debatt. Så sker inte Sverige idag. SD avfärdas som ett parti som man inte kan ta på allvar. Detta trots att de närmar sig fyraprocentsspärren till riksdagen i rask takt. Det är farligt att ignorera missnöjespartier med åsikter som kanske inte är politiskt korrekta alla gånger, men som de facto delas av en relativt stor del av befolkningen. Lärde man sig ingenting av Ny Demokratis vända i riksdagen undrar jag? Har man redan glömt?

Sverigedemokraternas politik måste upp till diskussion. I en debatt skulle deras argument vara mycket tunna. Deras retorik präglas av rasism och allmän intolerans mot människor man ser som annorlunda, t.ex homosexuella, maskerad till någon slags omtanke om det svenska folkhemmet.

"Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen."

Det mångkulturella Sverige är enligt sd ett misslyckade. Jag ser det som en tillgång. För visst kan man väl bevara den svenska kulturen utan att för dens skull bannlysa mångfalden? Är det enfald som Sverigedemokraterna vill åt?
Det verkar onekligen så. Bland annat så vill man avskaffa den skattefinansierade hemspråksundervisningen, kan man läsa i deras valmanifest från 2006. Invandrarna ska anpassa sig, och inte tvärt om. Sverige ska inte ta emot fler utlänningar än våra grannländer osv. Sverigedemokraternas syn på islam är skrämmande. SD-kurirens chefredaktör Richard Jomshof ondgör sig t.ex. över moskébyggen i sin blogg och backas upp med mer eller mindre skrämmande kommentarer av sina partivänner. Vill SD avskaffa religionsfriheten? För det måste ju vara anledningen till att man inte vill unna muslimer en egen böneplats. Man motiverar motståndet med att en svensk kyrka aldrig skulle få bygglov i Teheran, men det är ju bara barnsligt att jämföra Sverige med Iran. Är det så vi vill ha det? Nej tack!

Sverigedemokraterna må försöka framställa sig själva som ett rumsrent parti, men jag tycker att deras sympatisörer bekänner färg ganska ordentligt i moskédebatten. För mig framstår de som en samling intoleranta bakåtsträvare som projicerar sina egna och samhällets problem på grupper av människor som inte passar in. Det är skrämmande att se! En sak är i alla fall säker. JAG vill inte leva i Sverigedemokraternas Sverige.

På Viasat History går Jan Guillous mycket underhållande serie "I Arns Fotspår"(har för mig att den visats på TV 4 för ett par år sedan eller så). De rent populärhistoriska aspekterna i all ära, men behållningen här är ju helt och hållet Guillous totala brist på självdistans. I går handlade det om var Sveriges vagga skulle stå. Alltså, var tar nationen Sverige sin början?
Guillou avfärdar både det ena och det andra som rent buffel och båg och fabricerade historier som hittats på av mer eller mindre storhetsvansinniga författare, konstnärer och överdrivna nationalister.

Traditionellt har professorer och andra experter pekat på Uppland i allmänhet och Gamla Uppsala i synnerhet som nationens hjärta. Här finns en gammal kultplats, vårt första ärkestift, ett par tämligen tjusiga gravhögar. Bland annat.
Denna uppfattning kan vi tacka Olof Rudbeck dä, Erik Gustav Geijer och andra fantasifulla göticister för, enligt Guillou. Rudbeck ansåg t.ex. att Sverige var gudarnas boning och alla större folkslags ursprung. Uppsala var i själva verket inte bara Sveriges utan hela civilisationens vagga.

På många punkter kan man ju hålla med G. Historieförfalskare har det ju funnits gott om under åren och det finns all andledning att syna innehållet i historieböckerna i sömmarna. Vilket för oss till Jan Guillous brist på självinsikt.
Ingen kan väl ha missat att herr G har hittat på en tämligen populär romanhjälte. Hans böcker om Arn har helt nyligen filmatiserats, en mest påkostade svenska filmproduktionen någonsin. Historien utspelar sig i Västergötland - där Sveriges vagga bör stå enligt Guillou. Det är tydligen ett ovederstigligt faktum. Med de argument han lägger fram kan man tycka att det låter rimligt. Må så vara. Det här inlägget handlar ju faktiskt inte om hur vida Guillou har rätt eller fel.

Ironin är ju uppenbar. Här kritiserar Guillou gågna tiders författare och tänkare. När just författare och tänkare är precis vad han är själv. Det som gör det så himla roligt är ju att Guillou påstår sig sitta på den absoluta sanningen. Han tvekar inte att raljera bortom förtnuftets gränser, och det är ju en del av hans charm. Men inte nog med det - här fabulerar han fram en karaktär ur sin egen fantasi och så visar det sig att han faktiskt funnits - på riktigt! För det tar G också upp i sin dokumentärserie - den mystiska figuren som finns avbildad på någon kyrka i Västergötland och som tagit med sig sydländska stridskonster till det kalla, primitiva Norden(och därmed gett götarna medlen att klå upp dansken. Alltså har vi denne mystiska person att tacka för att Sverige överhuvudtaget finns!). Här finns liksom lite mer än ett korn av sanning, Guillou är historien på spåren.

Sagan om Arn har blivit omåttligt populär. I Västergötland jublar man och ordnar rundresor, i just Arns fotspår. Guillou gör sitt bästa för att spä på denna Arnhysteri. Förutom avslöjande reporter, spionromansförfattare, opinionsbildare och isbjörnsjägare kan Jan Guillou numera även titulera sig historieskrivare. Eller ska vi kanske säga fabrikant.

För det skulle kunna hända att man om ett par hundra år eller så har kommit fram till nya slutsatser gällande den svenska historien, och det är mycket möjligt att någon annan i framtiden kommer att stå med Kungshögarna i Gamla Uppsala som bakgrund och skratta åt Guillous tempelriddarstory och den hoper svenskar som svalde den med hull och hår. Visst kan det vara så att Guillou sitter på den absoluta sanningen. Men det trodde nog Rudbeck också.

Jag borde naturligtvis ha anat oråd redan igårkväll när Herr Ö tillkännagav att han minsann skulle gå upp med Noah nästa morgon, så att jag skulle få lite sovmorgon. Jag måtte ha halvslumrat eftersom jag inte lade märke till den där spjuveraktiga uppsynen och det illmariga tonfallet. Något lurt var på gång, men det  gick mig helt förbi.

Anyway tidigt imorse vaknade lillplutten. Han är punktligare än fröken Ur den där ungen. Jag puffade triumfierande Herr Ö i ryggen.
 -Nu ska du gå upp med Boan, tyckte jag.
Herr Ö frymtar till svar.
- Du LOV ADE!
- Jag ljög.
- Nej, du ska upp.!

Och herr Ö går faktiskt upp. Och tar Noah med sig. Och jag burrar ner mig i täcket och somnar om. En stund senare kommer Herr Ö in med en vansinnig Noah. Som han lägger bredvid moi i sängen. Jag mitt dumma nöt tror att Herr Ö håller på att fixa välling(och pga av sin bristande simultankapacitet inte kan hålla ordning på vällingblandandet och unge samtidigt) men när fem minuter gått och ingenting händer börjar jag ana oråd.

Och mycket riktigt. Herr Ö sitter framför datorn. Noah ska sova tillkännager han. Noah är trött. Nä, Noah är vansinnig replikerar jag. Herr Ö flinar.
- Här får du för alla gånger du har kommit och lagt Noah när jag sovit, skrockar han.
Jag tycker att det är lite skillnad. Om Noah vill sova förmiddag måste han ju ligga nånstans. I sin säng förslagsvis. Det är ju nackdelen med att bo i en liten tvåa. Man kanske inte får sova helt ostört. Och ok, jag erkänner att jag ibland använt Noah som ursäkt för att väcka Herr Ö. Men då har klockan med råge passerat lunch.

Idag har jag gjort ett litet experiment:)  Ville kolla hur Noah reagerade på mat som inte var mosad och ihoprörd till oigenkännlighet. För även om det är bitar i barnmaten så är den ju mest kladdig, och det vore ju trist om ungen vande sig för mycket vid det.
Potatis och  Sempers frikadeller bidde det och tjoho vilken succé! Inte nog med att ungen åt som om han aldrig förr sett mat, roligt hade han med när han fick sitta och plocka med potatisbitarna och de små köttbullarna(och mamma tyckte också att det var trevligt eftersom det inte på långa vägar blev lika kladdigt som när bebis får pyssla med gröt elller annan mat själv). Nu hamnade väl lejonparten på golvet men jag tror faktiskt att han lyckades peta i sig åtminstone någon liten bit.
Såg liute tendenser till att han börjar använda pincettgreppet så snart listar han väl ut hur han ska få i sig maten den vägen. Han plockar upp bitarna men ibland tappar han dem ganska omgående och han har inte riktigt listat ut att man ska släppa dem när händerna väl hamnat i munnen. Men det där kommer väl allteftersom.

Kan ju bara säga att det känns oerhört skönt att Noah gillar mat med bitar. Något gör man rätt i alla fall! kan tyckas vara en liten obetydlig grej men nu ska jag suga på den här karamellen en liten stund:)

Jag har en tendens att ibland drabbas av en lätt hybris. Jag tror att jag orkar och kan mer än vad jag faktiskt gör och tar mig därför vatten över huvudet. Gång på gång. Att jag aldrig lär mig.

Idag var tanken att jag skulle ta en promenad till Vaksala Torg och titta lite på marknaden och spana in det där konserthuset som är så himlans omdebatterat på UNT´s insändarsida(tyckte förövrigt att det var ett fint stycke arkitektur. Allt måste väl inte nödvändigtvis se ut som Carolina eller Universitetshuset?). Bara det hade ju varit en fullt tillräcklig utflykt för mig och lille Östlunden, men mitt dumma nöt tyckte att det vore smart att titta förbi Willys när vi ändå var i krokarna(och att vara i krokarna innebär i det här sammanhanget att vi bara var ett par kilometers promenad från ovan nämnda).

Nåväl. Helt bortkastat var det ju faktiskt inte. Det är kul att handla på Willys, mest för att det är så brutalt mycket billigare än vår lilla supermarket. Särskilt grönsaker. På tomaterna skiljde det tio spänn(!) och zucchinin var ju bortåt 25 kr billare per kilo. Jag var ju bara tvungen att köpa en. Vad jag nu ska med den till, nu när jag ska äta nyttigt(zucchini stekt i olivoljan är väl kanske lite väl kaloririkt):P

Är det bara jag som upplever att man gärna handlar lite extra bara för att det är billigt? Och att det därmed kostar lika mycket som vanligt(visserligen har man ju fått mer för pengarna, men kanske också lite saker som man egentligen inte behövde). Nu hade jag säkert plockat på mig ännu lite exra om jag inte haft hemtransporten i bakhuvudet. Det finns en gräns för hur mycket man kan lasta på en barnvagn. Tre påsar går det ner i vår varukorg konstaterade jag tidigare idag(men då såg min färska dill en aning tilltufsad ut). Sen ska man ju inte glömma att vagnen i ett slag blir dubbelt så tung att dra på. Alltså hemfärd, som alltid är mycket jobbigare än utresan, med en aptung och svårmanövrerad barnvagn och som grädde på moset en tryckande hetta värdig medelhavet. Kan ju säga att jag förbannade mig själv som tagit på mig ett par korvskinn till jeans istället för något svalare. Ett par shorts till exempel.

Väl hemma var det ju dags att laga mat. Nu borde jag ju ha lyssnat på min kropp som skalv av trötthet och uppmärksammat att diverse stresshormoner fuckade upp mig rent mentalt och helt enkelt gjort något smidigt. Som en macka med nån röra. Men jag tyckte att det var en sanslöst bra idé att fixa nåt ordentligt, och en lunchlåda till Herr Ö. För att spara pengar.

Det är inte roligt att laga mat när man är trött och helst vill lägga sig i soffan och sova. Det blir inte bättre av att man samtidigt måste underhålla en liten kille som precis just då vill ha all ens uppmärksamhet. Vad gör man då för att inte bli vansinnig?

Jag borde naturligtvis lagt ner hela grejen innan jag hann börja. Noah är ovanligt klipsk, egentligen. Jag är dum som inte fattade att vad han egentligen ville säga var Ta det lugnt mamma och mys lite med mig istället.
Som sagt, jag blir så trött på mig själv!

Han är en riktig ängel, den där ungen. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, han får mig alltid att må bra på bara en sekund.

Egentligen borde jag ha städat idag. Plockade undan lite snabbt istället. Det ser ok ut här hemma nu. Det mesta känns ok. De nya matvanorna går ok, jag mår ok - efter att ha grinat ur mig lite stress och uppgivenhet när My heart vill go on spelades på VH1(så täntigt, jag vet, men det var nog precis vad jag behövde). Jag menar, jag hoppar inte precis upp och ner av glädje, men det är inte så att jag bara vill stanna i sängen heller..

Klockan 05.00 tyckte Noah att det var dags att vakna. När det en halvtimme senare stod klart att han inte tänkte somna om fick en sur och trött mamma knata upp och fixa välling.

Inget ovanligt med det, egentligen. Men när morgontidningen var avverkad och jag förundrats över att det inte fanns någon fredagsbilaga(varför har de bostadsbilagan idag?) började jag fundera över varför inte nyhetsmorgon körde igång. Klockan var ju över sex och istället visade de nåt töntigt barnprogram.

Då gick det upp ett ljus. Det är ju lördag. Det är tre(3!) timmar tills ett program med vuxet tilltal visas på svensk TV(nej, jag räknar inte TV-shop och de ring-vinnprogram som visas på övriga kanaler vidden här tiden). Helgmornarna blir ett rent helvete för småbarnsföräldrar, om man inte är road av Teletubbies och jordgubbslisa vill säga.

En anekdot, apropå ingenting: Vi var och hälsade på hos mina föräldrar. Noah var morgonpigg i vanlig ordning och lockade upp övriga familjen som annars brukar sova till lunchtid, ungefär.
- Vad bra, nu hinner vi ju titta på nyhetsmorgon, kvittrade min mamma.
- Det är söndag mamma.
- Ja
- Nyhetsmorgon börjar inte förrens klockan nio.
- Åh...

Det finns inte många alternativ för den ofrivillgt morgonpigge småbarnsföräldern på helgen. Små barn tar inte hänsyn till att befolknigen förväntas ta sovmorgon dessa dagar. Och TV-tablån är särskilt hänsysnslös mot de mammor och pappor vars ungar inte kan kliva upp och roa sig själva. För mig blir det frukost framför datorn i sällskap med Fredrik Lindström och hans sommarprat från midsommardagen. Han är för rolig. Det finns bettskenor och avslappsningskurser. Till expempel. Och vad hejdlöst kul det kan bli när man  försöker beställa en resa via SJ's datoriserade telefontjänst.

Sommararkivet hittar du här. Passa på innan Fredrik trillar ur 30-dagars för bövelen!.

Noah somnade som en stock och jag fördriver tiden med att klicka på poänglänkar hos GratisBio . Jag behöver bara 940 poäng till för att få ett presentkort, eller 340 för en biobiljett. Hjälp en fattig genom att registrera er här och passa på att samla på er lite poäng:P

I augusti släpps Flyga Drake på LoveFilm. Den ligger självklart på vår lista och jag hoppas att den dimper ner i vårt brevinkast inom en snar framtid. Dessutom borde alla med minsta intresse för litteratur ge sig på att läsa Khaled Hosseinis roman med samma namn, som filmen bygger på. Det är en vacker och gripande skildring av Afghanistans tragiska historia helt i en klass för sig. Kanske ännu snäppet bättre är uppföljaren Tusen strålande solar, om kvinnornas helvete i krigets Afghanistan(så arg jag var när jag läste den!).  Välj dessa istället för någon dassig deckare i sommar.  Väl investerade lästimmar!

Har dessutom kletat på en ansiktmask med gurka, kaktus, lime, jasmin och nattljus. Just nu ser jag ut som o jag har genomgått en misslyckad plastikoperation. Alternativt sprutat botox i precis hela ansiktet.

Nu blev det ju faktiskt dusch, promenad och sallad trots allt. Men nu blir det nog inte så mycket mer gjort idag. Ska passa på att vila en stund, innan man vet ordet av är det ju dags att stoppa Noah i säng:P

En snabb promenad hemifrån till Gamla Uppsala Kyrka tar 34 minuter dörr till dörr. Där blev det vatten och vällingpaus innan det bar av hemåt igen. Det var väldigt vad mycket bättre tempo man hade när man var rätt klädd. I och för sig kan det ju bero på att det är lättare att gå fort om man har shorts och gympaskor jämfört med jeans och sandaler. Typ.

Ikväll, när Noah soer, ska jag pyssla om mig själv lite grann tror jag. Eller bara ta det lugn. Och försöka ignorera diverse sug!

Idag fick jag en synnerligen välbehövlig sovmorgon, efter att ha varit uppe med tuppen varje dag i mer än en veckan tid. Tack älskling!:)
Dock medför uttdraget sovande på morgonen att man är seg halva dagen. Funderar på om jag bara ska ge upp att få ut något av denna fredag eller om jag ska ta mig i kragen, svepa min kaffekopp och hoppa i duschen. Sen ta en powerwalk till Gamla Uppsala och käka en tonfisksallad till middag. Samt rensa skafferiet från diverse onyttigheter(slänga dem alltså, inte äta upp!).

Men urk vad jobbigt allt känns. Trots att jag vet att jag kommer känna mig mycket piggare efter en dusch och lite frisk luft vill jag bara sätta mig i soffan och läsa en bok. Eller sätta på tv:n och titta på nån dålig serie. Köpa hem en STOR godispåse och tycka synd om mig själv. Varför blir det alltid så?

Eftersom vi inte har någon våg kan jag ju inte köra någon inskrivningsvikt för mitt nya liv, så vi får nöja oss med lite deprimerande mått istället:


Bara det tjänar ju som lite extra motivation, tycker jag. Blä!

Idag har jag varit och vinkat av Hanna på busstationen. Tänka sig att jag har haft vuxet sällskap om dagarna en hel vecka. Ovant, men superroligt:)

Eftersom jag ändå var i stan(utan Noah och hans klumpiga barnvagn dessutom) passade jag på att kika runt lite. Garderoben behöver nämligen uppdateras inför hösten. De flesta av mina kläder är antingen för små eller för stora, inte kul! Precis just i dagvar det väl inte läge att shoppa, men cashen trillar ju in om en vecka ungefär och jag har gått på en grundlig rekognoseringsrunda:)!

Här är min lilla lista på vad som bör inhandlas, för att förebygga impulsshopping av massa skräp :

och börjar ni redan fundera på julklappar eller har tänkt er att idka välgörenhet kan ni ju kasta ett öga på den här

• En liten svart. För att vara fin på festen
• Ett par skor med klack som funkar att gå och cykla i.  För att klack gör min dåliga hållning bättre och ger en kortis som mig lite mer räckvidd.
• En höstjacka. För att jag ska slippa skämmas över den slitna vindjackan som någon(?) glömt kvar hos oss.
• En ny handväska. Billig duger bra. Bara den är håller ihop, till skillnad från den extremt luggslitna skinnpung som jag kånkar på nu.
• Byxor, modell finare.
• Något att bära kurslitteratur i. Funkar en dataväska kanske?
• En svart/mörkgrå cardigan
• Plånbok, för att myntfacket på min tio år gamla är trasigt.
• Cykelhjälm. För att man ska vara rädd om sig

Det är ju typiskt hur man alltid hittar en massa grejer på stan när kassan tryter. Den där lilla svarta, t.ex. har jag redan träffat och blivit förälskad i. Jag blev nästan tårögd när jag provade den. Tänk att jag kan vara så fin. Det var lite som en uppenbarelse:) 300 riksdaler kostade den dessutom. Som hittat!

Skor har jag också provat och dessutom spanat in ett par finbyxor på Åhléns. Där har de ganska fina väskor också, för oss som har en begränsad budget. Både H&M och Vero Moda hade fina cardigans.  Nu är det bara att hoppas att inte alls tar slut innan lön och fp kommer. För då ska jag göra en grymt effektiv shoppingrunda:)

Herr Ö tycker att vi ska börja röra på oss och återfinna vår bortsprungna form och vältrimmade kroppar. Vill minnas att jag ojat mig om det här förut. Inget hände då. Men nu, nu är det annorlunda! Eller? Vi hittar väl nya undanflykter, som alltid. Eller skjuter det på framtiden. Tills när herr Ö går på pappaledighet och jag lämnar min lilla mammabubbla och återvänder till verkligheten. Då kanske man får tid att springa på gymmet titt som tätt?

Nä skämt och sido. Nånting måste ju göras. Jag är fruktansvärt obekväm med min kropp. Det känns liksom som att inga bortförklaringar duger längre. Det är ju liksom åtta månader sedan Noah föddes. Jag har i princip slutat amma. Det är ju inte så att jag är fet. Eller ens överviktig. Men har man varit smal och vältränad så är det inte alldeles enkelt att acceptera några extra kilo. Varför ska jag göra det? Jag vill känna mig snygg i tajta kläder igen. Jag vill kunna visa mina ben utan att skämmas över att de ser ut som ett par råa kycklinglår. Jag vill inte fortsätta vara en tant som tycker att hög midja är praktiskt eftersom det håller in allt överfödigt fläsk. Det här är inte jag helt enkelt. Och mitt självförtroende vad gäller mitt utseende är lika med noll. Det känns ju inget vidare liksom. När man bara vill gömma sig bakom en massa skylande kläder blir man inte precis vacker. Eller attraktiv.

Det är kanske mest det jag saknar. Att känna mig fin.

Småbarnsföräldrar är verkligen hårt ansatta. Av reklam menar jag(och annat också i och för sig). Det är barnsmatsprover, skedar, bokklubbar, mammatidningar, bebislyxkataloger med svindyra och helt onödiga prylar, prenumerationer på designerkläder etc. Värst är Pampers. Det dimper ner rabattkuponger och blöjprover i brevinkastet en gång i veckan minst. Alltså, jag tackar inte nej till rabatt på de ockerdyra blöjorna men det känns som om det är lika mycket ett marknadsföringsknep som Hemtex ständigt pågående rea. Jag menar, varför inte bara sänka priset på blöjorna med 20 spänn redan från början istället? Men nej, nu när man har en rabattkupong känns det ju så som man har sparat så himla mycket pengar.

Hursomhelst. Pampers har ju lanserat sin webbsajt Pampers Village. Jag håller mig långt borta från den! Det finns ingenting som tar död på ens självförtroende som förälder lika snabbt som dessa diskussionsforum för nyblivna mammor. Det kryllar av självutnämnda experter som vet allt och är väldigt snabba att påpeka andras fel och brister. Inte kul!

Att jag har en liten åttamånaders placerar mig ju per automatik i skottlinjen för marknadsföringen av detta spektakel. Tillsammans med blöjprovet kom häromdan Pampers Village Magazine där man kunde läsa det vanliga blajet om hur man som mamma ska göra för att  pigga upp sig , vad pappa måste ha med sig när de ska ta med ungen på en utflykt(men HALLÅ man får väl hoppats att de har listat ut det vid det här laget! men det är klart, är man en sån där Godzillamamma får väl pappan knappt hålla i ungen fem minuter) och hur man planerar ettårskalaset.

Nu till det som fick mig att skriva det här blogginlägget. Pampers har nämligen gjort en högst ovetenskaplig undersökning om när barn säger mamma eller pappa för första gången. 15% av föräldrarna har svarat före 5 månaders ålder. Endast 26% har svarat efter 8 månader. Nu är jag ingen expert på barns utveckling men det känns mycket osannolikt att en unge medvetet säger ett ord innan det ens fyllt 5 månader.  För det är det ögonblicket som jag kommer att minnas, när han ser på mig och kallar mig mamma. Inte när han råkar få fram ett ljud som påminner om det ordet.

Har inte förmågan att få fram tvåstaviga ljud att göra med tungmotorikens utveckling förresten? Då får man ju börja jävligt med potatismoset;)

Vill man kan man ju tolka in en massa i små bebisars joller och nonsensprat. Noah har t.ex. fått fram ett ljud som påminner om hej sen han var en tre månader ungefär. Det är möjligt att han försökt härma oss, men menar han verkligen hej? Började han då prata vid tre månaders ålder? Näää. Det tycker inte jag att man kan säga. Då skulle man ju i så fall kunna påstå att han sade sina första ord redan på BB när första blöjan skulle bytas och mamma tyckte att hans skrik lät som Nej nej, usch usch.  Man hör det man vill höra, helt enkelt. Vill man höra ett mamma eller pappa så nog fan lyckas man urskilja det ur bebislåten. Fast vad vet jag, det kanske finns superbegåvade ungar därute som pratar redan innan de första smakisarna och läser tegelstensromaner innan de börjat dagis.

Noah är rolig. Igår kom han nämligen på att det är himla kul att snacka. Oavbrutet, hela tiden. Ja, han pratar ju inte i ord förståss. Men himmel så många roliga ljud han kan göra, och så lycklig han är över allt det där som bara bubblar ur munnen på honom.

Som när vi var i kyrkan och kollade konstutställning. Ungen började pladdra som bara den och blev helt överlycklig över att han hördes så bra. Akustiken var ju nåt alldeles särskilt:) Och sedan dess har han hållt på. Visst har han jollrat och haft sig länge nu, men nu låter det ju mer som om han pratar sitt eget språk. och det märks hur han försöker härma. I morse var det himla kul att säga Ludde till exempel. Det tyckte mamma var himla sött.

Idag har det hänt något ganska kul. Jag blev nämligen uppringd av en journalist från UNT som skrev en artikel om antagningsbeskeden som blev helt klara idag. Att hon lyckades få lilla mig till intervjuperson verkar ju lite smått otroligt tycker jag, men även konstiga saker händer visar det sig. Hur fick hon tag på mitt nummer liksom? Skickas det ut listor till lokalpressen? Hmm.

Lite kul i vilket fall som helst, och lite lustigt att ha den andra rollen i en intervjusituation. Är ju van vid att vara den som sitter och försöker dra ut svaren(och att dra ur svar ur sura hockeytränare från Munkfors är inte det allra lättaste!) och det var ju inte världens lättaste att improvisera från bra svar när man blir tagen på sängen sådär. Varför valde du juristprogrammet? Vad vill du jobba med? Hej och hå, vad säger man då om man inte vill låte för pretentiös. Jag är ju inte direkt Blondinbella som bestämde sig för att bli justitieminister redan som pubbefjortis.

Nåja, hoppas att det gick att använda i alla fall. Vet ju alltför väl hur det är att försöka knåpa ihop en text av en massa osammanhängande klotter från en intervju som blev sådär. Vi får se hur det blir, troligen får man läsa om sig själv när man dricker morgonkaffet. En riktig lirare till fotograf tittade förbi en snabbis också, han tog en radda bilder medans han rökte en cigg. De jobbar fruktansvärt effektivt de där. Undrar hur många jobb de åker på under en arbetsdag?

Städning är väl inte direkt den optimala sysselsättningen när graderna kryper uppåt, men vad gör man. Det var helt enkelt tvunget att städas. Väldigt vad fort det blev stökigt, tänkte jag. Sen kom jag på att det faktiskt gått alldeles fär länge sedan jag tog en tur runt lägenheten med dammsugaren. Nåja, en snabbstädning fick det bli den här gången eftersom Noah vägrat sova förmiddag(och därför är lite trött) och dessutom har två tänder till på gång (väldigt vad de växer nu då!). Det känns genast mycket bättre.

Är i valet och kvalet om vad vi ska hitta på i eftermiddag. Någon form av uteaktivitet känns ju rätt given. En stillasittande dag i vår bastu till lägenhet mår ingen bra av och dessutom behöver unge herrn sova en stund. Men jag orkar inte åka till Graneberg och bada, det är för långt. Och på stan lär man ju DÖ av värmeslag! En glass i skuggan längs Fyrisån, kanske?

Min mobilladdare är nåt så sjukt glapp! Jävla skitprylar som aldrig håller

jag har också spenderat kvällen med en lista. Bara för att

Klockan är: 22.15
Ditt namn: Anna Erika Aurora
Födelseår: 1988
Ditt födelseställe: Linköping
Spelar du något instrument: Ja, i min ungdom var jag en riktigt pianovirtuos. Eller inte, visade det sig när jag fick se skolavslutningsvideon:P
Ligger Skåne i Sverige: Det är jag tämligen säker på att det gör. Men om ni frågar mig hade Skåne gärna fått ligga i Danmark. Då hade vi kanske sluppit alla dessa skorrande ärrrrr på Tv hela dagarna:P
Dina första tankar när du vaknar: hur kan man vara så pigg?!
Är du hungrig: Nej, har just tryckt i mig ett par nävar punschpraliner
Vart befinner du dig just nu: Tunabackar, Uppsala, Sweden, Europe, Earth
Är du bra på: Plugga, skriva, överanalysera
Är du dålig på: Att klä mig sexigt
Vilket land kommer du ifrån: Sverige
Din mobiltelefon: En Sony Ericsson. Fråga inte vilken modell. Jag vet inte
Låt som jag lyssnar på just nu: Ingen am moment, men annars är Coldplays Violet Hill rätt populär hemma just nu.
CD i stereon nu: Tror att det är X&Y

Antal timmar sömn: Sex, sju timmar per natt skulle jag tro. men det känns som tre.
Vem vet mest om dig: Det måste ju vara jag själv. Är ju den enda som verkligen inser vad som försigår i mitt huvud.
Vem vet du mest om: jag vet inte så mycket om någon egentligen. Noah i så fall
Vem hatar du mest i hela jävla världen: Våldtäktsmän, kommunister, fascister, sverigedemokrater och bakåtsträvare i allmänhet
Är du Höger eller Vänsterhänt: Höger.
Språk: Svenska, engelska, tyska
Vilka sjukdomar: På pappret är jag frisk som en nötkärna. I verkligheten, är inte helt säker. Tror att jag inte är helt hundra i huvudet:P
Ditt mål i livet: Läsa till jurist, påverka samhället, se Noah växa upp till en sund, god och lycklig människa.
Fobier:  Spindlar och ovana sociala situationer
Har du körkort: Nej, tyvärr
Vilka cigg gillar du mest: De som aldrig tillverkas
Åsikt om jultomten: Min pappa är den coolaste jultomten. Ever
Äger du några vapen: Räknas Noahs bajsblöjor?
Vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja: Jag är ganska nöjd med Erika. faktiskt.
Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig: Ingen aning. Elin har jag för mig att de har sagt nån gång. jag kan ha fel. Men det fick min lillasyeter heta i alla fall!:P
Pepsi eller Coca cola: Cola!
McDonalds el. Burger King: Max
Mjölk: ger mig ont i magen
Röker du: Nej, aldrig gjort och kommer aldrig göra
Svär du: För mycket:S
Sjunger du: Gärna men inte bra
Duschar du dagligen: När jag hinner...
Är du kär nu: Ja, i världens sötaste latgubbe herr Ö!
Den starkaste du vet: Det finns så många jag beundrar. Går inte att räkna upp här...P
Vill du gå högskola: Ja, och ska. Snart!
Vill du gifta dig: Men det är väl klart!
Tycker du att du är attraktiv: För det mesta. ironiskt nog oftare nu som knubbis än när jag var snygg och vältränad
Är du en hälsogeek: Nääää. Inte alls
Kommer du överrens med dina föräldrar: ja, nu när jag har flyttat hemifrån
Vad vill du arbeta med när du blir stor: Rättvise- och samhällsfrågor.

Din hårfärg och frisyr: Långt, tunt och under blekning

Skorna du hade på dig idag: Mina gamla blå tygskor från skopunkten.
Kläder du hade på dig idag: Jeans, turkost linne, vit kofta. Sååå förutsägbart
Vad har du på dig nu: Linnet och koftan samma, men har bytt ut jeansen mot en kortare variant. Shorts alltså.
Favoritfärg på kläder: Jag gillar mörkblått. Funkar till det mesta. Inte så spännande dock:P
Vilka kläder skulle du vilja ha just nu: En fin festklänning. Drömma går ju
För ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden: Mycket lite. Kanske 200-300 i genomsnitt?
Handväska eller liknande just nu: Skötväaskan:D Den är sååå rymlig!
Randigt, rutigt eller blommigt: Prickigt
Favoritårstid: Sommar
Favoritdjur: Inget!
Favoritcolounge: Que?
Favorit-program: Är en HBO-junkie. Mer behöver egentligen inte sägas
Favoritämne i skolan: Svenska
Favoritsysselsättning: Läsa
Favoritartist/grupp: Morrissey
Choklad el. vaniljglass: Choklad
Gillar du när det åskar: Nää. men har inget emot det heller
När ska du festa nästa gång: Hmmm. Reccegasquen?
Vad köpte du senast: Om man räknar bort maten, ett par konstkort från utställningen i Gamla Uppsala kyrka
Hur mycket pengar har du: Nu? Typ inga!
Hur svarar du i telefonen hemma: Ja det är erika
Hur svarar du i mobilen: se ovan
Vem ringde du senast: MIchael
Vem ringde senast till dig: Mamma
Senast kramat: Michael
Sov du ensam inatt: Nä, i natt var Herr Ö ledig:)
Druckigt alkohol den senaste månaden: Ja
Varit på dejt den senaste månaden: Nääää. jag kilar ju stadigt:O
Ätit sushi den senaste månaden: Nej, aldrig testat
Blivit slagen den senaste månaden: Nej
Klockan nu: 22:51

 

 

Det finns saker som kan få en ganska bra dag att kännas... ja mindre bra helt enkelt. Mormor ligger på sjukhus. Min fina lilla mormor. Det känns så orättvist. Men så är det väl alltid?

Inkörd som jag är i min vardagslunk orkar jag inte ta mig ut på krogen nu när jag har sällskap och Herr Ö hemma att passa Noah. Jag är för trött helt enkelt. Stämningen vill helt enkelt inte infinna sig. Men vem är sugen på att festa precis efter att man matat, badat och lagt ungen? Nä, försöker istället slappna av med ett par öl framför tv:n. Det går sIt's ådär.

Nu ska jag krypa upp i soffan hos Herr Ö. Jag behöver en kram, nämligen

Hanna är mobiltelefonberoende. Det är sms, msn och megalånga telefonsamtal. Det piper hela tiden. Hela denna mobilcentrerade livsstil känns mycket främmande för mig, som hoppar högt varje gång jag hör min läbbiga smssignal(en gång i månaden eller så, mest reklam från Tele2). Och skulle någon ringa till mig, gud förbjude, så hör jag antagligen inte signalen. Om jag mot förmodan skulle göra det fattar jag inte att det är en ringsignal utan tror att min tjusiga real tone version av Alicia Key's No One spelas på radion. Hör jag signalen, fattar att det är min mobil som ringer kan det hända att jag inte vågar svara. På det här området känner jag mig ungefär lika bevandrad som min farmor(som av misstag skickar tomma sms till folk stup i kvarten). Eller snarare. Jag kan verkligen inte kommunicera med folk via sms(ni som läser den här bloggen då och då har kanske märkt att inläggen har en benägenhet att bli ganska långa. Jag är dålig på att fatta mig kort. Det här skulle bli ett enkelt konstaterande, instället rann det iväg till en lång utläggning om absolut ingenting. Som vanligt. Hur ska man kunna få nåt vettigt sagt på 160 tecken? Och nej, jag fattar inte hälften av alla smileysar min lillsyrra skickar till mig på msn).

Men i alla fall. Lite fascinerande är det ju. Det där evinnerliga pipandet. Och framförrallt får eremiterika en liten stund för sig själv. Jag är inte van vid att ha så mycket sällskap.  Jag blir trött av att prata och umgås. Rent fysiskt alltså. Som i att jag vill lägga mig och sova. Och psykiskt också för den delen, för min hjärna stänger av. Jag blir lite halvautistisk om ni förstår vad jag menar. I min egen lilla värld. Avskärmad från diskussionen runt dipskålarna. Min sociala förmåga har ju varit bättre. (inte för att den varit något att skryta med tidigare heller. )

ZTV visar en Firefox AK-video. Andrea Kellerman är så jävla snygg. Och begåvad. Dessutom har hon lyckats gifta sig med en av Sveriges lätt sexigaste män, Rasmus Kellerman. Han gör också bra musik. Och så har de ett coolt efternamn. Och är allmänt kreativt gudabenådade. Apropå ingenting alls.

Nej nu måste jag verkligen lägga mig och sova. Snart vaknar ju Noah.

Idag är humöret lite bättre. Det går upp och ner. Jag är van. Det är så det alltid har varit. 

Hanna är här och hälsar på. Vi sitter uppe halva natten och pratar om allt och ingenting. Smart, när man vet att lillongen kommer att vakna halv sex. Men det går det med! Jag är hur pigg som helst, verkligen!

Stämningen är inte direkt på topp här hemma. Har tillbringat de två senaste dagarna med att städa lägenheten, tvätta, baka, laga mat i ett plötsligt pedantanfall - och under tiden sett ut som ett åskmoln. Herr Ö undrar varför jag är en sån surfitta och jag bara fräser. Får ett par utbrott av hans försök att muntra upp mig. Hur kommer det sig att alla män har fått för sig att det bästa sättet att få en trumpen flicka på gott humör är att skoja med dem? Det funkar ju inte alls!

Jag kan ju erkänna att jag blir lite trött på att vara den enda i det här hushållet som bryr sig om hurvida vi har rena golv eller inte. Att vara den enda som diskar så att händerna blir nariga. Den enda som inte tycker att saker ska ligga utspridda precis överallt. Och jag är något less på att plocka svettstrumpor, plocka undan Oboyburkar och slänga tomma mjölkpaket efter en snubbe som är snart 30. Men nog om det. Det här har jag ju sagt så många gånger förut. Han vet vad jag tycker om det.

Sanningen är att jag varit en smula ur led sedan vi kom hem från det stora kalaset. Till skillnad från Herr Ö tycker jag inte att det är det minsta skönt att komma hem. Till vaddå? En lägenhet tom på folk och full av krav. En plats där jag inte kan känna mig riktigt hemma hur fint jag än försöker göra det med gardiner, dukar, blommor och små vita prydnadsänglar.  En ful plats där jag känner en ensamhet som Herr Ö aldrig kan förstå. Jag saknar så många människor, saknar att vara en del av ett sammanhang, att bidra med något, att vara viktig, duktig, att utvecklas. Det är jobbigt!

Tack och lov är det snart dags att lämna över stafettpinnen till herr Ö. Såklart kommer jag sakna att mysa hela dagarna med snosgospojken Noah som är det stora ljuset i mitt liv, men hemmafrulunken vill jag aldrig mer uppleva!

Ibland snubblar man över små pärlor. Totala överraskningar som gör livet lite roligare helt enkelt. Som ikväll, när jag i min ensamhet(Herr Ö's semester är slut och jobbar natten) frossade i jordgubbar med Chief Inspector Tom Barnaby som enda sällskap. Mordet var löst, och jag mallade mig lite över att jag överlistat intrigen redan efter en kvart. Såklart att gubben och gumman hade nån stackare fången i källaren(är kanske inte en så främmande teori så här i Fritzltider?) och att det var elaka bullies som fick smaka på sin egen medicin.

Nåväl, nu var det väl inte Morden i Midsommer som var kvällens höjdpunkt. Utan det som kom efter. Hollywoodredaktionen. Ett danskt program, där ett par snubbar vid namn Stahl och Elhøj sniffar rätt på en gammal avdankad stjärna i Hollywood.
Inte helt olikt något som herrarna Hammar&Wikingsson skulle kunna hitta på, och nästan lika roligt. Och Ole, käre farbrorn Ole som så pedagogiskt gav oss icke frälsta lite bakgrundsinformation! Genialt och hur kul som helst!
Ikväll hade turen kommit till den gamla gangstarapparen Ice-T och hans fru (porr)modellen Coco som fick påhälsning i sin takvåning i The Big Apple. De danska pojkarna ställde helt ogenerade frågor om det omaka parets sexliv och vi fick veta att de väntat med att ha sex, eftersom Ice-T fattade att Coco var en riktigt djup tjej. (denna kvinna som har silikontuttar stora som fotbollar, ett arsle bredare än ett dasslock blont hår som skulle göra Linda Rosing avundsjuk och så förståss den sämsta klädsmaken jag någonsin skådat. Nu kommer jag få mothugg från herr Ö, men det bjuder jag på;)!) Nåja, jag kan väl ha fel, men miss Coco verkade ju vara djup som en vattenpöl, ungefär. Hur länge de väntade? En HEL vecka, kan ni tänka. Det var väldigt länge, tyckte Coco, eftersom de faktiskt träffades varje dag.





Vidare tvekade Mr Gangsta inte att skryta om sin utrustning. Den ska tydligen vara något i hästväg. jag ville att hon skulle tycka om mig för min personlighet, förklarar Ice T, hade hon fått se vad jag hade innanför byxorna hade hon varit fast direkt.

Blygsamhet verkar ju inte vara hans starka sida direkt (det kanske indikerar motsatsen?) men några slags kvaliteter måste han ju ha eftersom hans lilla pinuppa till fru tog till en massa knep för att få gubben i säng.
- jag tar strippklubben hem till honom.
Jo, det var väl ungefär nåt sånt vi tänkt oss, skulle jag tro. Det är märkligt(och sorgligt) hur underhållande det kan vara när människor inte tvekar att avsjöja precis allt om sitt privatliv. Stahl och Elhøj sköter det bra och tar det bortom simpel pek- och hånskratthumor tycker jag. I had a good time.



En liten länk för vuxna. tänkte bara tillägga, for the record så att säga, att mina höfter ligger i lä jämfört med den här donnan!

Idag har lilla fröken Svensson namnsdag. Det står nämligen Aurora i almanackan,  och det tyckte mina föräldrar att jag skulle heta. Varför då? Jo, lilla jag föddes nämligen en arla morgon för ganska precis tjugo år sedan, och i den romerska mytologin är Aurora morgonrodnadens gudinna. Solklart, eller hur? Hursomhelst är det ett fint namn, och inte alldeles vanligt heller vilket är kul tycker jag.

Tänkte fira denna förträffliga dag(vädret står t.o.m på min sida) med lite marängtårta enligt traditionen. Funderar på att byta ut kiwin mot jordgubbar, årstiden till ära och toppa med lite dajm. Gott! Nu kommer herr Ö tycka att det här är fruktansvärt onödigt, men tanke på att det blir gräddtårta av den mer storslagna sorten redan i övermorgon. Men what the heck, säger jag. Fröken Svensson utnyttjar alla anledningar fira!

Min käre far har antagit utmaningen. Här kommer svaren för er som är intresserade!

1. Vad gjorde jag för 10 år sedan?
Ja, här fick jag tänka både länge och väl. 1998...?
Men sen kom jag på en sak; resa till Jylland i blåa bussen med hela familjen. Direkt efter midsommarfirande på torpet tidigt på midsommardagens morgon bar det av, att vi orkade! Man var ung och stark på den tiden. Hela Sverige var bokstavligen dött. Jag tror vi såg en bil på hela resan ned till Göteborg.

2. Vilka 5 saker finns på att-göra-listan idag?
Måla lite, trimma lite, träna lite på Husby-malmen, bada lite, göra lite go sommarmat som lax eller grillat kött med färskpotatis, greksallad med ICA EKO-oliver (suveräna) och lite smultron och blåbär från tomten

3. Godis jag gillar
Det mesta, lite inne på din linje punschpralin före skum.

4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär?
Njuta ekologiskt! Hjälpa behövande och nära.

5. Städer/orter jag bott i
Stockholm, Hällefors, Nykroppa/Hättälven på somrarna, Örebro/Karlstad/Falun under lumpen, Linköping, Norrköping!!, Linköping, Karlstad, Molkom, Karlstad, Råby/Nyköping under några futtiga sommarveckor

Hej hopp! Så har man blivit utmanad av Madelene och då är det väl bara att sätta igång:P

1. Vad gjorde jag för 10 år sedan?
Det de flesta tioåringar gör på ett alldeles normalt sommarlov, antar jag. Lekte i skogen, badade jämt oavsett väder, plockade blåbär. En sanslöst bekymmerslös tillvaro, kan jag tycka nu.

2. Vilka 5 saker finns på att-göra-listan idag?
Ta uti med gårdagens överblivna disk, återuppta den avbrutna städningen från igår, ta en lång promenad i det fina vädret, planera en träningstur till Fyrishov, förkovra mig i lite finlitteratur. Spännande dag!;)

3. Godis jag gillar
Allt utom skumgodisar. Punschpraliner är en favorit:D (snacka om tantigt eller vad. Snart kommer jag väl hem med marmeladkulor i påsen)

4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär?
Köpt ett hus på en grekisk ö och ägnat livet åt att läsa allt som jag skulle vilja läsa och skriva böckerna jag skulle vilja skriva. Varvat med promenader i min alldeles egna apelsin/olivodling och svalkande  dopp i havet:) Kanske måla lite fula tavlor bara för att jag känner för det:P

5. Städer/orter jag bott i
Linköping, Karlstad, Molkom, Karlstad igen, Uppsala

I brist på bekanta som bloggar: jag är lite nyfiken på vad mina båda päron och Hanna har att säga om det här. Släng iväg svaren i ett mejl eller en kommentar vetja!:)

Herr Ö poppade smörpopcorn igår. Det är väl iofs ganska gott, men fy vad det luktar äckligt. Idag doftar hela lägenheten gammalt flott. Inte vidare fräscht, så nu vädras det här hemma.