Jag hade verkligen en helt fantastisk kväll igår! Ett glas vin i Stockholmssolen och sedan 90 minuter i sällskapet av de missförståddas Messias - Morrissey. På konsert är jag i mitt rätta element. Det går inte att beskriva känslan på ett sätt som gör den rättvisa. Det är lite som när man är sådär galet kär... Ja, något i den stilen!

Moz inledde med att ösa ironi över vårt kära, kära grannland Norge.  I Oslo fick nämligen nån vettvilling för sig att kasta öl på honom och förstöra hans fina skjorta. Det var oerhört fräckt tycker jag och Morrissey reagerade med att be sin armé av luggar att slå in ansiktet på marodören. (som en liten parentes vill jag minnas att han bombarderades av Plopp när han spelade i Karlstad, men det var ju i största välmening eftersom guden faktiskt yppat i en intervju att han älskade Plopp).

Morrissey vet hur man tillfredsställer (nästan) alla. Låtlistan blandar gamla smithsörhängen med alster från de senaste soloskivorna. Det delvis förnyade bandet ger ett nytt, rockigare liv till trudelutter som låter rätt snällt på skiva. Jag grät en skvätt till Life is a pigsty som vanligt. Kanske för att livet varit väldigt mycket svinstia på sistone. Han träffar alltid huvudet på spiken, om man ska vara lite klämkäckt klyschig. Är verkligen dessa känslor och tankar så universella? Och hur är det möjligt att han kan beskriva dem så väl att tusentals personer ser sitt liv i hans ord?

Här skiver AB om spelningen i Borås. Låtlistan är pretty much the same, med You just haven't earned it yet baby istället för some girls are bigger than others. Personligen föredrar jag den förstnämnda så jag är nöjd:)

Idag är något av en högtidsdag, åtminstone i de mest inbitna Morrisseyfansens almanacka. The man who put the M in Manchester fyller nämligen år, och inte hur många som helst utan 50!

Hur kommer det sig att man firar en popartists födelsedag, som jag har gjort idag? Morrissey är inte som alla andra. Han är så mycket mer än musik. Han är en olycksbroder, den som sätter ord på alla dina känslor och räddar ditt liv gång på gång. Vår historia börjar på gymnasiet. I en grym värld fann en ensam, missförstådd flicka någon som förstod. Med sina texter lyckades han klä varje känsla i ord, på ett sätt jag aldrig förmådde. Han var någon att hålla i handen när ingen annan fanns.

Som jag har gråtit igenkännande.

Jag minns när jag satt utanför Hovet en kall aprildag 2006. Hur det var att några timmar senare stå längst fram i ett hav av likasinnade. Du är inte ensam. Jag minns den smått surrealistiska känslan på Nöjesfabriken. Hur jag och M gick hemåt rusiga av lycka i den ljumma sommarnatten och näckade i klarälven.

Tack Steven, och grattis. Du är min hjälte.

There's a light that never goes out.