Idag är något av en högtidsdag, åtminstone i de mest inbitna Morrisseyfansens almanacka. The man who put the M in Manchester fyller nämligen år, och inte hur många som helst utan 50!

Hur kommer det sig att man firar en popartists födelsedag, som jag har gjort idag? Morrissey är inte som alla andra. Han är så mycket mer än musik. Han är en olycksbroder, den som sätter ord på alla dina känslor och räddar ditt liv gång på gång. Vår historia börjar på gymnasiet. I en grym värld fann en ensam, missförstådd flicka någon som förstod. Med sina texter lyckades han klä varje känsla i ord, på ett sätt jag aldrig förmådde. Han var någon att hålla i handen när ingen annan fanns.

Som jag har gråtit igenkännande.

Jag minns när jag satt utanför Hovet en kall aprildag 2006. Hur det var att några timmar senare stå längst fram i ett hav av likasinnade. Du är inte ensam. Jag minns den smått surrealistiska känslan på Nöjesfabriken. Hur jag och M gick hemåt rusiga av lycka i den ljumma sommarnatten och näckade i klarälven.

Tack Steven, och grattis. Du är min hjälte.

There's a light that never goes out.