O-ringen pågår för fullt i skogarna runt Sälen. Tiotusentals hurtbullar tittar ut från sina tält tidigt på morgonen för att knata runt i skogen i varierande takt. Hela familjer dressade i matchande träningsoveraller blir en brutal kontrast till Båstadsveckans välstylade kändisar och rikemanssnorungar i kotlettfrillor. Det är blåbärssoppa och makaroner på spritkök istället för mäklarbrickor på pappas kreditkort. Orienterare är så j*vla tuffa, tycker jag. Bratsen blir i jämförelse bleka festprissar som saknar all form av värdighet.

I O-ringen kan man hitta alla sorter. Unga som gamla. Som världens piggaste 90-åring. Eller mina egna småkusiner som nu blivit ganska stora i sammanhanget. Elit som motionär. Och de som bara orienterar för nöjes skull. Jag vill vara där. Jag vill dra på mig ett par tajta brallor och en sponsrad nummerlapp. Pikétröjor från Ralph Lauren och tennisskor från Fred Perry känns jävligt ute. Nä, tacka vet jag ett hederligt underställ och devisen "oömma kläder".

Varje gång jag läser om orientering eller ser ett inslag på TV får jag en enorm lust att på stört springa iväg och köpa Naturpasset och knata ut bland stock och sten. Av det blir det aldrig något av. Sanningen är att de gånger som jag faktiskt orienterat på riktigt kan räknas på ena handens fingrar. Men jag vill ju så gärna! Jag tror det är kombinationen av slit i sitt anletes svett och klurighetsaspekten som lockar en liten tänkare som jag själv. Det krävs ju ett visst mått av logik och problemlösningsförmåga för att ta ut rätt kompassriktning och leta sig fram till de där orange-vita lådorna som fladdrar i vinden.

Kanske borde jag åka på träningsläger hos klanens orienteringsfalang i Sörmland. Friska upp mina kunskaper beträffande karta och kompass. Framförallt bättra på min usla kondition. Kolhydratladda inför en nattlig tur i skogen med enorma mängder fullkornspasta.

För någon gång ska det bli en O-ringsdebut för mig med. Kanske inte nästa år. Men i framtiden!