Herr Ö tycker att vi ska börja röra på oss och återfinna vår bortsprungna form och vältrimmade kroppar. Vill minnas att jag ojat mig om det här förut. Inget hände då. Men nu, nu är det annorlunda! Eller? Vi hittar väl nya undanflykter, som alltid. Eller skjuter det på framtiden. Tills när herr Ö går på pappaledighet och jag lämnar min lilla mammabubbla och återvänder till verkligheten. Då kanske man får tid att springa på gymmet titt som tätt?

Nä skämt och sido. Nånting måste ju göras. Jag är fruktansvärt obekväm med min kropp. Det känns liksom som att inga bortförklaringar duger längre. Det är ju liksom åtta månader sedan Noah föddes. Jag har i princip slutat amma. Det är ju inte så att jag är fet. Eller ens överviktig. Men har man varit smal och vältränad så är det inte alldeles enkelt att acceptera några extra kilo. Varför ska jag göra det? Jag vill känna mig snygg i tajta kläder igen. Jag vill kunna visa mina ben utan att skämmas över att de ser ut som ett par råa kycklinglår. Jag vill inte fortsätta vara en tant som tycker att hög midja är praktiskt eftersom det håller in allt överfödigt fläsk. Det här är inte jag helt enkelt. Och mitt självförtroende vad gäller mitt utseende är lika med noll. Det känns ju inget vidare liksom. När man bara vill gömma sig bakom en massa skylande kläder blir man inte precis vacker. Eller attraktiv.

Det är kanske mest det jag saknar. Att känna mig fin.