Hur kan man glömma en sån sak? Sitter och försöker minnas vad som verkligen hände. Bråkade vi eller var det bara ett lugnt konstaterade? Vi kanske borde göra slut...

Det var dagen före hans födelsedag. Minns att jag var påväg hem från stan. Hade köpt kurslitteratur till mig, en biologibok till honom. Funderade på vad jag skulle hitta på nästa dag. Han skulle ju trots att bli 30. Det är lite ironiskt, för jag vet att jag för första gången på länge kände mig lycklig och kunde fantisera om oss tio år fram i tiden.

Sen är det liksom svart. Jag minns att jag grät. Att jag räknade på bostadsbidrag. Inte så mycket mer. Det är som att jag förträngt allt.

Jag tror inte att jag förstod då vad som hade hänt. Jag tror inte att jag har förstått förrän nu, fem månader senare, att han inte kommer tillbaka. Att det inte kommer att bli bra, hur mycket jag än skulle önska det. Det är därför jag gråter nu, gråter som jag bara gjort en gång tidigare. Då hade jag också förlorat någon som var som en del av mig. Oåterkalleligt.

Jag kan inte gå vidare för jag är fortfarande kvar i mitt gamla liv. Hur ska jag nånsin kunna  låta någon komma nära igen när de här känslorna aldrig släpper taget.