Tiden för joggingrundan kapad med en minut igår. Heja mig! Tricket för att hålla de negativa tankarna borta var att helt enkelt att koppla bort allt vad löpsteg, andning och hållning hette och bara koncentrera mig på att analysera Klas Östergrens Fantomerna. Och när jag sög lite extra på hans vindlande, och stundtals överdrivna, formuleringar satte min egen lilla diktarhjärna fart och Erika försvann in i sin egen lilla värld. Det tråkiga är att alla briljanta små meningar försvinner så fort man kommer hem till penna och papper. Men de tog mig genom en hyfsad joggingtur.

Idag blev det promenad med Noah i vagnen. Inte lika flåsigt men motion likafullt.

Det går framåt. Känner mig piggare.  Peppad.  Jag fixar det här:)!

... som för övrigt är en Shakespearepjäs... Men men - har tagit lite nya mått runt min kropp.

Idag har jag fått ändan ur vagnen och snört på mig löparskorna igen. I brist på fantasi blev det en tur bort mot Gamla Uppsala, en lagom(nåja) sträcka för en nybörjare som jag. Det rör sig alltså om jogging i ganska makligt tempo. Och t.o.m. det är lite för jobbigt, för jag orkade inte riktigt hela vägen. Förutom min usla kondition, som är ungefär på samma nivå som hos en 80-årig KOL-patient, så har jag alltid haft en mental spärr när det gäller löpning. Det har egentligen aldrig varit min grej. Det är jobbigt att springa, jag kan inte springa, jag orkar inte, jag dör. Ungefär så går mina tankar. Det har blivit lite av ett Moment 22. Jag lyckas aldrig hålla de där olycksbådande negativa tankarna borta tillräckligt länge för att komma i form. Och eftersom jag aldrig upplevt den där jogginglyckan dyker de där tankarna innan jag ens hunnit 500 meter.

En gång är ingen gång. Två gånger en vana. Det har ni kanske hört förut, fast i andra sammanhang. Utmaningen nu blir ju att motivera sig själv till att komma ut ett par gånger i veckan. För det är ju himla skönt när det är gjort. Man blir inte så lite nöjd med sig själv, och den där härliga trötthetskänslan i kroppen ska vi inte tala om:)
Jag måste bli bättre på att peppa mig själv, helt enkelt. Ta fram det där jävla anammat som finns någonstans långt där inne.

Annars kan ju en titt på mina lår tjäna som motivation!

Egentligen är det ju helt värdelöst att ta tid när man är i så usel form som jag, mitt första mål är att orka jogga hela vägen(jag står verkligen på ruta ett!). Men, det kan ju vara kul att ha något att jämföra med när man förhoppningsvis har gjort träningen till en vana. 24 minuter och 28 sekunder, enkel väg(softade och insöp det uppländska landskapet på hemvägen^^). Den tiden har ju potential att kapas rätt rejält åtminstone.

Ett par nya löparskor bör ju tillfogas den ständigt växande listan av saker som måste inhandlas. Jag får nämligen världens skavsår av mina gamla slita Asics från högstadiet(!?)  Stor suck. Om man ändå vore gjord av pengar.

Står dessutom i valet och kvalet var jag ska börja träna i höst när mammaledigheten är över och moi får lite fritid. Styrketräning, bad eller gruppträning? Vad känns viktigast? Nära hemma, nära plugget eller varken eller? Vad är smartast när jag inte vet var i stan jag bor nästa år? Lyx, eller ett budgetalternativ? Det tål att tänkas på.

Imorgon trillar cashen in och då ska jag försöka ta mig till staden och köpa en våg. Till den och min vikt ska jag försöka ha ett sunt förhållande. Jag inbillar mig att jag klarar av det.

Ha det bästans allihopa!

O-ringen pågår för fullt i skogarna runt Sälen. Tiotusentals hurtbullar tittar ut från sina tält tidigt på morgonen för att knata runt i skogen i varierande takt. Hela familjer dressade i matchande träningsoveraller blir en brutal kontrast till Båstadsveckans välstylade kändisar och rikemanssnorungar i kotlettfrillor. Det är blåbärssoppa och makaroner på spritkök istället för mäklarbrickor på pappas kreditkort. Orienterare är så j*vla tuffa, tycker jag. Bratsen blir i jämförelse bleka festprissar som saknar all form av värdighet.

I O-ringen kan man hitta alla sorter. Unga som gamla. Som världens piggaste 90-åring. Eller mina egna småkusiner som nu blivit ganska stora i sammanhanget. Elit som motionär. Och de som bara orienterar för nöjes skull. Jag vill vara där. Jag vill dra på mig ett par tajta brallor och en sponsrad nummerlapp. Pikétröjor från Ralph Lauren och tennisskor från Fred Perry känns jävligt ute. Nä, tacka vet jag ett hederligt underställ och devisen "oömma kläder".

Varje gång jag läser om orientering eller ser ett inslag på TV får jag en enorm lust att på stört springa iväg och köpa Naturpasset och knata ut bland stock och sten. Av det blir det aldrig något av. Sanningen är att de gånger som jag faktiskt orienterat på riktigt kan räknas på ena handens fingrar. Men jag vill ju så gärna! Jag tror det är kombinationen av slit i sitt anletes svett och klurighetsaspekten som lockar en liten tänkare som jag själv. Det krävs ju ett visst mått av logik och problemlösningsförmåga för att ta ut rätt kompassriktning och leta sig fram till de där orange-vita lådorna som fladdrar i vinden.

Kanske borde jag åka på träningsläger hos klanens orienteringsfalang i Sörmland. Friska upp mina kunskaper beträffande karta och kompass. Framförallt bättra på min usla kondition. Kolhydratladda inför en nattlig tur i skogen med enorma mängder fullkornspasta.

För någon gång ska det bli en O-ringsdebut för mig med. Kanske inte nästa år. Men i framtiden!

Och rubriken är faktiskt inte det minsta ironisk. Jag vandrar som på små moln, och ja det påståendet var också helt utan ironi. Jag är inte ens ironisk när jag påstår att jag inte är ironisk. Äsch ni fattar.

Jag borde för det första få någon slags Årets Flickvän-utnämnelse. Inte nog med att jag fixar en prima lunchlåda till Herr Ö, jag traskar också iväg den långa dryga kilometerna till hans jobb när han glömmer den hemma i kylen, trots att jag påminnt honom ska nämnas.

Och jag är inte det minsta irriterad. Jag blir inte heller stressad när Noah bestämmer sig för att sova bort hela förmiddagen så jag får slänga ihop en flaska välling i rekordfart och halvspringa bort till Ackis för att hinna i tid till herr Ö's lunchrast. Motion jublar jag (tur det, för det skulle senare visa sig att jag inte skulle hinna med den där fyrishovsturen idag heller. Nåja, Herr Ö är ledig på torsdag igen^^). På vägen tillbaka motstår jag frestelsen från alla de miljoner glassstånden längs Fyrisån och hoppar in på Luthagens Livs och köper en måltidsersättning med chokladsmak som jag avnjuter i skuggan vid Eddaspången. Idag har det varit fruktansvärt lätt att vara rätt! Och brun har jag blivit, bara sådär! På en fucking dag!

Jag vet att herr Ö avskyr att jobba A-turer, men idag har det faktiskt varit skönt att ha honom hemma hela kvällen. Noahprutten är nämligen inte helt kry:( Men trots febern har han varit vid gott mod större delen av kvällen, med ett par ordentligare svackor då det bara var ledsamt hela tiden. Fast det är väl bara naturligt när man är liten och inte mår bra. Och när man är stor och mår dåligt också för den delen;)

Jag måste förresten omvärdera min inställning till keso. Jag har betraktat den där gryniga massan med stor misstänksamhet. Helt ogrundade fördomar har det visat sig. Det är ju supergott på en macka med en skivad tomat och lite örtsalt:) Och för att inte tala om i min vitaminspäckade tomatsoppa som jag kokade ihop idag. Wow!

Nu blev det ju faktiskt dusch, promenad och sallad trots allt. Men nu blir det nog inte så mycket mer gjort idag. Ska passa på att vila en stund, innan man vet ordet av är det ju dags att stoppa Noah i säng:P

En snabb promenad hemifrån till Gamla Uppsala Kyrka tar 34 minuter dörr till dörr. Där blev det vatten och vällingpaus innan det bar av hemåt igen. Det var väldigt vad mycket bättre tempo man hade när man var rätt klädd. I och för sig kan det ju bero på att det är lättare att gå fort om man har shorts och gympaskor jämfört med jeans och sandaler. Typ.

Ikväll, när Noah soer, ska jag pyssla om mig själv lite grann tror jag. Eller bara ta det lugn. Och försöka ignorera diverse sug!

Idag fick jag en synnerligen välbehövlig sovmorgon, efter att ha varit uppe med tuppen varje dag i mer än en veckan tid. Tack älskling!:)
Dock medför uttdraget sovande på morgonen att man är seg halva dagen. Funderar på om jag bara ska ge upp att få ut något av denna fredag eller om jag ska ta mig i kragen, svepa min kaffekopp och hoppa i duschen. Sen ta en powerwalk till Gamla Uppsala och käka en tonfisksallad till middag. Samt rensa skafferiet från diverse onyttigheter(slänga dem alltså, inte äta upp!).

Men urk vad jobbigt allt känns. Trots att jag vet att jag kommer känna mig mycket piggare efter en dusch och lite frisk luft vill jag bara sätta mig i soffan och läsa en bok. Eller sätta på tv:n och titta på nån dålig serie. Köpa hem en STOR godispåse och tycka synd om mig själv. Varför blir det alltid så?

Eftersom vi inte har någon våg kan jag ju inte köra någon inskrivningsvikt för mitt nya liv, så vi får nöja oss med lite deprimerande mått istället:


Bara det tjänar ju som lite extra motivation, tycker jag. Blä!

Herr Ö tycker att vi ska börja röra på oss och återfinna vår bortsprungna form och vältrimmade kroppar. Vill minnas att jag ojat mig om det här förut. Inget hände då. Men nu, nu är det annorlunda! Eller? Vi hittar väl nya undanflykter, som alltid. Eller skjuter det på framtiden. Tills när herr Ö går på pappaledighet och jag lämnar min lilla mammabubbla och återvänder till verkligheten. Då kanske man får tid att springa på gymmet titt som tätt?

Nä skämt och sido. Nånting måste ju göras. Jag är fruktansvärt obekväm med min kropp. Det känns liksom som att inga bortförklaringar duger längre. Det är ju liksom åtta månader sedan Noah föddes. Jag har i princip slutat amma. Det är ju inte så att jag är fet. Eller ens överviktig. Men har man varit smal och vältränad så är det inte alldeles enkelt att acceptera några extra kilo. Varför ska jag göra det? Jag vill känna mig snygg i tajta kläder igen. Jag vill kunna visa mina ben utan att skämmas över att de ser ut som ett par råa kycklinglår. Jag vill inte fortsätta vara en tant som tycker att hög midja är praktiskt eftersom det håller in allt överfödigt fläsk. Det här är inte jag helt enkelt. Och mitt självförtroende vad gäller mitt utseende är lika med noll. Det känns ju inget vidare liksom. När man bara vill gömma sig bakom en massa skylande kläder blir man inte precis vacker. Eller attraktiv.

Det är kanske mest det jag saknar. Att känna mig fin.