Idag har jag fått ändan ur vagnen och snört på mig löparskorna igen. I brist på fantasi blev det en tur bort mot Gamla Uppsala, en lagom(nåja) sträcka för en nybörjare som jag. Det rör sig alltså om jogging i ganska makligt tempo. Och t.o.m. det är lite för jobbigt, för jag orkade inte riktigt hela vägen. Förutom min usla kondition, som är ungefär på samma nivå som hos en 80-årig KOL-patient, så har jag alltid haft en mental spärr när det gäller löpning. Det har egentligen aldrig varit min grej. Det är jobbigt att springa, jag kan inte springa, jag orkar inte, jag dör. Ungefär så går mina tankar. Det har blivit lite av ett Moment 22. Jag lyckas aldrig hålla de där olycksbådande negativa tankarna borta tillräckligt länge för att komma i form. Och eftersom jag aldrig upplevt den där jogginglyckan dyker de där tankarna innan jag ens hunnit 500 meter.

En gång är ingen gång. Två gånger en vana. Det har ni kanske hört förut, fast i andra sammanhang. Utmaningen nu blir ju att motivera sig själv till att komma ut ett par gånger i veckan. För det är ju himla skönt när det är gjort. Man blir inte så lite nöjd med sig själv, och den där härliga trötthetskänslan i kroppen ska vi inte tala om:)
Jag måste bli bättre på att peppa mig själv, helt enkelt. Ta fram det där jävla anammat som finns någonstans långt där inne.

Annars kan ju en titt på mina lår tjäna som motivation!

Egentligen är det ju helt värdelöst att ta tid när man är i så usel form som jag, mitt första mål är att orka jogga hela vägen(jag står verkligen på ruta ett!). Men, det kan ju vara kul att ha något att jämföra med när man förhoppningsvis har gjort träningen till en vana. 24 minuter och 28 sekunder, enkel väg(softade och insöp det uppländska landskapet på hemvägen^^). Den tiden har ju potential att kapas rätt rejält åtminstone.

Ett par nya löparskor bör ju tillfogas den ständigt växande listan av saker som måste inhandlas. Jag får nämligen världens skavsår av mina gamla slita Asics från högstadiet(!?)  Stor suck. Om man ändå vore gjord av pengar.

Står dessutom i valet och kvalet var jag ska börja träna i höst när mammaledigheten är över och moi får lite fritid. Styrketräning, bad eller gruppträning? Vad känns viktigast? Nära hemma, nära plugget eller varken eller? Vad är smartast när jag inte vet var i stan jag bor nästa år? Lyx, eller ett budgetalternativ? Det tål att tänkas på.

Imorgon trillar cashen in och då ska jag försöka ta mig till staden och köpa en våg. Till den och min vikt ska jag försöka ha ett sunt förhållande. Jag inbillar mig att jag klarar av det.

Ha det bästans allihopa!