Barack Obama har fått Nobels fredspris. Jag reagerade som så många andra och trodde att det var ett skämt. Missförstå mig rätt, jag gillar Obama men tycker inte att han har hunnit göra särskilt mycket för freden under de blotta nio månader han suttit i Vita Huset. Än så länge mycket snack och lite verkstad.

Michael skriver bra om det här på Den stillsamme moderaten.

Intressant artikel om hederskultur. Läs och fundera.

Politiska trendkännare spår att partierna kommer att använda sig av kändisar för att locka väljare i valet 2010. Vilket jäkla vansinne. Sverige behöver fler kompetenta och engagerade politiker, fler vanliga människor som vill vara med att förändra samhället - inte kända människor som ser den politiska verksamheten som ännu en plattform för att få uppmärksamhet.

Det är åtta år sedan nu. Det känns som igår. Jag minns vad jag gjorde timmarna innan, TV-bilderna, misstron, chocken. Jag tror inte att det går att glömma.

Ja, såhär stressad är i alla fall inte jag. Det är så fruktansvärt onödigt och tragiskt att sånt här ska behöva hända varje år... Och då ska vi inte ens nämna dem som medvetet lämnar barn och hundar i en varm bil när.  jag ska bara...

Har precis gjort min demokratiska plikt och röstat i kårvalet. Fast ärligt talat känns det demokratiska värdet i studentkåren en smula begränsad. Jag menar, valdeltagandet i de gamla öststaterna är skyhögt i jämförelse. Det säger en hel del, tycker jag. 

Med tanke på det låga valdeltagandet(12,9%) är jag tveksam till om kåren bör vara politisk överhuvudtaget. Varför skulle inte en politiskt oberoende organisation kunna ta tillvara på studenternas intressen minst lika bra? Kanske bättre?

På nåt vis måste man iaf blåsa liv i studentinflytandet, nu när kårobligatoriet avskaffas. Jag vägrar tro att en förkrossande majoritet av Uppsalas studenter skiter i sin egen situation. Det bådar liksom inte gott inför framtiden. Vi ska ju vara med och bygga det här landet.

Blondinbella vill förändra gymnasieskolan. Det är tydligen inte helt lätt att vara entreprenör och elev samtidigt. Åh, fan. Det är ju lite synd att hon är så fastlåst  sin egen situation. Så här blir gymnasiet perfekt, för mig. Typ.

För det första så tycker jag att det är självklart att gymnasiet ska innebära heltidsstudier. Utgångspunkten måste vara ca 40 timmar skolarbete i veckan(sen om det är hemma eller i skolans lokaler är ju en annan fråga). Fixar man det på kortare tid och vill använda de timmar man får över till att jobba, så fine(det gjorde jag sista terminen i trean, kul och nyttigt). Det viktiga är att studierna är den huvudsakliga sysselsättningen, jobbet något vid sidan av.

Sen tycker Blondinbella att gymnasiet ska bli lilla högskolan. Jag kan ge henne rätt i det avseendet att dagens gymnasie inte förbereder eleverna till räckligt bra för högre studier. Den första terminen är för många en chock(för andra en befrielse iofs). Sen är vi inte riktigt överens om hur det ska bli bättre. Så lite obligatorisk undervisning som möjligt, tycker Bella. Och de lektioner som är obligatoriska ska vara i form av föreläsningar, för så är det minsann på högskolan.

Det finns ju inget självändamål i lite undervisningstid(anledningen till att det ofta är så på universitetet, särskilt på humanistiska utbildningar, är ju inte att det ligger nån fantastisk pedagogisk idé i botten. Det finns för lite pengar, så enkelt är det). Däremot borde man utnyttja den undervisningstid man faktiskt har på bästa sätt. Då är föreläsningar i princip värdelösa. Få undervisningsformer gör eleverna så passiva. Du sitter i två timmar och lyssnar och antecknar, du får en överblick men inte så mycket mer. Jag tror att man som student lär sig mest om man själv får vara aktiv.

Är väldigt förtjust i vårt problembaserade undervisningssätt på juristutbildningen i Uppsala. Inte nog med att man tillgodogör sig sakkunskaper effektivare när man själv aktivt får jobba för dem, dessutom lär man sig formulera, strukturera och lösa problem och argumentera för sina lösningar först i en mindre grupp och sedan i en större. Sånt kan ingen lära dig på en föreläsning(som iofs är bra, just för överblicken) och det blir väldigt svårt att argumentera med sig själv hemma på kammaren. Lektionerna på gymnasiet borde vara mer inriktade på aktivitet från elevernas sida, med läraren som vägleder med varsam hand istället för att tala om att såhär är det.

Jag tror att gymnasieelever generellt behöver mer undervisningstid än studenter på högskolan. Det har lite med mognad att göra. Hur många 16-åringar har förmågan att själva planera och ta ansvar för sitt skolarbete(vi har i snitt 6 timmar lärarledd undervisning i veckan, restrerande 34 ska i fixa på egen hand)? (vart skulle de ha lärt sig det någonstans?Högstadiet? Tror knappast det). Visst finns det undantag, precis som det finns 25-åringar på prestigefyllda universitetsutbildningar som skriver sina PM i sista sekund.  Vissa skulle nog klara av att bli kastade ut på djupt vatten, men för många skulle det bli förödande. Skola måste helt enkelt lära eleverna att simma först. Att steg för steg ta eget ansvar, och lära sig för sin egen skull.

Tittar på kvällsöppet och blir förbannad på alla gubbar. Tre herrar diskuterar Stieg Larssons karaktär Lisbeth Salander. Feministiskt föredöme eller skräckexempel? Det är ju så jävla typiskt att det ska bli en sån här diskussion så fort en  kvinna inte är vän och vacker. Det finns hundratals manliga romanfigurer som inte alltid håller sig till lagen och beter sig som svin, men ojar man sig över det? Icke!
Per Ström lät för övrigt som en idiot. Det är synd om männen, är ju en tes som han ständigt driver. Folk lever i vanföreställningen att det bara är män som begår våldsbrott och är kriminella.
När det gäller våldsbrott finns det ju statistik som talar sitt tydliga språk. Det handlar ju inte om manshat utan om fakta.

Man förundras ju ständigt av den mänskliga naturen. UL har fått stänga av de automatiska hållplatsutropen på sina länsbussar eftersom trötta pendlare klagar på att de inte får sova på bussen. Att detta medför att synskadade inte kan ta bussen utan får åka färdtjänst istället verkar man strunta i. Jag har också pendlat, och visst är man trött när man tidigt på morgonen påbörjar resan till jobb eller skola. Men att kräva att man ska få sova, på bekostad av funktionshindrades tillgång till kollektivtrafiken, visar på egoism och oförmåga att förstå andras situation. Lite perspektiv på tillvaron får man väl ändå ha. Men, det verkar som att den som skriker högst får sin vilja igenom, som vanligt.

Herr Schlingman är nåt ruskigt produktiv vad gäller nyhetsbrev. Igår hann han med inte mindre än två stycken. Valet i USA skulle ju givetvis kommenteras och och nu har ju tre fjärdedelar av alliansen kört över stackars kristdemokraterna i frågan om könsneutrala äktenskap. Ja, nu är det väl inte särskilt synd om kd, de är ju ganska bakåtsträvande i det mesta. Är inte jätteinsatt i utredningens förslag till nya äktenskapslagstiftning, men är personligen lite tveksam till hur det förhåller sig till religionsfriheten. Att lagstiftningen diskriminerar pga sexuell läggning är helt oacceptabelt, men kan man verkligen tvinga religiösa samfund att "modernisera" sina åsikter och värderingar?

Kristdemokraternas kompromissförslag, som resten av regeringen nu avvisar, var både rätt och fel. Genom att införa civiläktenskap gör man äktenskapet till den juridiska grej det faktiskt är (förutom att man visar att man älskar varandra, för det ju en massa rättsliga följder) och juriskt måste ju alla par behandlas lika.
Det stora felet i kd:s resonemang var att man inte ville kalla den civilrättsliga delen för äktenskap. man är alltså beredd att offra kyrkans vigselrätt för att bevara ordet äktenskap. Löjligt, tycker jag. Jag förstår inte riktigt meningen med det.

Uppenbarligen vill man från resten av regeringens sida ge utveckligen en knuff framåt, eller om man så vill anpassa lagen efter verkligheten i dagens samhälle och tvinga in religionen i 2000-talet. Men att tvinga någon att ändra sina religiösa värderingar, hur knasiga de än kan tyckas i ett modern och tolerant samhälle, känns ju lite sådär. 
Personligen är jag för könsneutrala äktenskap, att människor ska särbehandlas pga sexuell läggning känns gammalt och mossigt(åtminstone i Sverige, i vissa amerikanska delstater, typ Texas, var ju homosexualitet kriminellt för inte så hemskt många år sedan), och att köra över kyrkan kanske är det snabbaste sättet men behöver för dens skull inte vara det bästa.

David Palmer, president i de första säsongerna av 24, är har blivit framröstad som den bäste film- och tv-presidenten. Som gammalt fan av serien kan man ju inte låta bli att glädjas en smula.

Jag måste erkänna att jag inte förstår mig på amerikansk politik. I och för sig skulle väl medelamerikanen tycka att jag bor i ett kommunistland. Om man ska tolka debatten på andra sidan Atlanten. Att finansiera grundläggande sjukvård till alla via skattesedeln är socialistiskt bullshit. Blir det demokrater vid rodret i både vita huset och kongressen är det bara att lära sig internationalen och förbereda sig på revolution. Nä, bäst att rösta på McCain/Palin för de är mot aborter och homosexuella och så skulle minsann Jesus röstat!

Jag tycker själv att jag står en god bit åt höger på den politiska skalan. När jag gjorde en politisk kompass på Facebook visade det sig att jag stod långt längre åt vänster än både Clinton och Obama. I jämförelse med vicepresidentkandidat Palin är jag väl nästan att räkna som marxist. Jag håller mina tummar för Barack. Jag tror USA, och världen, behöver det.

Nu är det tydligen dags för åttaåringar att vaxa bikinilinjen. Det låter ju inte riktigt klokt, tycker jag. Sen när har åttaåringar ens något att vaxa? Och vaxning sen, det är ju rena misshandeln! Man kan ju undra när vi når kulmen på hysterin kring barns utseende. Kan det bli värre? Det blev just det.

Det är en absurd jävla värld vi lever i.

* AFA i Uppsala utfäster en belöning för den som misshandlar en namngiven nynazist. Inte för att jag är särskilt förtjust i nazister men jag har inte mycket till övers för vänsterextremister heller.  Och att anstifta till grov misshandel, det är bara så dumt, vidrigt, unket, hjärndött... Ja, ni fattar.
* Intresset är svalt för det nya vårdnadsbidraget. Ja, det är väl inte så konstigt. Vanligt folk har ju knappast råd att vara hemma med 3000 kronor i månaden. Det dummaste förslaget som alliansen(läs KD) har drivit igenom.
* Dags för terminsstart och ickenyheten om studenternas dåliga(?) ekonomi snurrar runt bland morgonsofforna igen. På UNT's ledarsida tycker man inte att studenterna har det särskilt knapert. Matlåda är tydligen lösningen. Men den femtedel av studenterna som har barn har det ju särskilt svårt, det erkänner man. Det är inte många kronor man får i tilläggsbidrag som vårdnadshavare av barn kan jag tala om(ca 500 extra i månaden).

Läser med visst intresse i UNT om kötiderna till det kommunala bostadsbolaget Uppsalahems kötider för att få en lägenhet. I genomsnitt krävs det att man varit registrerad som bostadssökande hos dem i mellan 5 och 7 år(!). Visserligen kan man få en lägenhet på små orter några mil utanför Uppsala redan efter 2 år, men där är det ju helt omöjligt att bo om man inte har bil. Och är man kräsen och vill bo i Uppsalas attraktivare områden får man vackert vänta uppemot 13 år. I Tuna backar där vi för tillfället hyr en bostadsrätt i andra hand krävs 12 år i kö för att få flytta in i allmännyttans lägenheter på andra sidan gatan.

Har man ingen möjlighet att hosta upp ett par miljoner för att köpa en egen bostad är man i en knivig sits om man är ung och av förklariga skäl inte hunnit stå ett deccenium i bostadskö. Har man dessutom familj blir det ju etter värre eftersom man inte gärna kan inkvartera sig i ett studentrum på 15 kvadrat. Alternativet som återstår är att kuska runt mellan andrahandskontrakt, bo ett år i taget - om man har tur. Det finns ingen chans att skapa ett hem någonstans, just när man hinner rota sig är det dags att packa sitt pick och vandra vidare. Ekonomiskt känns det ju heller inte vidare tryggt, eftersom det tillkommer en massa trista extrakostnader som dubbla hyror och depositioner. Och med barn är det extra jobbigt att inte veta var man ska bo nästa år. Man kan ju knappt ens välja dagisplats-

Och allt som byggs är nya lyxlägenheter och 5 miljonersvillor. Det ska hålla bostadsmarknaden igång, påstår man. Det märker vi inget av, här längst ner.

Sverigedemokraternas representant i Uppsalas kommunfullmäktige, Joakim Larsson, har lagt fram en motion som går ut på att stoppa allt flyktingmottagande i kommunen. Detta är inte något unikt för Uppsala utan ett förslag man lagt fram i flera kommuner där man har mandat. Sverigedemokraterna tycker att varje man i varje kommun ska folkomrösta om invandringen.

Nu är det väl en chans på triljonen att ett sånt här förslag skulle gå igenom. Dels vill inga andra partier befatta sig med SD och dels så har jag svårt att tro att en majoritet av invånarna i Uppsala och andra städer delar de här mindre trevliga åsikterna.

Joakim Larsson är folkvald och i sin fulla rätt att lägga fram vilken motion han så önskar. Han bör göra det också. Det är så en demokrati fungerar. En annan av demokratins grunder är att bemöta åsikter man inte kan stå för och föra en konstruktiv debatt. Så sker inte Sverige idag. SD avfärdas som ett parti som man inte kan ta på allvar. Detta trots att de närmar sig fyraprocentsspärren till riksdagen i rask takt. Det är farligt att ignorera missnöjespartier med åsikter som kanske inte är politiskt korrekta alla gånger, men som de facto delas av en relativt stor del av befolkningen. Lärde man sig ingenting av Ny Demokratis vända i riksdagen undrar jag? Har man redan glömt?

Sverigedemokraternas politik måste upp till diskussion. I en debatt skulle deras argument vara mycket tunna. Deras retorik präglas av rasism och allmän intolerans mot människor man ser som annorlunda, t.ex homosexuella, maskerad till någon slags omtanke om det svenska folkhemmet.

"Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen."

Det mångkulturella Sverige är enligt sd ett misslyckade. Jag ser det som en tillgång. För visst kan man väl bevara den svenska kulturen utan att för dens skull bannlysa mångfalden? Är det enfald som Sverigedemokraterna vill åt?
Det verkar onekligen så. Bland annat så vill man avskaffa den skattefinansierade hemspråksundervisningen, kan man läsa i deras valmanifest från 2006. Invandrarna ska anpassa sig, och inte tvärt om. Sverige ska inte ta emot fler utlänningar än våra grannländer osv. Sverigedemokraternas syn på islam är skrämmande. SD-kurirens chefredaktör Richard Jomshof ondgör sig t.ex. över moskébyggen i sin blogg och backas upp med mer eller mindre skrämmande kommentarer av sina partivänner. Vill SD avskaffa religionsfriheten? För det måste ju vara anledningen till att man inte vill unna muslimer en egen böneplats. Man motiverar motståndet med att en svensk kyrka aldrig skulle få bygglov i Teheran, men det är ju bara barnsligt att jämföra Sverige med Iran. Är det så vi vill ha det? Nej tack!

Sverigedemokraterna må försöka framställa sig själva som ett rumsrent parti, men jag tycker att deras sympatisörer bekänner färg ganska ordentligt i moskédebatten. För mig framstår de som en samling intoleranta bakåtsträvare som projicerar sina egna och samhällets problem på grupper av människor som inte passar in. Det är skrämmande att se! En sak är i alla fall säker. JAG vill inte leva i Sverigedemokraternas Sverige.

Igår presenterade Lagerbäck EM-truppen. Det har väl vid det här laget inte undgått någon att Henrik Larsson ska med och lira boll, trots att han som bekant pensionerat sig från landslagsverksamheten. Inte en utan två gånger, vad lilla jag kan komma på. Fotboll är ju som bekant inte mitt störtsa intresse, men lite får man ju anstränga sig för att hänga med i pizzapaussnacket om man jobbat på en sportredaktion. Hursomhelst. Sportmedia domineras idag av EM-bomben. Som om Larssons comeback skulle  vara en överraskning. Och inte bara en överraskning, utan den största skrällen i svensk fotbollsshistoria. Detta är för mig helt obegripligt. Det här hade jag kunnat berätta för er för flera månader sedan. Jag har nämligen genomskådat Henkes bluff. För mig är det obegripligt att inte resten av svenska folket gjort det med. Men istället fortsätter man att förvånas.

Han börjar ju bli lite till åren, den gode Larsson. Inte för att 36 vanligtvis är någon ålder men i fotbollssammanhang räknas man ju knappast som någon ungdom längre. Det är ju fullt förståeligt om man vill trappa ned. Satsa på familjen. Hugga ved och klippa gräs med handjagare. Det är inte lika lockande att åka på landslagsläger med pubbefjunen. En kvalmatch på Irland känns inte lika spännande som den gjorde för tio år sedan. Dessutom kan ju medias spekulationer och skriverier bli lite tröttsamma. Men har man slutat slipper man plötsligt all press. Istället infinner sig smickret. Minns Larssonfjäsket förra gången. Visst var det så att sportbilagorna startade namninsamlingar för att övertala Henke? Larsson är ju inte mer än människa. Det måste vara omöjligt att inte bli påverkad av hyllningskören. Och när sonen dessutom sällar sig till vädjarna blir tanken på att dra på sig den blågula tröjan helt plötsligt inte så avlägsen längre. Och ett mästerskap är ju onekligen roligare än att kval och vänskapsmatcher på ett lerigt Råsunda.

Det blir ju lite skrattretande det där. Larsson säger att nu är det definitivt slut, finito. Aldrig mer landslaget. Ett nej är ett nej osv. Men, som en ovanligt skarptsynt sportkrönikör påpekade i dagens UNT, är Larssons nej i själva verket ett ja? Har snubben satt i system att skolka från det tråkiga slitgörat och dyka upp när det vankas EM och VM? Vilka divalater.  Och svenska folket, inklusive journalistkåren, svarar med att hylla Henke Larsson som frälsaren själv. Nu vinner vi EM, jublar man.

Jag vill inte vara den som punkterar lyckans ballong nu när landslaget blivit med Larsson, men är inte det att ta i. Som om alla problem skulle vara lösta nu. Som om EM-truppen nu är tidernas ladslag, och inte samma gamla trötta gäng som vi vant oss att se. Vi kan ju inte luta oss mot Zlatan, Allbäck och Henke hur länge som helst.och för att citera UNT-kröikören; det är ju svårare att spela sig in i landslaget än att spela sig ut

Det är soligt här i Uppsala. När Noah däckat efter sitt härjande i ottan sätter jag mig på balkongen och läser den enda bok i vårt minimala bibliotek som jag inte redan plöjt tre gånger. Det är ingen mindre än Michail Gorbatjovs Perestrojka(det är för övrigt en bok som gör att det kliar i mina pluggisfingrar. Jag suktar efter mina försvunna postitlappar och viker små hundöron på var och varannan sida för att hitta tillbaka till blyertsmarkerade citat som aldrig kommer till användning. ).

Intressant läsning är det i vilket fall som helst. Mina jämnåriga landsmän håller nog inte med mig. Men så är jag ju inte som alla andra. Gorbatjov har ju med tiden blivit något av en hjälte i väst, stämplad som den som förberedde Sovjetunionens fall och befriade Europa från kommunismen. Det är ju lite lustigt med tanke på att detta uppenbarligen inte var Gorbatjovs tanke med perestrojkaspektaklet. Här hyllas socialism, kommunsim och Lenin 15 gånger per sida, ungefär. Om väst tror att vi tänker införa någon slags kapitalism tror de fel, slår han fast. Socialismen ska förnyas, förbättras och en gång för alla bevisa att den är vida överlägsen allt kapitalismen kan hitta på.

Perestrojka är skriven 1987, och det är lite märkligt att läsa den med facit i hand, 20 år senare, och veta att det storslagna Sovjetunionen i själva verket var dödsdömt, Gorbatjovs försäkringar till trots. Att det faktiskt var en osedvanligt grym form av kapitalism som till slut segrade i det Ryssland som återuppstod - där få blev monstruöst rika och många blev allt fattigare. Att landet tjugo år senare fortfarande präglas av brist på yttrandefrihet. Att presidenten väljer ut en kronprins som i sin tur utser sin företrädare till premiärminister. Att Rysslands nya maktduo Medvedev och Putin firar segerdagen med en militärparad, för första gången på 18 år. Vart tog perestrojkan vägen, egentligen?

Att vårdstrejken är i full gång kan väl ingen ha missat. Läser några av reaktionerna på Aftonbladet och blir minst sagt ganska förbannad. Folk tycker alltså på allvar att det är rimligt att man efter tre års högskoleutbildning har sämre ingångslön än på McDonalds. Inget ont om hamburgerstekare, men samhället står knappast och faller med dem. Det rör sig tydligen om en lyxstrejk (men jag minns då inte att någon kallade gruvarbetarnas strejk för lyx) men då vill jag att ni visar mig andra yrken som kräver högskoleutbildning där ingångslönen är kass och löneutvecklingen i princip är obefintlig. (kommer på rak arm att tänka på socionom,  också kvinnodominerat f.ö. och möjligen bibliotekarie). Sjuksköterskorna har tur om deras  löneökningar inte äts upp av inflationen!

Med tanke på det stora medicinska ansvaret en sjuksköterska har är det skandal att de inte värderas högre rent lönemässigt. Det finns naturligtvis orsaker till det här. Yrket är till att börja med ruskigt kvinnodominerat, och vi vet ju alla vad det innebär. Arbete som i huvudsak utförs av kvinnor är ett andra klassens arbete, det förlegade synsättet lever fortfarande kvar. Man kan ju inte heller utgå från att vårdyrket är något slags kall, som man är beredd att utföra gratis.

Sedan måste det ju sägas att sjuksköterskorna inte har varit några stjärnor på att ställa krav och stå upp för sig själva. Länge har de nöjt sig med att gnälla lite i det tysta. Att de äntligen bestämt sig för att göra något åt saken är fantastiskt bra tycker jag. Att det ska behöva gå till strejk är ju olyckligt för de patienter som kommer i kläm, men det är ju snarare arbetsgivarnas fel.

Vårdförbundets löneuppror är ett stort steg framåt, inte bara för medlemmarna utan för hela samhället. Det måste löna sig att utbilda sig även inom vård- och ytbildningsyrken, annars kommer kompetensen inom sjukvård och skola att försämras radikalt. Sverige blir ett fattigare och sämre land att leva i, och det vill inte jag vara med om i alla fall!

Vad tycker ni? Förtjänar syrrorna högre lön, och hur långt ska de gå?

Den italienska ekonomin är i kris. Det behövs omfattande reformer för att den inte ska rasa ihop totalt. Mediemogulen och högerpopulisten Silvio Berlusconi har redan valts till premiärminister två gånger, och han har väl varit till mer skada än nytta för Italien. Men vad det verkar så tänker italiernarna rösta fram denne karlslok och hans rasistkompisar ännu en gång. Då undrar jag bara, vad ligger den genomsnittliga IQn på i Italien? För det verkar ju mer än lovligt dumt att begå samma misstag tre gånger.