Det här är en så vansinnigt tuff låt! The Clash, ladies and gentlemen!

Måndag och sommarvärmen har stuckit sin kos. Funderar över fenomenet att få en låt på hjärnan. Ni vet, när hjärnan envisas med att spela en trudelutt om och om igen, vare sig man vill det eller inte. Påfallande ofta en irriterande reklamjingel eller ett par strofer ur en låt man inte är säker på om man gillar eller avskyr. Dert måste ju finnas något syfte med att hjärnan leker hackig grammofonskiva. Någon som vet?

Hursomhelst. REM. Det är vad ekar både hemma och mellan mina öron just nu. Det enda sättet att bli av med det egensinniga upprepandet är ju att lyssna på låten ifråga ett par dussin gånger. Och det är vad jag gör nu. Allt för att slippa att ständigt gå runt och nynna de få rader jag kan av Supernatural, Superserious.

And you cry, and you cry
aahaahaaaahahaaaah
It's a lie! It's a lie!
aahaaahaaaahaaahaah
and you cry and you cry and you cry and you cry

En modern klassiker som i mina öron är så vacker att det gör ont. Det här är tusen känslor på fyra minuter. Det är fyra minuter som gör så att det känns som att allt är möjligt. För vi har varandra. All you need is love. Love is all you need. Resten kan kvitta.

Jag försöker förklara Wonderwalls storhet för M. jag når inte riktigt fram. Jag inser att detta kanske inte var det som snurrade i skivspelarna i Töcksfors på nittiotalet (min analys nså här på en höft: Eurodisco, Eddie Meduza och Björn Rosenström). Det är synd, tycker jag. Jag vill ju så gärna få honom att förstå. Det är ju honom den handlar om, trots allt.

Firar skatteåterbäringen med en störtskön liveversion av The Beatles Get Back, framförd på ett hustak. Paul McCartney har världens snajdigaste skägg och stämningen är på topp!

Kent är själva essensen av mina högstadiedepressioner. Gymnasiet var inte heller helt lajbans, men då dominerade Morrissey självömkandet. Hursomhelst väcker låtar som den här en massa känslor till liv. Inte helt roliga, men det är plågsamt på ett slags bitterljuvt vis. Blir våldsamt berörd av texten i den här låten. Den är så jag helt enkelt.

Madonna, Justin Timberlake och Timbaland. Det bara måste ju liksom va bra. Tippar på att det här blir 2008's mäktigaste stjärnsamarbete. Om inte Morrissey och Robert Smith får för sig att göra en duettversion av Love Song. Det skulle smälla högre, i min värld i alla fall.

Dagens låt är kanon att städa till, den gör liksom hela mopphistorien lite roligare.

Tycker att Kylie går från klarhet till klarhet just nu. Har aldrig varit något riktigt fan av hennes musik, men det verkar som jag får ompröva min inställning till denna lilla australiensiska. Two hearts är ett litet mästerverk i sig och In my arms här nedan är ju vårens poppigaste historia. Kom ån katten, det svänger ju! Snygg är hon med, dessutom.

Tänkte inte trötta ut er genom att visa upp dagens extremt fula och tråkiga outfit. Det blir en låt istället.

Eftersom vädret och humöret i allmänhet är en aning dystert idag så får det bli en sång som matchar den grå stämningen. Gråter man inte när man lyssnar på den här har man ett hjärta av sten.

Här finns Nine inch nails original i en underbar liveversion.

Legendaren Johnny Cash gjorde på ålderns höst en cover av Hurt, och videon till den är bland det mest gripande jag sett. Jag gråter som ett barn.