Kent är själva essensen av mina högstadiedepressioner. Gymnasiet var inte heller helt lajbans, men då dominerade Morrissey självömkandet. Hursomhelst väcker låtar som den här en massa känslor till liv. Inte helt roliga, men det är plågsamt på ett slags bitterljuvt vis. Blir våldsamt berörd av texten i den här låten. Den är så jag helt enkelt.