Altså. Folk får gärna ordna kalas och ha trevligt. Inte mig emot. Jag kan stå ut med skrålande på innergården och snapsvisor på fyllemanér. Jag kan tåla att berusade damer springer upp och ner för trapporna i högklackat. Musik klockan tre på natten går också bra.

Däremot tycker jag att man ska städa upp efter sig. Det är inte ok att lämna tomma ölflaskor och stora sopsäckar med kräftrester. Inte utomhus där skiten lockar till sig varenda kaja inom en mils avstånd. Innergården ser ut som ett slagfält.

Tanten är på dåligt humör. Kan man inte ta rätt på sitt skräp får man hållas i sin egen lägenhet.

Jag har inte bett till Gud sedan jag var en liten flicka och under en period mumlade "Gud som haver.." innan läggdags. Jag kommer inte från ett religiöst hem och eftersom jag alltid har varit något av en skeptisk grubblare har jag haft lite svårt att ta till mig hela den där tanken på ett gudomligt väsen. En tvivlare. Agnostiker, med ett fint ord.

Eftersom jag inte varit säker på att Gud ens finns har det aldrig kännts naturligt att be. Mest obekvämt och konstigt. Men ikväll, när jag satt vid Noahs sängkant, var det som det mest självklara i världen.

Jag bad för mina barns lycka. Om styrka till att vara en bra mamma och ge dem den kärlek och omtanke de behöver varje dag. Om förlåtelse för de tillfällen jag är otillräcklig.

Och vet ni, det kändes himla bra. Som att bekymren lättade en smula. Tack gode Gud

Har inte bloggat på snart två veckor. Har inte mått så bra, och när det inte har varit nåt fel på humöret har jag helt enkelt haft annat för mig.

Jag har varit hos husläkaren, fått Citalopram utskrivet som jag ätit i fyra dagar nu. Återkommer med recension om en månad när de börjar ge effekt.

Hanna har hälsat på och vi har snackat som förr i världen och dansat genom Uppsalanatten.

Alice har blivit fyra månader och en stor flicka. Tiden går så fort.

Jag tror amningen håller på att skita sig. Försöker ge flickebarnet bröstet så ofta jag kan, i nåt slags desperat försök att få igång den där satans mjölkproduktionen ordentligt igen. Kompletterar med flaskan och ungen är lugnare än någonsin. Somnar på stört, utan skrik eller massa bärande. Det är väl här det har felat hela vägen, utan att man riktigt velat erkänna det.

Egentligen är det väl inte så konstigt att det inte funkar. Depression och stress är väl knappast grejer kroppen mår bra av. Mammamaskinen kan skära ihop för mindre. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Köra på ett tag kanske. Jag har inte ork till att göra några massiva räddningsförsök. Pallar inte att pumpa. Samtidigt vill jag inte lägga av helt riktigt än. Vill gärna att Alice ska komma igång lite med smakportioner. Under skydd av amning bla bla, men också för att jag tror att det kommer bli smidigare både för henne och mig. Dessutom inbillar jag mig att det skulle vara bra med en extra immunförsvarsboost i höst. Svininfluensa ni vet.

Kan inte låta bli att fundera. Hur fan gjorde man förr? Eller i tredje världen? Kommer på mig själv med att tänka att det är i sådana här lägen barn i mindre priviligerade samhällen dör. Inte så konstigt att den biologiska ångesten går igång. Tacksam som fan ska man vara!

Får ta tillbaka det jag precis skrev. Alice har snuttat i sig nästan en hel tetra. Är man tillräckligt hungrig så går det.
Stoppade precis om henne. Hon somnade på stört. Ine ett pip. TJOHO!

(och jag vet att detta inlägg kommer att resultera i nån slags "vad var det jag sa"-kommentar från barnens pappa)

Har till och från känt att bröstmjölken inte riktigt räcker för att hålla Alice nöjd. De senaste dagarna har det varit särskilt påtagligt. Hon snuttar febrilt ett par minuter på varje bröst innan hon släpper. Maten är slut och fröken på dåligt humör.

Nu är det inte så att jag måste amma till varje pris. Behöver ungen tillägg är det så. Det är bara det att det är så svårt att få henne att ta flaskan. Ändå har jag en såndär hypermodern MAM-Ultivent med femtioelva delar som ska vara så gott som identisk med en riktig bröstvårta och stimulera rätt sugteknik och bla bla. Det är inte lite frustrerande att sitta med en hungrig bebis som bara skriker efter ett bröst som är slappt som ett taxöra. Att inte kunna mata sitt barn, med bröstet eller flaskan, går liksom inte ihop med modersinstinkterna. Buhu

Nu har en doktor från Hemläkarjouren varit här och tagit sig en titt på sjuklingen. Himla smidigt egentligen, så man slipper sitta på barnakuten hela dagen om man vill träffa en läkare.

Skrutten gillar inte läkarundersökningar, så jag fick hålla fast en liten skrikfis när det skulle lyssnas på hjärta och lungor, tittas i öron och tas halsprov.  Halsmandlarna är ganska svullna och vitprickiga men någon halsfluss var det åtminstone inte. Han har nog åkt på en ordentlig virusinfektion trodde doktorn.

Skönt att få höra att han var ok, man oroar sig ju så!

nu är han åtminstone tillräckligt pigg för att klottra på sin egen mage. Alltid något;)    

Noah hade 40 graders feber i natt, 39,5 nu på morgonen. Lite läskigt är det. Han är het som en kamin och orkar ingenting.

Väntar på en läkare som ska komma och titta lite på honom.

Noah har varit en liten skrutt idag. Inte så konstigt kanske, för lillkillen var varm och visst bekräftade tempen feber. Han har legat nedbäddad i soffan och nu har han precis somnat i min säng. Dit tassade han in alldeles själv, efter ett antal misslyckade läggningsförsök i herrns egen säng. Jag försåg honom med en flaska välling, för säkerhets skull. Så nu ska båda ungarna sova:P

Jag har svårt att slappna av. Det är så mycket tankar som snurrar, så många orosmoln som tornar upp sig. Pengar, naturligtvis. Min hyperkänslighet för stress. Rädslan för att jag inte ska kunna kontrollera ångesten som gör sig påmind mer eller mindre ofta. Känslan av att inte räcka till. Sådana saker.

Det är extra svårt när jag är ensam med barnen. Jag blir irriterad för minsta lilla. Tålamod=noll. Gråten aldrig långt borta. Livet kräver en självkontroll som  jag inte har, helt enkelt.

YouTubar The Smithsvideos från 80-talets mitt. Morrissey har värre lugg än Elvis och påskliljor i bakfickan. Fucking beautiful, that's what it is.

Helt plötsligt kändes det som om sommaren tog slut. Regnmolnen rullar in och värmen har stuckit sin kos. Förra helgen tillbringade jag och Alice i Nyköping och vädret var kanon! Så himla skönt att komma ut lite på landet, bada, grilla och bara ha det gott:) Jag fick tom tillbringa en dag vid havet. Mys!

Har spenderat fredagen hemmavid, det är skönt det också tycker jag. Man måste inte ut och fara, bara för farandets skull;)

Idag har jag varit hos psykologen, fyllt i ett formulär, konstaterat att jag nog är deprimerad(no shit) och blivit remitterad till husläkaren för ev medicinering. Vet inte riktigt hur det känns. Gillar inte tanken, men vet nog innerst inne att det är det jag behöver för att få känslolivet under kontroll igen. Jag bad också om ett intyg så att jag kan ansöka om att få ökad vistelsetid för Noah på dagis. Just nu känns det inte hållbart med 15-timmarsvecka.

När Noah får bestämma går vägen till tvättstugan via lekparken. Han fick gunga och åka lite rutschkana inna jag fick bära iväg en besviken son. Imorgon ska vi stanna längre, lovade jag mig själv då.




Alice börjar förresten få tänder. Det har tittat fram en varsin i både under- och överkäken. Jag är inte så förvånad för tjejen har dreglat sig dyngsur och gnagt som en galning på allt hon kommit över. Vi får hoppas att hon inte tänker börja bitas;)

Fredagkväll = mys. Så det så

Noah har varit två dagar på dagis. Han snorar och hostar. Antingen är det en sjuk ansamling av bassilusker och virus på det där stället eller så har kåken nån mögelskada.

Jag blir galen i vilket fall som helst!

 Har gjort tentan idag. Gimogatan 4 = ångest. Det gick nog inget vidare tror jag. Hade jag inte varit så inihelvete trött på förmögenhetsrätt hade jag blankat skiten. Nu svarade jag åtminstone på alla frågor så det kan ju gå lite hursomhelst.

Naturligvis var det ju en fråga om entreprenad, och det helvete till standardavtal som kallas AB04. Lite utomobligatoriskt skadestånd förståss, en smula condictio indebiti och en omgång med MBL och LAS.

Men vad fan. Det gäller att ha perspektiv på saker och ting. Det kan ha gått bra. Och har det inte det är det inte hela världen.

Idag var det dags för Noah att börja dagis igen. Så här får man väl inte säga men det känns lite skönt att få igång rutinerna igen. Det är svårt att sysselsätta en liten buskille hemma hela dagarna när lillasyster kräver så mycket uppmärksamhet och på dagis är det ju fullt schema. Han var lite ledsen när jag gick i sommar men sen hade det funkat bra.



Medan Noah var på dagis var jag och Alice på föräldragruppsträff. Egentligen är det ju bara för förstagångsmammor/pappor men vi tyckte att jag kunde få behöva träffa lite folk. Mina vänner här har ju inte barn och det här kan ju vara ett sätt att kanske träffa lite andra mammor. Man känner sig som lite av en expert. Idag pratades det matintroduktion och det där hade jag kunnat rabbla i sömnen. Been there, done that. Men det är ju för den sociala biten man är där, även om jag tyckte att det var lite väl stelt idag. Det blir väl bättre får man hoppas;)

Alice var iaf i sitt esse. Hon tyckte att det var jätteroligt med så många andra barn i hennes storlek. Eller ja, mer eller mindre. Det fanns små och stora bebisar, Alice såg himla liten ut fast jag tycker att hon har växt nåt enormt :O
När vi var påväg hem somnade hon i samma stund som jag lade ner henne i vagnen. Det är alltså såhär man måste bära sig åt. Fröken nöjer sig minsann inte med att gå hemma och skrota med mamma. Vi får bosätta oss på öppnis tror jag!

Lycka till att tentaplugga med två små ungar. Den ena skriker konstant och den andra klättar på mig. Jag får börja se mig om efter yrken där man inte behöver ha så bra betyg i civilrätt....

Det finns stunder då livet som mamma till två små barn känns mig övermäktigt, men även om jag ibland bara vill fly långt bort från alltihop påminns jag varje dag om hur underbara mina ungar är.

Noah, som då och då testar de yttersta gränserna för mammas tålamod, har vuxit till att bli en riktigt stor och duktig kille. Tänk, han som nyss var min lilla bebis. Man kan inte undgå att charmas när lintotten kommer in i vardagsrummet med vällingflaskan i högsta hugg, vinkar och säger Hej'rå Hej'rå med sin ljusa barnstämma och sedan smyger in i mammas sovrum för att krypa ner i sängen. Och det är en stolt mamma som ser en duktig storebror pussa och trösta en ledsen lillasyster.

Och Alice, som kan skrika som om hon vore besatt av onda andar - och gör så ganska ofta, är den mest fantastiska lilla flicka när hon är på gott humör. Denna tremånaderstös är vaken och nyfiken, ler och skrattar och "pratar" med mamma med sitt härliga bebisjoller. Under de stunderna glömmer man helt bort att man ibland vill sätta ut henne i skogen;)




Det är ni som håller mig över ytan. Finaste ungar, jag älskar er! <3

Packar planlöst till mig och lillfisan. Eller packar och packar. Om sanningen ska fram river jag snarare ner lite kläder i en väska. Helt random utan närmare eftertanke. Imorgon åker vi till Nyköping. Bad, lantluft - det kommer göra gott:)

Noah stannar hemma hos pappa och jag har därför passat på att mysa lite extra med lillkillen nu när jag ska vara ifrån honom ett par dagar. Vi har busat massor idag och haft världens kram och pusskalas.



Ambitionen är väl att jag ska försöka tentaplugga lite grann åtminstone. Jag tror det blir anställningsförhållandet och Fordran & Skuld som åker med i väskan. Blir bra att läsa på badberget;)

precis när jag tänkte ge upp och krypa ner i sängen med min knasboll till dotter som inte sovit på hela dagen däckar fröken i babysitterna. HAHA! nu kan jag ju sitta uppe och knappa på datorn hur länge jag vill! Bättre sömnlös framför skärmen än sömnlös i sängen.

Har precis fått barnen i säng. Alice har varit vaken rekordlänge och varit ömsom solståle omsöm otröstlig. Noah däckade innan middagen, blev på uselt humör när han blev väckt och sedan dess har det pågått en hopplös kamp för att få honom i säng igen. Välling - funkade icke. Sitta bredvid tills han somnade - nog vaknade han av lillasysters skrik. Kramas och vinka hejdå - nope.



I skrivande stund vaknar Alice. Ungen är KLARVAKEN och pjatar och är söt som bara den. Tur för henne, annars hade hon inte stått så högt i kurs. Nu hoppas jag att hon tänker sova tolv timmar i sträck i natt. Minst!

Noah har vaknat flera gånger ikväll och varit riktigt ledsen. Tror han drömmer mardrömmar. Stackars kille. Skrutten får nog sova hos mig han med tror jag.

Noah och jag tog en tur till lekparken i förmiddags. Det var nog välbehövligt för både honom och mig att få lite tid tillsammans, utan lillasyster(även om vi älskar henne innerligt båda två). Noah fick spatsera runt lite bäst han ville, vi möttte inte mindre än tre hundar och skrutten hoppade upp och ned och ropade FFFF FFFF(voff voff, antar jag). Fän av alla dess slag är poppis nuförtiden.



Noah är inte den som brukar vara blyg för andra barn, men idag var han lite avvaktande. Han höll sig helst lite för sig själv och lekte med mamma istället. Så kan det vara ibland.

Jag pluggar förmögenhetsrätt bäst jag kan med två ungar. Ibland kommer Noah och plockar boken ur handen på mig och sätter sig i sitt knä. Så är det, och de är ändå viktigare än allt.

Alice är lite febrig och dålig i magen. Jag bara hoppas att det inte är någon jäkla svininfluensa. Hon är inte snuvig eller rosslig dock, för första gången på tre månader.



Nu ska jag försöka ta det lugnt resten. Noah hoppade över middag och läggning och däckade i soffan istället. Så det kan bli.

I onsdags var vi på utflykt till Disagården, ett friluftsmuseum som finns för att visa hur människor levde på den uppländska landsbygden förr i tiden. Där finns djur att kika på för mindre familjemedlemmar medan historiskt intresserade vuxna vandrar runt bland uthus, fäbodar och helgstugor. Skoj för alla helt enkelt!

Nåja. De somnar i alla fall i sina egna sängar.... ;)