Ville bara säga det. Läs läs

Eftersom jag vet att åtminstone några av mina fåtalet läsare är mer intresserade av att läsa om Noah än undertecknad så kanske det är på sin plats med en liten snabb uppdatering kring det lille busens liv och leverne.

Noah Vilhelm Caspian Östlund, född 11/11 2007 och således lite drygt halvåret gammal, väger nu en bit över 8 kilo och mäter snart 70 centimeter över havet. Inte illa för en liten fis! Vidare kan han sitta hyfsat stadigt med lite stöd, och faktiskt utan i en nanosekund eller så även om det är mycket vingligt. Lille herrn har dessutom upptäckt att det går att förflytta sig för egen maskin. Förutom de berömda rullningarna på vardagsrumsgolvet har Noah börjat utforska ålandets ädla konst - även om det för tillfället begränsar sig till attt snurra runt 360 grader på golvet.

Boan visar också ett häpnadsväckande intresse för tidningsläsande. Han bokstavligen slukar UNT's kulturdel innan hans stackars i förtid åldrande mor hinner rädda den från total förintelse från hans trycksvärtade små fingrar. Böcker är intressanta de med, fast mest att tugga på. Detta insupande av kultur har redan gett resultat. Mammas lilla snille kan redan säga hej och bevisligen också skriva ordet snö.

Noah har ett par tjusiga små tänder i underkäken som han upprepande gånger försäkt kapa mammas och pappas stackars fingrar med. Klöser värre än en vildkatt gör han med.

Kåspiånens kvällsbad är numera ett äventyr i ett slag för sig. Att plaska är tydligen ohyggligt kul, dyka framåtstupa ner i den grunda badbaljan likaså. En badanka alternativt en båt att leka med önskas.

Noah är, liksom sin mor, synnerligen glad i mat och petar i sig det mesta med förtjusning - undantaget Sempers kalops och mammas hemmagjorda köttpuré. Till favoriterna hör köttfärssås och spagetti och mammas succérätt lax med couscous. Välling undanbedes vänligt men bestämt till förmån för gröt, nu i uppdaterad Äpple-Päronversion för halvårsbebisar.

Dagen börjar enligt lillprinsen någon gång mellan 5 och sex på morgonen och avslutas runt halv sju efter kvällsmatoch bad när Noah lägger sig för natten. Vanligen vill en ledsen liten Boa ha en somna om-slurk när han vaknar till runt tolvslaget - annars sover han för det mesta tills morgonlåten börjar.

Det, mina vänner, är en historia för sig som finna att läsa här !

Då var månadens räkningar betalda. Blir inte mycket över till nöjesshopping den här månaden iaf. Har dock införskaffat lite strandlektyr(eller möjligen balkonglektyr eftersom det inte finns något badvänligt vattendrag här på slätten. Fyrisån är ju som en gyttjig bäck). Begav mig med barnvagnen till en av de större bokaffärerna i stan, och vilken bokaffär det var sen. Det fanns ju tusentals pocketböcker att välja mellan. Och jag som hade ställt in mig på fyra(för att få den fjärde gratis). Kikade lite på barnböcker, men jisses vad dyra de var.  Att en bit kartong med fem sidor bilder skulle kosta så mycket. Nääää.

Hursomhelst fick jag med något att sysselsätta mig med i sommar(har haft svår torka i bokhyllan, och under våren har jag läst om böcker för tredje eller fjärde gången). Jag ska ta igen hypar jag missat. Böcker som det talats om i varenda tv-soffa och som blir filmer på löpande band utan att jag läst. Hallå liksom. Det går ju inte för sig. Dessutom gäller det att passa på. Det här är troligen den sista hellediga sommaren jag kommer att få innan pensionen(som lär inträffa strax efter jag fyllt nittio vad det verkar). Mitt sista sommarlov om ni så vill, och när ska jag sen få tid att läsa annat än kurslitteratur och lagböcker?

1. Jens Lapidus - Snabba Cash : troligen har varenda läskunnig person i Sverige över femton år läst den här boken... men nu är det alltså min tur! Det här är väl det närmaste jag någonsin kommer både stureplanssvängen och den undre världen så det är väl bara att insupa så gott det går. Dessutom tycker jag att han har ett tjusigt namn, den där Lapidus. Föreställer mig någon slags djävul som smyger runt i advokatkostym och flottig backslick. Eller något.

2. Khaled Hosseini - Flyga Drake: Seriöst värre vad det verkar. Möjligen med risk att hamna i Agneta Sjödin/Deepak Chopra/Paolo Coelho-träsket. (missförstå mig rätt nu, jag har läst Coelho och gillat men tycker det är löjligt med folks tjat om att hans böcker har förändrat deras liv och att han är den mest begåvade författare som någonsin funnits. Det är han inte. Så det så). Kanske är jag helt fel ute men jag blir lite misstänksam när böcker tillbedjs. Lite finkultur och Afghanistan ur ett annat perspektiv än vad man vant sig vid till sommarbiblioteket åtminstone, kan bli riktigt intressant om det vill sig

3&4. John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in & Hanteringen av odöda: Mannen har Morrissey som litterär förebild. Bara en sån sak. Lägg sedan till vampyrer, zombies och tonårsspöken som talar i The Smiths-citat(det senare i nya Människohamn som väl får införskaffas när de första två har avverkats). Det kan ju inte bli annat än bäst det där.

Återkommer möjligen med någon form av snabbrecensioner vad det lider. Om jag orkar.

Den här dagen var ju alldeles för ambitiös för lilla mig märker jag nu. Ibland blir det så, men akta akta så att det inte blir för mycket. Att flänga runt så här mest hela tiden skulle jag aldrig klara av, och vem skulle det egentligen?(godzillamammorna, men de kommer ju bli nervvrak om ett par år eller så?).

Nåja, det är ju förståss tvättstugan som stökar till det. jag medger att jag borde veta bättre. När man bokat in fem timmar tvätt på eftermiddag-kvällen är det bäst att ha dagen i övrigt så öppen som möjligt. Inte göra tvärtom och dra ut på en jätteutflykt med Noah till botaniska trädgården och fota blommor tills lillkillen säger ifrån på skarpen. Har förståss varit ute längre än han står ut med.

När vi till slut kommit hem precis lagom tills tvätttiden börjar, efter att ha handlat på vägen, ska det projektet samordnas med matlagning, grötning och läggning av ungen. Nånstans däremellan ska han badas för att bli väck odören av sur bröstmjölk, kräk och ekologisk lasagne.

Hade jag stannat upp en slag och tänkt efter så hade jag förståss slängt ihop en mycket enkel middag till mig själv. Något i stil med en tetra soppa och ostsmörgås. Men icke. Lammfärsbiffar med ungsrostade rotfrukter skulle jag promt ha varpå allt urartade till ett smärre kaos av bunkar, byttor, potatisskal och sprättande rapsolja. Samtidigt som Noah satt i sin babysitter och undrade om det inte var dags att lägga sig snart. och så förståss regelbundna turer ner i källaren med Noah i bärselen. Om inte annat lär jag få rätt sjyssta muskler av det här. Åtta kilo Boa och tio kilo tvätt. Det känns.

Och berget av disk, icke att förglömma. Ja, mer behöver jag väl egentligen inte säga.

Nåväl, om sisådär en timme är väl alla plikter uppfyllda. Jag gissar på att jag kommer stupa i säng ganska omgående

Islands Eurodisco kan ju mycket väl gå hem med tanke på att Östeuropa ligger ungefär ett dussin år efter i utvecklingen på det populärmusikaliska området!

Eftersom herr Ö jobbar extra en lördagkväll(är jag sååå hemsk?) är det fritt fram att titta på schlagern. Eller titta och titta, snarare kasta ett öga på medan jag pysslar med annat. Som att blogga och käka godis till exempel.

En liten reflektion så här en bit in i tävlingen. Kan de inte återinföra den där regeln om att alla måste sjunga på sitt eget språk(utom då GB, Tyskland etc som inte behöver sjunga alls!) Det blir lite mer själ i Europaspektaklet tycker jag. Det finns inget värre än när det sjungs nån krystad text på förskräcklig engelska, det skulle möjligen vara att hyra in en blond amerikanska med gigantiska tänder att göra det smutsiga jobbet åt en.  Det måste vara mitt zigenarblod som gör att jag gillar svängiga och svulstiga balkanrytmer och rappakalja på ett språk jag inte förstår

Nu är jag inte särskilt förtjust i benämningen elitklassar, mest för att den riskerar att sticka så fruktansvärt i ögonen på likformighetsivrare på vänsterkanten så att de inte förmår att se fördelarna. Men själva förslaget gillar jag, faktum är att jag tycker det är på tiden. Den svenska skolan är flummig, och förlamas av att man av någon obegriplig anledning har bestämt sig för att alla ska vara lika duktiga. Eller snarare, lika medelmåttiga. Det är bara att inse, elever har olika förutsättningar när det gäller teoretiska ämnen. Det är ju ett accepterat faktum när det gäller idrott och musik, så varför är man så rädda för att erkänna att vi är olika duktiga på matte och språk. Det är ju ingen som skulle komma på tanken att Zlatan skulle vara tvungen att spela i samma lag som mig(som helt saknar bollkänsla) bara för att jag inte skulle bli ledsen och känna mig dålig för att jag inte platsar i elitlaget. Att det fram tills nu varit förbjudet med intagningsprov i teoretiska ämnen, medan det varit tillåtet och accepterat i praktiska är ju helt obegripligt. Människor är bra på olika saker, så är det bara.

Den svenska skolan tar effektivt död på duktiga elevers lust att lära. Att räkna för enkla uppgifter bara för att resten av klassen inget fattar är som att be Zlatan öva på ett hundra meter brett mål, när han egentligen skulle kunna spela VM. Och om man skulle våga uppmärksamma duktiga elever och ge dem den stimulans och hjälp de behöver skulle långt fler mycket längre. Lika självklart som att man ska ha rätt till hjälp om man har det svårt i något ämne borde också de särskilt begåvade få sin beskärda del av tid och resurser. Som duktig elev i den svenska skolan känner man sig jobbig om man vill sträcka sig längre än den vanliga undervisningen når. Man får inget för att utmärka sig i teoretiska ämnen, och det är synd.

Tänk vilken befrielse det hade varit att gå i en gymnasieklass där alla har en hög ambition och en vilja att prestera, till skillnad mot att gå i en klass där hälften skolkar, struntar i uppgifter och läxor och inte gör annat än att hacka på dem som sköter sitt skolarbete(den som satsar på skolan är en udda figur, som förtjänar att mobbas). Tänk vad utvecklande att diskutera med andra som bryr sig, och vad sporrad man skulle bli. Heja regeringen som kastar ut sosseflummet med huvudet före, det är inte en minut för tidigt!

På lördagar kommer UNT Bostad. Det märks ju omgående att målgruppen är dessa Godzillamammor som jag skrattar åt i mjugg samtidgt som jag är livrädd för vad de ska tycka och tänka om mig. Snacka om motsägelsefullt. Krönikörerna i denna ganska löjliga bilaga är nyblivna husägare, alternativt spekulanter på jakt efter drömkåken,   möjligen villaveteraner. Visst finns det också annonser för svindyra, superstajlade bostadsrätter också, men det är ju hus man ska ha för att komma i toppen av näringskedjan.

Det märks inte minst när det kommer till att hävda sig i föräldrasammanhang. Alla som är något har ett hus, eller är åtminstone påväg att skaffa ett(minns presentationen i Karlstad där ALLA inledde med sitt namn, följt av att de letade hus). Vi har inte ens en bostadsrätt. Faktum är att vi inte ens har ett förstahandskontrakt. Vi hyr någon annans lägenhet i andra hand. Vi står längst ned i bostadshierarkin, 2000-talets zigenare. Rotlösa, eftersom hemmet aldrig riktigt hinner bli hemma. Det är verkligheten för den yngre generationen i Sveriges större städer, den  generation som alrdig ser röken av den rörlighet på bostadsmarknaden som seniorboenden och dyra lägenheter påstås ge upphov till.  Tråkigt men sant.

Det jag önskar mest av allt är någonstans där man får tid att känna sig hemma, en plats man kan göra till sin egen - och inte behöva känna att det inte är någon idé, eftersom man änså ska flytta igen. Hus, visst vore det trevligt. I framtiden. Om sisådär femton år när jag säkerligen drabbas av husfeber som alla 35-åringar tycks göra. Men just är en jobbig trädgård och en massa renoveringsbestyr det sista jag vill ha. i själva verket finns det ju så himla många fördelar med lägenhet: Du slipper trimma häckar, beskära träd, klippa gräs, kratta löv, ha ångest för ditt igenvuxna trädgårdsland. Om du känner dig riktigt ambitions kan du ju alltid anlägga en odling i balkonglådan. Det räcker. Och du behöver inte bekymra sig om mördarsnigelbekämpning.

Det är bara pensionärer och småbarnsföräldrar som är uppe klockan 05.00 en lördagsmorgon. Möjligtvis också skiftarbetare, men de får ju för fasiken betalt. Det är knappast någon tillfällighet att teletubbies går på högvarv på alla kända kanaler vid den här tiden på dygnet(och nu lär jag väl få en rasande mobb av ilskna Godzillamammor efter mig om jag vågar knysta om att jag faktiskt har på dennna styggelse till barnprogram i bakgrunder för att sysselsätta Noah medans jag bloggar och dricker kaffe trots att jag tycker att de där små mupparna är ganska dumma och fula och dessutom envisas med att titta på samma film två gånger. Jo, det är säkert ett jättepedagogiskt program för småttingar. Jag gillar det inte. Men, jag säljer mig för en stunds frid), även om jag fortfarande(såhär sex månader efter att jag blivit just småbarnsförälder) är lite bitter över att nyhetsmorgon tar sovmorgon på helgerna. En oförskämt lång sovmorgon också, kan tyckas. Noah tar minsann inte någon vidare hänsyn till hushållets helgslackertradition(detta är inte rättvist. jag är fortfarande tonåring - det är meningen att jag ska få sova till långt efter lunch. Och lugna ner er ett par växlar snälla ni innan ni kommer med nån harang om att det borde jag ha tänkt på innan jag skaffade barn. Ni får helt enkelt ta det här med en nypa salt. Jag var naturligtvis beredd på att mina sovvanor skulle omformas radikalt. Men lite måste man väl få oja sig över att man får pallra sig upp i ottan sju dagar i veckan, eller måste ett ansträngt leende ständigt vara påklistrat? )

Vad gör alla pensionärer vid den här tiden? De kollar väl knappast Teletubbies eller bloggar? Troligen lyssnar de på radio, inser jag. Jag äger ingen radio(däremot har jag tillgång till en lånad bärbar dator av äldre modell med ett par smärre skavanker som kan tjäna som radioapparat - så att jag kan ta del av denna del av public service-utbudet som jag betalar så dyrt för, laglydig som man är. Som tack får man med räkningen en liten lapp med information om det för det mesta synnerligen ointressanta tv- och radioutbudet, som om det skulle vara nån tröst!). Men, är det inte snart dags att dra igång sommarpratarna snart? Det brukar ju vara hyfsat intressant, även om man alltid missar pratarna man helst vill lyssna på.

Funderar lite över vilken slags människor som jobbar som tidningsutdelare. Här kommer morgontidningen nämligen oförskämt tidigt. Hur morgonpigg jag än är(läs Noah) så har tidningsbudet alltid hunnit före. kanske är det ett gäng pigga penionärer som extraknäcke lite vid sidan av sin magra pension(fast när jag tänker efter har väl de piggaste pensionärerna, 40-talisterna, knappast en mager pension så de kanske inte har något behov av lite extra deg.)

Något som bekymrar mig lite med de här morgonsejourerna är hur man som förälder ska göra för att hålla sig alert. Det går ju inte att helt enkelt placera ut ungen på en filt i vardagsrummet och sedan gå och lägga sig, ur ren säkerhetssynpunkt. Av samma anledning är det ju en smula vanskligt att råka somna i soffan, vilket är svårt att undvika. Ungen har ju inte, som tur är, ännu listat ut krypandets konst men rulla är han tämligen bra på och vardagsrummet är fullt av små faror som element, tv-bänkar, soffbord och palmer i gigantiska krukor. Enklast vore kanske att köpa hem en laddning skumgummi och vaddera alla vassa hörn. och vad ska man egentligen förvara på de nedersta hyllorna i bokhyllan? Nej, vilken tur att BVC ska hålla en liten lektion i Barnsäkerhet, infektioner och relationer (vilken kombination!) på föräldrautbildningen om ett par veckor. Det blir nyttigt för en förvirrad förstagångsmamma som jag själv som inte har ett tjog allvetande vänninor att fråga.

Vissa i musikvärlden ligger helt enkelt lite före alla andra. Som Trent Reznor. Han har liksom konstaterat att han ändå inte tjänar särskilt mycket pengar på sina skivor med Nine Inch Nails(eftersom folk laddar ned, eftersom priserna är alldeles för höga döh). Så vad gör han, jo han skänker bort sin nya skiva the Slip. Bara att ladda ned, helt gratis. Där har vi någon som vet hur man ska ta hand om sina fans!

NIN's fans hör ju givetvis till den fina grupp av människor som gillar att gå på konserter, och det är där de drar in sina pengar. Och det lär ju inte bli färre betalande konsertbesökare efter det här. För gratisskivan är bra. Riktigt bra. Så bums iväg och ladda ned!

 

En påtagligt huttrande majsöndag i Stockholm. Med all respekt för den globala debatten i övrigt har det väl denna helg snarast känts som om det är risken för en ny istid som är mest överhängande.

Instämmer till fullo med utrikesministern i den här frågan. Måhända är det så att vi underskattat klimatförändringarna, mediaståhejet till trots. Ice Age nästa. Jag får gå ut och jaga en björn så jag har något passande att klä mig i.

Men det här var väl för sött. Han länkar ju till Nils blogg. Det är ju för lustigt vilken inblick man kan få i folks privatliv nuförtiden. Heter han Nils Bildt? Jag tycker det ligger en smula lustigt i munnen. Fast han kanske heter Bohman.... och det låter ju lite... lillgammalt....

Barnmatsföretaget Semper har en samla och få kampanj. Ni vet, man köper grejer och skickar in EAN-koder - och får tillbaks nåt krimskrams. Men Semper lockar med barnvagnar och babylarm(vad man nu ska med det till när ungen blivit stor). Det enda man behöver göra är att samla ihop 500 poäng. En produkt = 1 poäng i de flesta fall. Gröt ger bonus och 3 poäng. Mest för att det är få som köper det för att det är dyrt misstänker jag. Jag undrar hur många som lyckas samla in 500 EAN-koder. Jag menar, det är ju inget man gör i en handvändning. 500 barnmatsburkar, det måste ju vara mer än en årsförbrukning. Orka samla streckkoder i ett år! Vem vid sina sinnens fulla bruk gör det?

Per Morberg lagar sin berömda ärtsoppa i reprisen av Vad blir det för mat i detta nu. Det är denna ärtsoppa som föranledde min käre fars operation av gallblåsan. Varning för känslia magar således!^^

Lugnet har sänkt sig över Tunagatan. Noah Östlund sover i sin säng. Maten är lagad(nåja om man kan kalla att steka ett par korvar och klicka upp lite potatissallad att laga mat) och uppäten. Disken är diskad. Pysslet är pysslat. Puh. Nu är arbetsdagen slut, äntligen lite fritid:P

Uppstigen klockan sex, som vanligt, eftersom Noah anser att det absolut inte går att sova längre. Eftersom M måste vara hyfsat klar i huvudet när han ska gå till jobbet och rädda livet på folk faller lotten på mig att leka med lillgrabben i ottan. Helgmornar är tråkiga. På en vardag börjar åtminstone morgontv klockan 6. På en helg är det bara barnprogram och tv-shop tills klockan slår nio. Tre timmar med Postis-Per och Pokémon således.

Förmiddagsluren varar i uppskattningsvis fem minuter. Det brukar vanligtvis vara ett dåligt omen. Mycket riktigt, Noah är en gnällig liten herre ända tills han blir stoppad i vagnen och dragen på. Ut på en ofrivillig långpromenad i snålblåsten eftersom ungen vägrar att sova någon annan stans. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag tog med mig mössan. Utan den hade jag frusit ihjäl. Tveklöst. Tänka sig, mössa i maj. För en vecka sedan struttade jag runt i bikini.

När jag bär upp min sovande bebis till lägenheten igen tänker jag på hur han brukade somna med huvudet mot min axel när han var riktigt liten. Det var mysigt.

Tyvärr lyckas jag inte lägga en sovande unge i sängen. Föll på mållinjen när nycklar skulle trollas fram, med händer som redan var upptagna med bebis och matkassar. Försöker myspysa lite, läser ett par böcker för en entusiastisk Noah(nu var väl inte själva handlingen särskilt intressant utan snarare det faktum att det fanns nåt nytt att tugga på) och sjunger ett par sånger(läser förresten i UNT att ungar blir smartare av att föräldrarna läser högt för dem tidigt. Mamman i reportaget började läsa för sin unge när han bara var några veckor gammal och läser numera 3 böcker åt gången, fyra gånger per dag. Jösses, säger jag. Hur ska jag hinna med det? FYRA gånger om dagen. Och jag är tämligen säker på att Noah inte skulle ha tillgodogjort sig så himla mycket av en bok när han mest låg och tuttade, bajsade och sov. Den där människan verkade en smula pretentiös tycker jag. En sån där Godzillamorsa på fyrtio bast som ska göra allt perfekt)

Noah får i alla fall smaka få gröten själv med fingar och tår och allt möjligt. Det ska vara bra för deras utveckling, har jag läst någonstans. Kladdigt är inte nog för att beskriva hur det såg ut i köket efter det äventyret men ungen skulle ju ändå badas så jag tog det med ro. (Noahs bad nuförtiden är ju för övrigt en upplevelse. Funderar på om man inte ska passa på att klä av sig själv och få en dusch på köpet när man ändå håller på. Ungen har nämligen upptäckt hur roligt det är att plaska. han slår sina små knytnävar i vattnet och skrattar som bara den. Jag skrattar också, fast jag blir dyngsur, för att han är så himla söt. dessutom ser det så roligt ut.)

Uuuhhuuhuu WÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

Ja, det kunde man väl räknat ut på förhand att läggningen gick alldeles för lätt. Han tycks ha satt i system att vakna efter tio minuter, den lille parveln. Så trösta, amma, trösta och amma lite till. Truga med en napp som spottas ut. Pyssla lite i sovrummet medan han lugnar ned sig. Pussa godnatt. Trösta lite till.

Nu sover han förhoppningsvis. men det är ju inget man direkt kan räkna med.

Det är lustigt det där med att snubbar tror att saker fixar sig av sig själva.(min trettonåriga lillasyster har också uppvisat tendenser till den där övertron på förmågan hos oboyglas och smörpaket) Som om det fanns nån liten fe som ser till att disken blir diskad och smutstvätten stoppad i tvättkorgen (den "fen" är ju i själva verket jag). Som igår, när jag fick ett utbrott på precis allt och var tvungen att gå ut och rensa lite tankar och lämnade över Noahs läggningsbestyr till M.

Ungen sov och allt var frid och fröjd när jag kom hem. Skönt tänkte jag. Nu ska jag bara ta en macka och slappa i soffan. Så långt var allt fint. Då visste jag inte att jag ett dygn senare skulle hitta Noahs gröttallrik, intakt med gröt och allt! Gröt har en läskig förmåga att torka in, och får den stå ett dygn är den i det närmaste oövervinnerlig för enbart YES och diskborste. Det blir till att fräta bort resterna, alternativt blötlägga en vecka. Folk som diskar då och då, som jag själv, känner till att en gröttallrik måste sköljas omgående - och accepterar detta faktum. Andra, som M som tydligen aldig ätit gröt i hela sitt liv, lever i okunnighet och lämnar slitgörat till sin städfe som får gå runt och plocka på sin lediga tid (19-22, dvs efter att bebben somnat och innan snubben gjort entré).

Noah ligger i sin säng och sover middag. Plötsligt hörs ett hjärtskärande gny och ett par snyftningar. Jaha, det var den friden, tänkte jag, och gav mig iväg till sovrummet för att trösta. Döm min förvåning när jag såg att ungen faktiskt låg och sov, med sin lilla hand över ögonen. Jättesött. Han gör så där ibland. Gråter i sömnen. Drömmer han något läskigt tro? Och vad drömmer en bebis för mardrömmar? Någon kanske tog hans tutte, eller så var det hans elaka föräldrar som var i farten med någon äcklig puré igen^^

Kaffet är slut. Dagen kunde ju ha börjat bättre. Läser morgontidningen halvengagerat. Vi måste satsa mer på ungas tekniikintresse, jovisst. Minns teknikkundervisningen på högstadiet som utsträckte sig till ett par veckor under fyra år. jag är fortfarande ganska säker på att jag inte förjänade mitt slutbetyg i det ämnet (dels för att det finns en gräns för vad man kan lära sig under några veckor och dels för att jag är den mest otekniska människan i världen)

Hursomhelst bläddrar jag vidare.
- Kungen har varit på slottet, säger jag.
- Vaddå, Thomas eller? svarar M
- Nä den riktige kungen.
Varpå vi båda brister ut i gapskratt.
- Haha, säger M. han kanske hade åkt ut på en prio etta. Nån som druckit för mycket champagne. Vad vet jag.

Sorry Carl Gustav. Du är inte längre den enda och främsta i min sambos värld. Thomas, aka Kungen, har petat ner dig från tronen

ybvj65tew4444ewsnö-jmn,byyyyy25eeeeeee33s<<<q<w3

inlägget ovan är författat av min lille son^^

Igår presenterade Lagerbäck EM-truppen. Det har väl vid det här laget inte undgått någon att Henrik Larsson ska med och lira boll, trots att han som bekant pensionerat sig från landslagsverksamheten. Inte en utan två gånger, vad lilla jag kan komma på. Fotboll är ju som bekant inte mitt störtsa intresse, men lite får man ju anstränga sig för att hänga med i pizzapaussnacket om man jobbat på en sportredaktion. Hursomhelst. Sportmedia domineras idag av EM-bomben. Som om Larssons comeback skulle  vara en överraskning. Och inte bara en överraskning, utan den största skrällen i svensk fotbollsshistoria. Detta är för mig helt obegripligt. Det här hade jag kunnat berätta för er för flera månader sedan. Jag har nämligen genomskådat Henkes bluff. För mig är det obegripligt att inte resten av svenska folket gjort det med. Men istället fortsätter man att förvånas.

Han börjar ju bli lite till åren, den gode Larsson. Inte för att 36 vanligtvis är någon ålder men i fotbollssammanhang räknas man ju knappast som någon ungdom längre. Det är ju fullt förståeligt om man vill trappa ned. Satsa på familjen. Hugga ved och klippa gräs med handjagare. Det är inte lika lockande att åka på landslagsläger med pubbefjunen. En kvalmatch på Irland känns inte lika spännande som den gjorde för tio år sedan. Dessutom kan ju medias spekulationer och skriverier bli lite tröttsamma. Men har man slutat slipper man plötsligt all press. Istället infinner sig smickret. Minns Larssonfjäsket förra gången. Visst var det så att sportbilagorna startade namninsamlingar för att övertala Henke? Larsson är ju inte mer än människa. Det måste vara omöjligt att inte bli påverkad av hyllningskören. Och när sonen dessutom sällar sig till vädjarna blir tanken på att dra på sig den blågula tröjan helt plötsligt inte så avlägsen längre. Och ett mästerskap är ju onekligen roligare än att kval och vänskapsmatcher på ett lerigt Råsunda.

Det blir ju lite skrattretande det där. Larsson säger att nu är det definitivt slut, finito. Aldrig mer landslaget. Ett nej är ett nej osv. Men, som en ovanligt skarptsynt sportkrönikör påpekade i dagens UNT, är Larssons nej i själva verket ett ja? Har snubben satt i system att skolka från det tråkiga slitgörat och dyka upp när det vankas EM och VM? Vilka divalater.  Och svenska folket, inklusive journalistkåren, svarar med att hylla Henke Larsson som frälsaren själv. Nu vinner vi EM, jublar man.

Jag vill inte vara den som punkterar lyckans ballong nu när landslaget blivit med Larsson, men är inte det att ta i. Som om alla problem skulle vara lösta nu. Som om EM-truppen nu är tidernas ladslag, och inte samma gamla trötta gäng som vi vant oss att se. Vi kan ju inte luta oss mot Zlatan, Allbäck och Henke hur länge som helst.och för att citera UNT-kröikören; det är ju svårare att spela sig in i landslaget än att spela sig ut

Noah matvägrade igår. Kanske berodde det på att plutten hade en febersläng. Men det plötsliga knipandet med munnen sammanföll olägligt nog med att jag beslutat mig för att servera en helt hemmatillverkad måltid. Omsorgsfullt tillredd köttpure med potatis och broccoli skulle det bli, Noah fick väl i sig en halv tesked eller så (ungen slevar i sig burkmat annars). Nu överreagerar jag. Det är väl klart att jag gör. Jag vet. Ungen är ju som sagt inte helt kry. Dessutom smakar det väl en smula ovant(även om jag tyckte att det smakade barnmat om det). Det behöver ju inte vara så att ungen tyckte att det var äckligt. Men ändå. Det blir ju en smula jobbigt. Här ska man leka duktig och så vägrar ungen äta. BVC-häftena med barnmatsrecept hånar mig med sin blotta existens. Jag vill bara kasta dem ut genom fönstret.

Varför gör jag inte bara det, kan man undra. Varför är det så viktigt för mig att Noah ska smaska i sig egenhändigt mosad potatis? Dör han av en burkmatsdiet? Nej, det gör han inte. Är burkmat sämre för honom? Nej, troligen inte det heller. Sanningen är väl den att det är mest för min egen skull som jag gör det här. Jag vill vara en så bra mamma som möjligt. Jag vill uppfattas som en bra mamma av alla mamafascistas där ute. Jag vill så gärna bli accepterad i mammahierarkin, och inte fastna i det där ledsamma tonårsmammafacket med alla dess fördomar. Jag inbillar mig att jag måste vara bättre än bäst. Har förväntningar och krav på mig själv som inte går att uppnå. Jag känner igen det där mönstret väl. Prestationsspöket som hetsade mig till omänskliga nivåer i skolan och som jag slutligen jagade bort har gjort come back i min roll som förälder.

Fuck you, säger jag. Mig kan du inte lura en gång till. Jag tänker inte göra om samma misstag. Jag tänker inte låta dig förpesta mitt liv som mamma. Den här gången åker du ut med huvudet före och en fot i arslet. Det blir burkmat idag.

Måndag och sommarvärmen har stuckit sin kos. Funderar över fenomenet att få en låt på hjärnan. Ni vet, när hjärnan envisas med att spela en trudelutt om och om igen, vare sig man vill det eller inte. Påfallande ofta en irriterande reklamjingel eller ett par strofer ur en låt man inte är säker på om man gillar eller avskyr. Dert måste ju finnas något syfte med att hjärnan leker hackig grammofonskiva. Någon som vet?

Hursomhelst. REM. Det är vad ekar både hemma och mellan mina öron just nu. Det enda sättet att bli av med det egensinniga upprepandet är ju att lyssna på låten ifråga ett par dussin gånger. Och det är vad jag gör nu. Allt för att slippa att ständigt gå runt och nynna de få rader jag kan av Supernatural, Superserious.

And you cry, and you cry
aahaahaaaahahaaaah
It's a lie! It's a lie!
aahaaahaaaahaaahaah
and you cry and you cry and you cry and you cry

En dramatisk vattenpolomatch i OS i Melbourne får symbolisera spänningarna i Ungern hösten 1956 då folket reste sig mot det sovjetiska förtrycket i filmen Children of Glory från 2006. Det är något så ovanligt som en film där man faktiskt talar det inhemska språket(otroligt uppfriskande tycker jag) och den svulstiga titeln till trots är det här ett drama som verkligen berör mig på djupet.

En orättvist dömd vattenpolomatch i filmens inledning ger uttryck för missnöjet med Sovjetdominansen, den hemliga polisen AVO kommer med illa dolda hot och missnöjesyttringar tystas ned. Studenterna i Budapest organiserar sig till revolt och stjärnan i det ungerska vattenpololaget, Karcsi Szabó, förälskar sig i upprorsmakerskan Viki. Han dras med i kampen för frihet, och riskerar inte bara sin plats i landslaget - utan också sitt eget liv. Jag blir tårögd när ungrarna reser sig som en man mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna, det gör ont att se när oskyldiga människor urskillningslöst skjuts till döds på gatorna. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, som ungrarna kastas mellan seger och undergång.

Children of Glory är en vacker film, präglad av den sorg många ungrare känner än idag. Det är också en viktig film som behandlar en av de mest betydelsefulla händelserna under kalla kriget. Den är inte bara sevärd, den måste ses.

Det är soligt här i Uppsala. När Noah däckat efter sitt härjande i ottan sätter jag mig på balkongen och läser den enda bok i vårt minimala bibliotek som jag inte redan plöjt tre gånger. Det är ingen mindre än Michail Gorbatjovs Perestrojka(det är för övrigt en bok som gör att det kliar i mina pluggisfingrar. Jag suktar efter mina försvunna postitlappar och viker små hundöron på var och varannan sida för att hitta tillbaka till blyertsmarkerade citat som aldrig kommer till användning. ).

Intressant läsning är det i vilket fall som helst. Mina jämnåriga landsmän håller nog inte med mig. Men så är jag ju inte som alla andra. Gorbatjov har ju med tiden blivit något av en hjälte i väst, stämplad som den som förberedde Sovjetunionens fall och befriade Europa från kommunismen. Det är ju lite lustigt med tanke på att detta uppenbarligen inte var Gorbatjovs tanke med perestrojkaspektaklet. Här hyllas socialism, kommunsim och Lenin 15 gånger per sida, ungefär. Om väst tror att vi tänker införa någon slags kapitalism tror de fel, slår han fast. Socialismen ska förnyas, förbättras och en gång för alla bevisa att den är vida överlägsen allt kapitalismen kan hitta på.

Perestrojka är skriven 1987, och det är lite märkligt att läsa den med facit i hand, 20 år senare, och veta att det storslagna Sovjetunionen i själva verket var dödsdömt, Gorbatjovs försäkringar till trots. Att det faktiskt var en osedvanligt grym form av kapitalism som till slut segrade i det Ryssland som återuppstod - där få blev monstruöst rika och många blev allt fattigare. Att landet tjugo år senare fortfarande präglas av brist på yttrandefrihet. Att presidenten väljer ut en kronprins som i sin tur utser sin företrädare till premiärminister. Att Rysslands nya maktduo Medvedev och Putin firar segerdagen med en militärparad, för första gången på 18 år. Vart tog perestrojkan vägen, egentligen?

En modern klassiker som i mina öron är så vacker att det gör ont. Det här är tusen känslor på fyra minuter. Det är fyra minuter som gör så att det känns som att allt är möjligt. För vi har varandra. All you need is love. Love is all you need. Resten kan kvitta.

Jag försöker förklara Wonderwalls storhet för M. jag når inte riktigt fram. Jag inser att detta kanske inte var det som snurrade i skivspelarna i Töcksfors på nittiotalet (min analys nså här på en höft: Eurodisco, Eddie Meduza och Björn Rosenström). Det är synd, tycker jag. Jag vill ju så gärna få honom att förstå. Det är ju honom den handlar om, trots allt.

Det finns tillfällen då jag är beredd att ge upp redan innan jag försökt. När det liksom är kört på förhand, dömt att misslyckas. Att försöka kila sig in i en grupp där alla redan känner varandra är en sån grej. Det går ju helt enkelt inte. I alla fall inte om man heter Erika och har en emotionell intelligenskvot på noll ungefär.

Noah och jag debuterade på Öppna Förskolan igår. Det var superläskigt. Från vår tvåmånadersisolering i en lugn, tyst, trygg lägenhet till ett belamrat lekrum med ett tjog hyperaktiva ettåringar med pottklippta frisyrer. Redan det fick mig att vilja vända i dörren. En barsk fröken och inskrivning i en lista. Misstänksamma helyllemorsor i en soffgrupp och ett par pappor som diskuterar Henkes vara eller icke vara i EM-truppen. Vi kanske kan muta Jordan med det GTA 4, filosoferar de. Så att han tjatar pappa till Österrike. Öppna Förskolans innegäng.

Min förmåga att starta upp och hålla igång ett samtal är ju inte direkt lysande till att börja med. Nu är den obefintlig. Ska jag hoppa in i innegängets diskutioner om allsvenskan, fruktträd och husbestyr? Alternativet är att sälla sig till de två finskspråkiga damerna som sitter och samtalar på golvet. Det faller ju på att min finska är begränsad till tre ord. Yksi, Kaksi och Kiitos. Det kommer man inte så långt på. Ett, två tack.

Vips är man tillbaka i samma gamla vanliga mönster. Kanske syns det att jag aldrig hängt med de coola ungarna. Att jag i grund och botten är osäker och bär på en ständig rädsla och oror för situationer som den här. Kanske står det skrivet i pannan på mig. Kanske är det lika tydligt som helyllemammornas sneglande bakom den råttgråa luggen. Du hör inte hemma här-blicken. Vill du bli en del av vår bubbla får du minsann kämpa för det. Mina tankar går till Jonas Gardells En komikers uppväxt som jag läste med en igenkänning som var smärtsam. Inte för det förflutnas skull utan snarare för att gamla roller och mönster inte vill släppa taget.

Jag skulle gärna byta till mig lite av M's oöverträffade sociala förmåga. Han kan få lite av mitt läshuvud, jag skulle gladeligen offra ett MVG eller två för att funka någorlunda i nya, sociala situationer. Jag kommer aldrig att bli någon mingeldrottning. Men jag är trött på att vara den som hamnar i ett hörn.

Okej.... Morsan har tjatat om de skrattande bebisarna på YouTube ett bra tag nu. Tänkte att det är väl bäst jag kollar. Men seriöst. Jag vet inte om jag ska skratta, eller springa iväg i panik. De där fyrlingarna på slutet är ju asläbbiga. Det där synkade skrattet når ju en punkt när det låter psykotiskt och megacreepy. Huh!

Älsklingen och jag är snart ikapp SVT's sändningar av underbara Nip/Tuck. Vi ligger väl ett avsnitt bakom om man ska lita på resumén. Sedan bytte jag faktiskt kanal. jag vill ju inte spoila för mig själv, det är så himla tråkigt! Det här blir ju bara bättre och bättre. hohoho. Och ja, jag är nördig. Och jag är såååå kär i Christian Troy

Noah är snart ett halvår och vi har samlat på oss ett tusental bilder på ungen, förvisso trevligt att titta på men det är rena döden för vår stackars bärbara dator som inte kan beskyllas för att ha en hårddisk i jätteformat precis. och när disken är full blir skrället långsamt. Nu har jag tröttnat, datorn måste rensas. Tyvärr har vi inte usb-minnen så att det räcker, men några hundra bilder är numera flyttade och borttagna från datorn. Hoppas bara att usb-minnena inte börjar strula, men det är väl mer troligt att datorn lägger av egentligen. Organisationen kräver lite tid. Puh, säger jag...

Spenderar min tråkiga, ensamma lördagkväll med att kolla på körslaget(den enda familjeunderhållning som jag klarar av att se av någon anledning) och äta en försenad middag(som vanligt). Emokillen med blått hår i Brolles kör tycker att Eloise är en skitlåt. Vad har Gry för musiksmak egentligen?
Vad tusan, tänker jag, vad är det för fel på Eloise? Det är ju en kanonlåt! Jag råkar ha tillräckligt med självdistans för att erkänna att jag tycker att den här gamla schlagerdängan från det djupaste av nittiotalets mörker rockar fett, för att använda ett slitet, omodernt uttryck. Kanske är emokillen med blått hår för ung för att förstå charmen med Arvingarna. Jag menar, har man blått hår kan man ju inte vara många dagar över 15. För en annan, som närmar sig 20, har Casper och grabbarna en självklar plats bland barndomsminnena. Till den här pärlan skakade man sina inte så lurviga på sitt första skoldisco i Graningeskolans matsal. Man köpte bubbelgum med Backstreet Boys-klistermärken och hoppades på att få dansa en tafatt tryckare i discomörkret. Det är sånt man inte glömmer i första taget. Dessutom tycker jag att det svänger om Eloise, den är medryckande på nåt vis. Den får mig liksom att vilja ta ett par buggtakter med mig själv på vardagsrumsgolvet. Vad kommer dagens ungar att minnas om femton år? Adam Tensta och One Republic? Nä, jag är då ganska nöjd med att Eloise och Macken(när dad aka gp agerade DJ på mitt första och enda kalas) är mina klarast lysande discominnen. Det är vackert på något vis tycker jag.

Kände mig nästan tvungen att bekanta mig lite med de lokala tidningsrävarna. Cybervägen naturligtvis. Helt anonymt genom att läsa deras bloggar såklart. Nyfiken i en strut, som bekant. Ibland en bra egenskap, ibland inte.
Jag är ju som bekant inte särskilt förtjust i fjortisbloggarna. Jag skiter rent ut sagt i hur dyra underkläder de shoppar(och som de sedan använder en gång, eftersom de inte vet hur en tvättmaskin fungerar? Detta är givetvis bara en spekulation) och tycker det är mer än patetiskt hur de beklagar sig över hur de ska orka med en vit helg. Jag menar, de har ju för tusan pubbehullet kvar och de klarar inte av att spola kröken i två dagar. Nåja nog om det. Ni som har åtminstone tillstymmelse till god smak håller naturligtvis med mig. Kanske är dagens tips en aning för smalt och nördigt för den stora massan, men jag tycker att UNT-Per är fruktansvärt rolig. Kanske är det för att jag själv tillbringat alldeles för många tramsiga fredagskvällar på en tidningsredaktion eller så delar vi helt enkelt samma torra, i förbifarten humor. Kolla bara in den här bilden på statsministerparet. Jag tycker att den bekräftar min tes om att det i själva verket var en semester, eller hur?

Nåja, han är ju i alla fall journalist, så skriva kan han ju(vilket är mer än vad man kan säga om de flesta) och dessutom "fuskar han som komiker", som han själv uttrycker det. UNT-Per är ståuppare! Bara det är ju en anledning till att kika in.