Idag fick vi besked om att vår ansökan om utökad vistelsetid beviljats, så i fortsättningen får Noah vara på dagis 25 h/vecka. Jag har haft problem med de vardagliga rutinerna här hemma så det ska bli skönt att få lite struktur på tillvaron igen. Dagis är en suverän avlastning om man är en deprimerad och slutkörd småbarnsmamma;)

Ikväll har jag varit på mitt livs första föräldramöte, som förälder. Kändes lite väl vuxet. Vi diskuterade resor till furuvik, namnmärkning av kläder, vad man ska bjuda på när barnen fyller år(piggelin) och annat viktigt.

Idag har jag dessutom lyckats köpa up&go-blöjor till Alice. Nog för att hon är ett otroligt duktigt litet barn så är det inte riktigt dags att börja gå än. Ytterligare ett bevis på att jag är extremt ofokuserad.

Funderade lite på om vi skulle gå till öppnis idag, men blev stressad bara av att tänka på det så det blir chill hemma istället. Noah har ju spenderar tre dagar på dagis så han har förhoppningsvis fått sitt sociala behov tillgodosett och jag känner att jag har större behov av lugn och ro än att stelt kallprata med andra mammor och pappor. Faktiskt.

Är trött efter ännu en natt med cirkus Alice. Lilla fröken har vaknat titt som tätt så vi har sovit en timme i stöten ungefär. Gäsp! Tand nummer två är påväg upp och jag tror det är den som spökar. I måndags kväll skrek hon oavbrutet i två timmar, puh!

Igår var det fotografering på dagis men tyvärr blev det inget kort på Noah:( Han var livrädd for fotografen så det gick inte alls. Typiskt att fisen som aldrig brukar vara blyg annars ska vli det just då. Men, det är sånt som händer:P

I Uppsala har det snöat och det tycker jag känns fruktansvärt trist. Gärna vitt i december, men blötsnö i oktober är inte alls särskilt trevligt.

Fislisa. Ja Alice alltså. Jag tycker att fröken borde va så stor att hon kan sova ordentligt på nätterna. Men icke. Jag tror hon vaknar mest av gammal vana. Hungrig verkar hon inte vara.

Jag tror att vi skulle må bra av att få sova ordentligt allihopa. För till och med fislisa själv vill gå och lägga sig igen efter tjugo minuter. Och jag, jag är som en zombie.

Nåja Noah är i alla fall lämnad på dagis, Alice har fått mat och ny blöja och jag ska sätta mig och njuta av frukost och en välbehövlig(och välförtjänt) kopp kaffe med grädde. Men vill dottern unna mig detta? Icke! Gaaah!

Har flyt just nu. Båda barnen sov före klockan åtta idag med:) Härligt!

Det trodde jag inte några timmar tidigare när jag stod och lagade mat med en skrikande bebis i babysittern/på armen och en gnällig tvååring som snubblade och slog sig och klängde på mitt ben omvartannat. Det är precis sådana situationer som ofta gör att det brister för mig. Jag blir stressad, får panik och ångest, vill bara sitta i ett hörn och gråta. Det gör ju inte barnen lugnare precis, så de skriker värre, jag får mer panik och den onda kaoscirkeln är igång.

Visst var jag stressad, men ikväll stannade det liksom där. Maten hamnade på bordet, jag åt med Alice i knät, lyckades få i henne en tallrik gröt - och då sänkte sig lugnet. Båda barnen skötte sig exemplariskt vid läggdags. Noah, min älskade plutt, var visserligen uppe och trippade ett par gånger men somnade sedan själv utan knot. Alice var lite kinkigare, de där tänderna ni vet, men jag ammade, rapade och buffade i rumpan och sedan sov hon med:)

Jag behöll lugnet. Ett vinnande koncept

Man blir lite lätt desperat när barnen vaknar klockan fem på morgonen.

Tittar på Nyhetsmorgon där bl.a. Marcus Birro och jämställdhetsexperten och debattören Ingemar Gens diskuterar papparollen och ett jämlikt föräldraskap. Tyvärr blev debatten lite extrem och handlade mest om vem som ska amma - mamma eller pappa? Det är synd, för de gamla könsroller som vi alltid avvisar annars tycks vara oskriven lag när vi bir föräldrar.

Den här artikeln på Allt om Barn är ganska intressant. Man behöver inte skriva under på allt för att se poängen. När det gäller barnen är det kvinnan som bestämmer. Inte minst när det gäller föräldraledigheten. Att så få pappor tar ut mer än sina öronmärka 60 dagar kan inte enbart bero på ointresse från deras sida. Det är väl(förhoppningsvis) få pappor som inte vill vara hemma med sina barn. Ofta handlar det nog om hur länge mamman vill vara hemma. 

Det pratas mycket om att ekonomin inte går ihop när pappan går på föräldrapenning. Att manliga egenföretagare inte kan vara borta från sitt jobb. Det här ett problem i sig. En tydlig signal om att samhället inte är så jämställt som det borde vara när inkomstskillnaderna är så stora att männen inte har råd att vara hemma

Ok, jag kan köpa att det i vissa fall helt enkelt inte funkar. Men i många fall handlar det nog om prioriteringar. Det är lustigt att det alltid är pengar som värderas högst. Emotionella värden står sig ofta gansk slätt i diskussionen. Kanske kan man skära ned lite på utgifterna för att pappan ska kunna vara hemma med sina barn, för det är verkligen en ynnest att få följa sina älsklingars dagliga utveckling som inte enkom borde reserveras för kvinnorna. Det är väl också nog så viktigt?

Jag är inte för kvotering av föräldraledigheten. Jag anser att vuxna människor ska få bestämma över sina liv själva. Det är inget som politiker ska styra för att det ska passa med politiska teorier och ideologier. Men jag tycker samtidigt att vi som vuxna människor åtminstone kan fundera över våra val och vad de får för konsekvenser. Vi kvinnor måste bli bättre på att släppa in våra män i föräldrarollen, inte bara klaga på att de inte engagerar sig tillräckligt. Och våra män måste kräva att få ha en aktiv roll i barnens uppfostran.

För barnens skull.

Min lilla Alice har varit väldigt ledsen de senaste dagarna. Sådär kinkig och aldrig riktigt nöjd, förutom i mammas knä. Av uppenbara skäl kan man ju inte ägna all vaken tid åt fröken, så lite kämpigt har det varit.

Jag misstänker att det är tänderna som ställer till det. För någon vecka sedan tittade den första fram i underkäken och det var samma visa då. Nu ser det ut att vara en till påväg alldeles bredvid.

Tänderna måste ju komma, det kan man ju inte göra så mycket åt. Men att det ska vara så besvärligt, är det verkligen nödvändigt?

Frost på backen och jag rotar fram vinterkläderna. Vet inte hur jag tänkte när jag ställde den längst in i garderoben(det är långt till vinter antar jag). Vips var det oktober!

Min jacka får hänga med en säsong till(blir den fjärde!) och jag blev själaglad när jag såg att det jättefina didrikssonsetet som Noah fick förra året(men som var alldeles för stort och knappt blev använt) passade perfekt:) En jättestor storlek 80 måste det va:)

Min duktiga lilla tjej kan sitta helt själv! Nu är jag så stolt att jag nästan spricker. Hon har suttit själv i några sekunder förut, men idag har hon hajat tekniken och stödjer sig på sina knubbiga små händer och håller upp överkroppen riktigt bra. Det var en nöjd liten tjej som satt så mitt knä i flera minuter!

Snart ska vi gå til BVC och mäta och väga. Hoppas damen växer som hon ska också:)

Förresten. Alice kan suga på sin stortå. Jag kan knappt se mina, än mindre stoppa dem i munnen. Hmmmpff

Tvättar. Sinnessjuka mängder som vanligt. Fyra maskiner kvar att hänga och kasta i tumlaren. Snart dags att hämta Noah på dagis. Alice sover. Lär vara vrålhungrig när hon vaknar. Funderar på hur jag ska lägga upp det här på smidigast sätt.

Väcka Alice, mata, klä på, tvättstugan. Eller. Tvättstugan, väcka Alice, mata, klä på.

Hur jag än gör finns risken att jag kommer lite sent till dagis. Ve och fasa. Är tio minuter katastrof?

Noah somnade tidigt idag. Lite för tidigt, för han hann inte få i sig någon middag:/ Jag tycker att det borde vara lite svårt att stå sig hela natten på lunch och en banan så när lillkillen vaknade för en stund sedan tänkte jag att jag skulle försöka få i honom lite mat.

Lättare sagt än gjort. Välling har ju varit smidigt förr, men Noah har nog växt ifrån det för det ville han inte alls ha. Han pekade på macka, men orkade inte äta. Var väl för trött helt enkelt. Nåja, han lär väl inte svälta ihjäl i alla fall.

Nu ligger han i soffan och tittar på TV. Sötskrutten. Snart går vi och lägger oss igen:)

Idag är det 5 månader sedan min vackra lilla dotter föddes. Hon har haft en stark personlighet från dag ett och blir bara charmigare för varje dag som går. Nog för att vi har våra duster då och då, men hennes leende kan verkligen smälta isberg.

Damen växer och frodas(hoppas jag, domen kommer vid bvc-besöket på onsdag:S) och med nyfunnen matglädje smaskar hon i sig både gröt och puréer av olika slag. Flaskmatningen går alldeles utmärkt men får hon en skvätt från bröstet då och då blir hon glad:)

Alice är en mycket social liten flicka som älskar uppmärksamhet från mamma, pappa och storebror. Även andra bebisar är intressanta att prata med. Syskonen Östlund trivs för det mesta i varandras sällskap och busar på för fullt. Lycka är när man får låna storebrors mycket intressanta leksaker, annars är fötterna också ganska roliga. Att bli hissad i luften av mamma eller pappa är också roligt, då skrattar lilla fröken så hon kiknar.

Däremot är det inte lika kul att bada. Tillskillnad från storebror är lilla fröken inte alls något blötdjur så tvagningen får ske fortast möjligt. Då är det mycket bättre att mysa på skötbordet och få massage av mamma.

Alive vaknar oftast mellan sex och sju på morgonen och brukar vilja lägga sig igen efter frukost. Sedan blir det en lur vid lunchtid och kanske även en kortis på eftermiddagen. Alice brukar bli trött runt sjutiden och efter en flaska mat och med en torr blöja brukar hon somna själv i sin säng utan knot. På senare tid har hon börjat sova över det sena kvällsmålet(mellan tio och elva) men oftast vaknar hon en gång under natten och vill snutta lite.

Kvart i elva däckade Noah i soffan. Har utan framgång försökt få ungen i säng hela kvällen. Det var som om han kämpade mot sömnen, för han var så inibomben trött. Känner mig så fruktansvärt otillräcklig när allt blir sådär uppochned. Det är ju min uppgift att ställa saker och ting till rätta, men jag fixar det inte

Nu har jag snart ätit min medicin i en månad. Det är då man ska börja märka av den, sägs det. Och visst känns det lite bättre, på något diffust obestämbart vis. Det går liksom inte att sätta fingret på. Jag upplever det som att ångesten inte kommer lika ofta och att den är lättare att mota undan. När jag kommer ihåg att äta min medicin vill säga.

När jag glömmer, som jag gjort de senaste två dagarna, blir det tydligt att den har åtminstone någon effekt. Jag blir plötsligt fruktansvärt trött. Irriterad. Rastlös. Panikslagen. Jag vet inte vad jag ska göra, var jag ska ta vägen. Jag gråter.

Imorgon SKA jag ta den där förbannade tabletten.

Nu är Alice mycket gladare för de där katrinplommonen gjorde verkligen susen!:D

Det är lite kinkigt här hemma just nu. Alice är trög i magen och inte alls på humör. Inte så roligt för en bebis att vara förstoppad så vi kör en liten katrinplommonkur:) Fröken smaskade glatt i sig purén, och det gjorde även storebror(som inte är hård i magen:S). Hoppas det funkar!

På alla plan i livet ska vi jämföra oss med andra, inte minst när vi får barn. I strävan efter att vara så bra föräldrar som möjligt är vi sjukligt intresserade av hur andra gör och vad andra förväntar av oss. Jag tror detta fenomen är vanligast hos förstagångsföräldrar. Jag minns själv hur det var när Noah var nyfis. Det var så viktigt att inte avvika, göra allt by the BVC book och absolut inte erkänna sina fel. Vad skulle folk då tro?

Det där växte jag ifrån så småningom. Kanske inte helt, för jag kan fortfarande undra om jag är helt tokig som ibland glömmer borsta tänderna på tvååringen eller om man måste läsa godnattsaga varje kväll. När man träffar andra mammor märker man det genast. Frågorna kommer. Hur gör du? Bakar du ofta? Pysslar du med barnen? Åker ni på utflykter? Får Noah äta kakor?

Herregud, vill jag svara. Jag är deprimerad. Jag har nog att göra med att orka med livet och få ihop vardagen. Har jag fått barnen i säng mätta och glada är jag nöjd. Jag ger dem all kärlek jag mäktar med. Det får duga.

Orkar man inte baka eget kaffebröd finns det att köpa på ICA. Känner man inte för att pyssla så struntar man i det.
Var förälder på ditt eget sätt. jag säger som mandelen, vi är världsmästare allihopa!