Nu har jag snart ätit min medicin i en månad. Det är då man ska börja märka av den, sägs det. Och visst känns det lite bättre, på något diffust obestämbart vis. Det går liksom inte att sätta fingret på. Jag upplever det som att ångesten inte kommer lika ofta och att den är lättare att mota undan. När jag kommer ihåg att äta min medicin vill säga.

När jag glömmer, som jag gjort de senaste två dagarna, blir det tydligt att den har åtminstone någon effekt. Jag blir plötsligt fruktansvärt trött. Irriterad. Rastlös. Panikslagen. Jag vet inte vad jag ska göra, var jag ska ta vägen. Jag gråter.

Imorgon SKA jag ta den där förbannade tabletten.