Det är soligt här i Uppsala. När Noah däckat efter sitt härjande i ottan sätter jag mig på balkongen och läser den enda bok i vårt minimala bibliotek som jag inte redan plöjt tre gånger. Det är ingen mindre än Michail Gorbatjovs Perestrojka(det är för övrigt en bok som gör att det kliar i mina pluggisfingrar. Jag suktar efter mina försvunna postitlappar och viker små hundöron på var och varannan sida för att hitta tillbaka till blyertsmarkerade citat som aldrig kommer till användning. ).

Intressant läsning är det i vilket fall som helst. Mina jämnåriga landsmän håller nog inte med mig. Men så är jag ju inte som alla andra. Gorbatjov har ju med tiden blivit något av en hjälte i väst, stämplad som den som förberedde Sovjetunionens fall och befriade Europa från kommunismen. Det är ju lite lustigt med tanke på att detta uppenbarligen inte var Gorbatjovs tanke med perestrojkaspektaklet. Här hyllas socialism, kommunsim och Lenin 15 gånger per sida, ungefär. Om väst tror att vi tänker införa någon slags kapitalism tror de fel, slår han fast. Socialismen ska förnyas, förbättras och en gång för alla bevisa att den är vida överlägsen allt kapitalismen kan hitta på.

Perestrojka är skriven 1987, och det är lite märkligt att läsa den med facit i hand, 20 år senare, och veta att det storslagna Sovjetunionen i själva verket var dödsdömt, Gorbatjovs försäkringar till trots. Att det faktiskt var en osedvanligt grym form av kapitalism som till slut segrade i det Ryssland som återuppstod - där få blev monstruöst rika och många blev allt fattigare. Att landet tjugo år senare fortfarande präglas av brist på yttrandefrihet. Att presidenten väljer ut en kronprins som i sin tur utser sin företrädare till premiärminister. Att Rysslands nya maktduo Medvedev och Putin firar segerdagen med en militärparad, för första gången på 18 år. Vart tog perestrojkan vägen, egentligen?