Ute skiner solen(eller ja, sken) och jag sitter inne och alternerar mellan att stortjuta, trösta hostig lillkille som vaknar och sitta apatisk framför datorn. Trodde jag hade läget under kontroll men det var tydligen dags att bryta ihop. Igen.

Jag vill så jäkla mycket. Det är det som är problemet. Jag vill att han ska tycka om mig och är så rädd för att han inte ska göra det att jag blir en hysterisk, dryg surkärring som ingen kan känna några varma känslor för.

Jag vet precis hur jag borde vara. Snygg ,avslappnad, charmig, rolig, full av självförtroende. Men försök köra den stilen när du är så desperat och panikslagen att du hela tiden får kämpa mot tårarna. Den naturliga följden är att man framstår som århundradets surfitta. Inte blir det bättre när man grinar ovanpå det. Hysterin är ett faktum.

Och så kommer det sig att jag ligger och tycker synd om mig själv i soffan. Jag blir en person jag inte vill vara, en person som jag aldrig är annars. Och jag är så jävla bitter över mitt liv och den här situationen att han inte pallar att prata med mig i telefon. Förlåt. Det är verkligen inte meningen.