Jag blev så illa tvungen att ge mig ut på stan med barnen idag. Medicinen ni vet, och apoteket här i krokarna stängde redan vid två, när trollen sov. På ditvägen var allt frid och fröjd. Noah pekade på bilar, bussar och tåg och Alice satt förnöjd bredvid och trivdes med livet. Men när jag skulle hämta ut mina Citalopram, ja då surnade fröken genast till. Hon skrek som en besatt tills jag lyckades trolla fram en napp att stoppa i munnen på henne(mitt första infall var att skriva att täppa igen truten med, men det lät ju ruskigt brutalt. Jag älskar ju min fina lilla fislisa).

I ungefär samma stund tröttnade Noah på att sitta i vagnen och skulle ränna runt själv. Jag är inte direkt stresstålig till att börja med men när jag inte fått min medicin är jag direkt labil. Skrikande bebis och tvååring på rymmen blev helt enkelt för mycket. Hem. Ögenaböj.

Noah gick med på att sitta i vagnen men lilla fröken var inte särskilt samarbetsvillig. Hon illtjöt hela vägen hem. Och ni som känner Alice vet att hon har större röstresurser än andra bebisar. Nu gastade hon så att man hade kunnat tro att jag inte matat henne på flera dagar, alternativt lagt henne på glödande kol i vagnen.Naturligtvis stirrar folk med tefatsögon. Vänder sig om och drar efter andan. Inte blir man mindre stressad då. Folk tror att jag är en värdelös mamma. Herregud. Jag är ju dessutom ung, så det verkar ju rimligt.

Väl hemma efter en helvetespromenad i rasande takt började jag gråta. Vi grät ikapp en stund, min försummade dotter och jag. Noah undrade såklart vad vi höll på med så jag fick lov att skärpa till mig. Flickebarnet lugnade ner sig hon med.

Nu sover ungarna sedan länge. Jag myspysade med Alice riktigt länge vid kvällsmaten och sista blöjbytet. Hon är vansinnigt söt när hon är på det humöret(tänkte lägga upp en bild på det lilla underverket men kameran samarbetar inte med mig ikväll). Noah och jag kramades och tittade i kaninpaketet. Bäbble, sa han. Gucka. To-maaaat. TOMAT, han sa tomat! Helt perfekt! Sedan får han syn på bananen och utbrister namminan.  Hoppar ur sängen, troppar iväg till köket och pkear på.. just det: bananklasen. Och när jag bär tillbaks honom till sängen ropar han besviket namminan, namminaaaan. Älskade unge. Han är så obeskrivligt fin. Särskilt hårt klappar hjärtat när han klappar på kudden bredvis sig och lägger sin lilla arm om mig.