Dum idé. Det där med att försöka ta sig till skolan alltså. Det tar en sån jävla tid att ta sig hemifrån med två små. Det är inte dubbelt så stressigt som man kanske kan tro, nej snarare tar allt tre gånger så lång tid. Minst. Inte nog med att det är två som ska matas, bytas och kläs på, det går ju inte vidare snabbt att bre mackor, hyvla ost och torka bajs och lirka på sparkbyxor med endast en hand tillgänglig. När man får barn borde man muteras till bläckfisk.

Nåja. Stresspåslag är inte nyttigt. Jag tål det inte. Det känns olustigt i hela kroppen och huvudet liksom slutar att fungera. Halvspringer till dagis och inser att föredragningen kommer gå åt helvete. Hur ska jag kunna stå och prata när det känns så här. Det kommer ju stå still.

Det är så dumt. Ren idioti. Jag fattar inte varför jag försöker när jag vet att jag kan göra den nån annan dag, när det förhoppningsvis är lite lugnare och inte helt uppochned. Men. Jag ska naturligtvis visa för alla att jag är superkvinnan som fixar allt. Som trots att hon är ensamstående med 1,5-åring och nyfödd kommer pigg och fräsch och gör sin föredragningsuppgift galant på utsatt datum. Det är ju ingen som klandrar mig för att jag är hemma idag. Ändå måste jag hålla nån slags fasad uppe.

Vände och gick hemåt helt enkelt. Handlade lite tröstgott och satte mig i solen. Har lugnat ner mig nu.