Det märks när man kommer hem. Knappt har man hoppat av tåget innan man stöter på nån man känner igen. På promenaden längs drottninggatan mot torget säkert tio bekantingar. Det känns tryggt på något vis. Här har man tillbringat barndom och ungdom, här finns klasskompisar, lärare, dagisfröknar.

15-huset har fått sig en uppsnoffsning annars är det mesta sig likt. Här finns minnen i alla hörn, vilket inte är odelat postitivt. Ett annat, enklare liv.

Lägger märke till att modet är annorlunda i Karlstad. Leggings är fortfarande omåttligt populära. Uppsala är mer Stockholms lillasyster, dressat, preppy, präglat av sina studenter. För första gången var jag för strömmen i mina beiga chinos. Syrran hade förståss noterat att de var moderna, liksom min randiga tröja. Hon kan hon.





Nåja, anledningen till att jag för första gången på mer än ett år återvände till solstaden var min brors student. Av alla högtidliga tillfällen är detta ett av dem jag gillar allra bäst. Om det förr i tiden var konfirmationen som markerade gränsen till vuxenlivet är studenten dagens motsvarighet. Och jag tyckte nästan att det märktes på min annars ganska tysta och tonårsbuttra bror. Kaffe drack han och pratade gjorde han;)

Har träffat kompisar man träffar alldeles för sällan. Det blir så när man är utspridda över landet. Men nu jävlar Hanna, nåt litet glas ska det väl bli på min balkong i sommar!