Ännu en ingrediens i min känslococktail. Drömmer mardrömmar. Alltid samma sak. Han hittar någon annan. Någon som är tusen gånger bättre än jag på alla sätt och vis. Och jag känner mig sviken, bedragen, förnedrad och bara skriker och slåss.

Vaknar och är arg och ledsen och måste gråta en skvätt. Mest för att det förr eller senare blir verklighet. Skäms en smula. Huvudet vet ju att han är fri att göra precis vad han vill. men känslorna styrs ju som bekant inte alltid av förnuftet. Hjärtat skriker, gråter, blöder. Det tar längre tid än så här att skaka av sig tre år.

Förstår inte hur jag ska komma över alla känslor. Känner mig bitter och tycker det är orättvist att han inte behöver uppleva samma sak. Jag kan ju inte gå ut på krogen och dra hem första bästa karl. Sitter snällt hemma med bebis i magen, smuttar saft och gråter över honom. Ingenting att oroa sig för direkt.