Jag har inte bett till Gud sedan jag var en liten flicka och under en period mumlade "Gud som haver.." innan läggdags. Jag kommer inte från ett religiöst hem och eftersom jag alltid har varit något av en skeptisk grubblare har jag haft lite svårt att ta till mig hela den där tanken på ett gudomligt väsen. En tvivlare. Agnostiker, med ett fint ord.

Eftersom jag inte varit säker på att Gud ens finns har det aldrig kännts naturligt att be. Mest obekvämt och konstigt. Men ikväll, när jag satt vid Noahs sängkant, var det som det mest självklara i världen.

Jag bad för mina barns lycka. Om styrka till att vara en bra mamma och ge dem den kärlek och omtanke de behöver varje dag. Om förlåtelse för de tillfällen jag är otillräcklig.

Och vet ni, det kändes himla bra. Som att bekymren lättade en smula. Tack gode Gud