När lillan kom till jorden...

Ni kanske redan har hört ryktas om att Alice hade bråttom ut? Jo, det kan man väl säga. Innan jag visste ordet av låg jag där med en kladdig liten bebis, hög på både lustgas och lyckokänslor;)

Började känna av sammandragningar i lördags morse. De gjorde inte särskilt ont, som mensvärk ungefär, men när de sedan fortsatte att vara regelbundna hela dagen började man ju fundera. Var nere en sväng på stan och bokade om mammas tågbiljett(utifall att, tänkte vi, och det var tur), käkade lunch, hoppade in på HM och köpte ett par linnen att ha med sig till BB. Värre än så var det alltså inte.

Vid tiotiden började sammandragningarna att ändra karaktär, de kändes mer som värkar men var uthärdliga om man säger så. Tog en dusch, försökte hålla lite koll på klockan mellan värkarna. Nog var det 2-3 st på tio minuter, tom lite lfer ibland. Bäst att ringa förlossningen, tyckte jag, och de sa att jag fick komma när jag ville(klockan var runt midnatt). Eftersom värkarna hela tiden kändes tätare och intensivare tyckte jag att det var bäst att ringa efter en taxi.

Skrevs in på förlossningen kl. 00.40 den 26 april. CTG-registreringen visade att barnet mådde bra och att värkarna var kraftiga och kom i grupper om tre direkt efter varandra, med femminutersintervaller. BM trodde att det möjligen kunde vara någon form av förvärkar eftersom de inte var helt regelbunda. Så fan heller, tänkte jag. Jag har minsann förr barn förut, och såhär känns inte förvärkar.

Nu fick BM äta upp det där ganska fort, för jag var visst öppen 4 cm. Fick sällskap av M och bestämde mig för att ta ett bad. Det rekommenderas verkligen  - varmt och avslappnande, nedsläckt med levande ljus. Mycket behagligt att ligga där inne och puffa;) Värkarna fortsatte att komma tre åt gången, men pauserna mellan blev kortare och kortare. När det blev dags att ta sig till förlossningssalen fick jag lägga mig på en säng, orkade inte gå.

När jag kom in på förlossningsrummet  runt halv 3 var jag öppen 6 cm och hade riktigt ont. Värkpauserna var jättekorta och det  var rent överjävligt. Försökte andas lite lustgas(funkade inte alls när Noah föddes, eftersom allt var som en enda satans värk) men fixade inte att fortsätta hela vägen över värktoppen de första gångerna. Mådde illa och blev helt snurrig. Det var en smula obehagligt när jag hörde M och BM prata men inte riktigt förstod vad de sade.

Gjorde så gott jag kunde med min lustgas, men kände att det här fixar inte jag. Nu vill jag ha epidural pep jag. BM föreslog att vi skulle ta hål på hinnorna så det skulle gå fort - men jag fixade inte tanken på att det skulle bli mer intensivt än det redan var. Efter drygt en kvart inne på förlossningsrummet var jag helt öppen och bebisens huvud var långt ned. Jag ville gå på toa mitt uppe i allt, hade inte en tanke på att det var barnet som var påväg ut. Vattnet gick vid första krystvärken och kanske två värkar, sex minuter, senare låg en liten kladdig Alice på min mage. (och utanför dörren stod den stackars narkosläkaren:P)

Klockan var 02.56, drygt två timmar efter att jag kommit till förlossningen.

Snacka om att man var förvirrad, hade knappt fattat att jag krystat och helt plötsligt var hon bara där. Överhuvudtaget kändes det som om jag var ganska inne i mig själv under hela förlossningen. Skärmade av omvärlden och förvånades över hur mycket kraft som fanns att hämta hos mig själv. Man tar sig genom allt. Helt otroligt egentligen.

Kommentarer
Postat av: mandel

Åh! Så underbart :-) Ja, man kan mer än man tror! Båda mina förlossningar har jag mest önskat att alla andra skulle gå därifrån, skärmat av som du säger. Lycka till i livet fina Alice!

2009-04-28 @ 11:36:10
URL: http://mandelen.wordpress.com
Postat av: Doris

du är starkare än du tror. vad glad jag är att allt gick så smidigt och fort. pussa lillan från oss. väldigt vackert namn har hon också:)

2009-04-28 @ 14:50:28
URL: http://dorisnova.blogg.se/



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0