Fan vad jag är skraj

Alltså, ja måste vara universums mest lättskrämda person. Herr Ö har precis stuckit iväg till jobbet. På TV:n inget annat än insamlingsgalor(hedervärt syfte, jag stoppade ner en selma i världens barnbössan på Ica, men ujj så tråkigt att titta på), töntiga musiklekar och sömnpillret stjärnor på is(helt värdelöst koncept, isdans är ju till skillnad från riktig konståkning inte särskilt spännande till att börja med och Torgny Mogrens baklängesåkning är ju inget som får mig att sätta haribonapparna i halsen direkt) och tvåans vampyrtemakväll. Lite mjukstart med en dokumentär, men redan det blir för mycket för lilla mig. Så fort de början snacka om mystiska sjuttonhundratalsaristokrater som pysslar med en massa hokus pokus i nåt mörkt, gammalt slott vill jag springa och gömma mig. Behöver jag nämna att jag avskyr skräckfilmer? Bäst att byta kanal innan hela kvällen är förstörd. Men troligen komme rjag att vara nervös tills läggdags ungefär.

Annars känns det skönt att en jobbig dag snart är över. Jag var helt enkelt totalt ur balans. Det började ju bra med mysmorgon och långpromenad med Noah men sen gick det snabbt utför. Jag blir helt enkelt superstressad av alla dessa hemmasysslor som jag egentligen inte känner att jag har tid med men som jag ändå känner att jag måste göra. Egentligen borde jag skriva PM, förbereda seminarium och läsa ett par hundra sidor kurslitteratur - inte städa, diska, vika tvätt och göra potatisgratäng. Av någon anledning kände jag en sån jävla press att vara duktig just i dag. Jag vet inte varifrån.

Lite ironiskt eftersom jag satt och tittade på en intervju med Kristina Axén Olin imorse om hennes marsch in i väggen. Ja, nu sa hon väl inte det rätt ut men det var ju ganska tydligt att det var precis vad det var. Det är förjävligt vad fröken duktig-mentaliteten gör med människor. Jag hatar den! Jag tror att Sverige är en enda stor tickande bomb av duktiga flickor, för det kan väl inte vara så att alla är duktiga, hela tiden, duktiga flickor som aldrig känner press utifrån eller från sig själva, som aldrig känner att kraven inte går att leva upp till, som aldrig vill sätta sig i ett hörn och grina, som aldrig tycker att alla andra lyckas med allt utom jag?

Det finns ju en gräns för hur positiv man kan vara. Det känns lite som om de duktiga flickorna censurerar bort ovan nämda, för så ska det ju inte vara, eller? Vad glad jag skulle bli för lite vanligt hederligt gnäll!

Kommentarer



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0