Jag har en tendens att ibland drabbas av en lätt hybris. Jag tror att jag orkar och kan mer än vad jag faktiskt gör och tar mig därför vatten över huvudet. Gång på gång. Att jag aldrig lär mig.

Idag var tanken att jag skulle ta en promenad till Vaksala Torg och titta lite på marknaden och spana in det där konserthuset som är så himlans omdebatterat på UNT´s insändarsida(tyckte förövrigt att det var ett fint stycke arkitektur. Allt måste väl inte nödvändigtvis se ut som Carolina eller Universitetshuset?). Bara det hade ju varit en fullt tillräcklig utflykt för mig och lille Östlunden, men mitt dumma nöt tyckte att det vore smart att titta förbi Willys när vi ändå var i krokarna(och att vara i krokarna innebär i det här sammanhanget att vi bara var ett par kilometers promenad från ovan nämnda).

Nåväl. Helt bortkastat var det ju faktiskt inte. Det är kul att handla på Willys, mest för att det är så brutalt mycket billigare än vår lilla supermarket. Särskilt grönsaker. På tomaterna skiljde det tio spänn(!) och zucchinin var ju bortåt 25 kr billare per kilo. Jag var ju bara tvungen att köpa en. Vad jag nu ska med den till, nu när jag ska äta nyttigt(zucchini stekt i olivoljan är väl kanske lite väl kaloririkt):P

Är det bara jag som upplever att man gärna handlar lite extra bara för att det är billigt? Och att det därmed kostar lika mycket som vanligt(visserligen har man ju fått mer för pengarna, men kanske också lite saker som man egentligen inte behövde). Nu hade jag säkert plockat på mig ännu lite exra om jag inte haft hemtransporten i bakhuvudet. Det finns en gräns för hur mycket man kan lasta på en barnvagn. Tre påsar går det ner i vår varukorg konstaterade jag tidigare idag(men då såg min färska dill en aning tilltufsad ut). Sen ska man ju inte glömma att vagnen i ett slag blir dubbelt så tung att dra på. Alltså hemfärd, som alltid är mycket jobbigare än utresan, med en aptung och svårmanövrerad barnvagn och som grädde på moset en tryckande hetta värdig medelhavet. Kan ju säga att jag förbannade mig själv som tagit på mig ett par korvskinn till jeans istället för något svalare. Ett par shorts till exempel.

Väl hemma var det ju dags att laga mat. Nu borde jag ju ha lyssnat på min kropp som skalv av trötthet och uppmärksammat att diverse stresshormoner fuckade upp mig rent mentalt och helt enkelt gjort något smidigt. Som en macka med nån röra. Men jag tyckte att det var en sanslöst bra idé att fixa nåt ordentligt, och en lunchlåda till Herr Ö. För att spara pengar.

Det är inte roligt att laga mat när man är trött och helst vill lägga sig i soffan och sova. Det blir inte bättre av att man samtidigt måste underhålla en liten kille som precis just då vill ha all ens uppmärksamhet. Vad gör man då för att inte bli vansinnig?

Jag borde naturligtvis lagt ner hela grejen innan jag hann börja. Noah är ovanligt klipsk, egentligen. Jag är dum som inte fattade att vad han egentligen ville säga var Ta det lugnt mamma och mys lite med mig istället.
Som sagt, jag blir så trött på mig själv!

Han är en riktig ängel, den där ungen. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, han får mig alltid att må bra på bara en sekund.

Egentligen borde jag ha städat idag. Plockade undan lite snabbt istället. Det ser ok ut här hemma nu. Det mesta känns ok. De nya matvanorna går ok, jag mår ok - efter att ha grinat ur mig lite stress och uppgivenhet när My heart vill go on spelades på VH1(så täntigt, jag vet, men det var nog precis vad jag behövde). Jag menar, jag hoppar inte precis upp och ner av glädje, men det är inte så att jag bara vill stanna i sängen heller..