När Herr Ö var nere och letade efter grejer i förrådet hittade han min gamla dagbok från högstadiet. Och vad gör han, jo han läser den praktiskt taget från pärm till pärm! Nu är det ju säkert fem år sedan de där raderna skrevs, och jag är en vuxnare, säkrare och starkare person. Det är ju ingen big deal, egentligen. Ändå känns det som han har smugit sig in i en del av mitt huvud som jag helst skulle vilja att han höll sig borta ifrån. Och han är en av de människor som står mig närmast. Men det är ju så himla många och starka och oftast inte roliga känslor det handlar om. Känslor som jag inte pratat med någon om . Alls.

Den ensamma, töntiga tonårstjejen inom mig protesterar vilt.