Det gäller att ha perspektiv på saker och ting

Det sägs, att efter regn kommer solsken. Är det inte istället så att efter bra, lyckade dagar kommer de som man helst vill slippa. Dagar som man inte ska gå ur sängen helt enkelt. Enligt min erfarenhet kommer de här deppdagarna som ett brev på posten om man mot förmodan skulle råka falla in i ett stim av den bra sorten. Mår du bra och är nöjd med dig själv och det lilla du presterar om dagarna blir det i nio fall av tio fritt fall. När jag var yngre, och långt mer deppig, brukade jag tolka de där svackorna efter feel good perioderna som att jag helt enkelt inte förtjänade att må bra. De svarta hålen var vad det nu var som bar ansvaret för min melankolis sätt att visa att jag inte var värd annat. Nu känner jag inte så längre, men de  riktigt dåliga dagarna fortsätter att avlösa de riktigt bra. En känslomässig bergodalbana som inte är helt nyttig.

Igår var jag tämligen produktiv. Allt gick som planerat. Jag kände mig rätt tillfreds med livet och allt som hör till. Men så vaknar jag imorse. Och känner mig inte alls på humör för någonting. Dessutom lyckas herr Ö sänka mitt humör ytterligare. Idag är ju sista dagen, nämligen. Imorgon är det Östlundregimen som gäller. Kaos ska ersättas av ordning och reda. Ungefär så.

Jag kan inte hjälpa att känna mig påhoppad. Som om jag misslyckats totalt under de här tio månaderna som jag gått hemma. Att det jag gör inte duger. För han kan ju självklart mycket bättre. Han är ju tusen gånger effektivare, eftersom han är man. Effektiv låter i mina öron som slarvig. Jag menar, vi talar ju faktiskt om en man som tycker att garderober är ett djävulens påfund eftersom man hittar sina kläder mycket lättare om de ligger slängda på, i bästa fall, en stol. jag tvivlar på att herr Ö kommer åla runt på sovrumsgolvet för att komma åt att dammsuga under sängen. Om jag känner honom rätt kommer han att kasta mitt överkast istället för att bädda med det. Och han kommer tycka att han är så jävla duktig.

Nåja, spenderade väl förmiddagen med att tycka synd om mig själv. Det blir så ibland. Sen ssåg jag en intervju med Tugba som blev skjuten av sina släktingar i Turkiet för att hon valt fel pojkvän. Det gäller att ha perspektiv på saker och ting här i livet. Det är ingen som vill mörda mig i alla fall. Jag sitter inte i rullstol. Jag har det överlag bra. Det är trevligt när man kan tänka så, det är inte alltid det funkar. Dagen blev rätt bra, skulle det visa sig. Noah och jag har käkat ICA's pannkakor(tack för bästa tipset nånsin förresten Mandel!) och lekt så det står härliga till. Kanonmysigt.

Imorgon kommer jag cykla i supertempo hem från introduktionen för att pussa och gosa med min lilla bebis. Så det så.

Kommentarer
Postat av: Dad (a.k.a. gp)

Erika!

Det finns ingen som är så bra som du!

/P

2008-08-25 @ 12:38:32
Postat av: mandel

Usch, jag känner allt för väl igen mig i det du säger och tänker... DU är ju otrolig!!! Du är ung och snygg, en alldeles förträfflig mamma, som ska studera och lära dig en massa och bli något du VILL! Äsch, det kvittar ju vad man sägernär man tänker såna tankar... men nej, du behöver inte tycka han är duktig för att han gör det. Släng lagboken på honom om han insisterar på det.

2008-08-26 @ 19:40:35
URL: http://mandelen.wordpress.com
Postat av: mandel

Föresten, det var kul att han gillade pannkakorna då :-)

2008-08-27 @ 14:02:51
URL: http://mandelen.wordpress.com



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0