Rosaskimrande mammaliv?
Nyhetsmorgon bjuder titt som tätt på en del lustigheter. Idag skulle myten om det rosaskimrande mammalivet punkteras av ett gäng föräldraexperter. Tydligen kommer det som en överraskning att livet inte fortsätter som vanligt när man fåt barn, tydligen inbillar sig folk att det bara är att ta ungen på armen och sippa latte på café dagarna i ända. Och att amningen kan krångla har inte ens föresvävat många.
Själv känns det som jag aldrig haft något problem med vanföreställningar angående livet som mamma. Jag visste att det skulle bli skittufft. Jag har oroat mig för ekonomin, för kärleken, för orken, för min brist på livserfarenhet. Det senare visade sig vara helt onödigt, eftersom alla i min föräldragrupp var minst lika nervösa - även om de var dubbelt så gamla som jag själv. Att bli mamma är enså stor omställning att 20 års erfarenhet av andra aspekter i livet kanske inte har fullt så stor betydelse som man kan tro. Ibland kanske bristen på erfarenhet, och avsaknaden av rotade vanor, later och ritualer rentav är bra.
Ta det där med alkohol t.ex. Jag har varit i stort sett spiknykter i ett års tid nu. Utan problem, utan att känna att det fattas något. För en femton år äldre bekant var detta det jobbigaste med hela graviditeten, Att inte kunna ta ett glas rödvin till maten när man kände för det. Just för att man under lång tid vant sig vid att kunna ta ett glas vin till maten. Och det där med att springa runt på stan och shoppa fika, käka middag. Helt plötsligt kan man inte det, i vilket fall som helst inte på samma spontana, impulsiva sätt. Bara att gå ut och ta en fika kräver en hel del planering. Det ska bytas, ammas, kläs på, kanske behövs det plötsligt bytas igen, kommer lillen sova, skötsaker som ska med.
Jag har inte haft femton år på mig att vänja mig vid att vara självständig, att bara ha ansvar för mig själv och ingen annan. Kanske kan det vara så att jag har lättare att acceptera tanken på att livet inte längre kretsar kring mig, kanske har jag lättare att släppa kontrollen. För det var ju det som var problemets kärna, förlusten av kontroll.
Då känns det ju ganska skänt att kunna konstatera att man inte hunnit bygga upp ett sådant massivt kontrollbehov att livet totalhavererar när man får bebis. Mammalivet har sina begränsningar, visst, men det man vinner slår ju den förlorade kontrollen och självständigheten med hästlängder. Eller hur?
Själv känns det som jag aldrig haft något problem med vanföreställningar angående livet som mamma. Jag visste att det skulle bli skittufft. Jag har oroat mig för ekonomin, för kärleken, för orken, för min brist på livserfarenhet. Det senare visade sig vara helt onödigt, eftersom alla i min föräldragrupp var minst lika nervösa - även om de var dubbelt så gamla som jag själv. Att bli mamma är enså stor omställning att 20 års erfarenhet av andra aspekter i livet kanske inte har fullt så stor betydelse som man kan tro. Ibland kanske bristen på erfarenhet, och avsaknaden av rotade vanor, later och ritualer rentav är bra.
Ta det där med alkohol t.ex. Jag har varit i stort sett spiknykter i ett års tid nu. Utan problem, utan att känna att det fattas något. För en femton år äldre bekant var detta det jobbigaste med hela graviditeten, Att inte kunna ta ett glas rödvin till maten när man kände för det. Just för att man under lång tid vant sig vid att kunna ta ett glas vin till maten. Och det där med att springa runt på stan och shoppa fika, käka middag. Helt plötsligt kan man inte det, i vilket fall som helst inte på samma spontana, impulsiva sätt. Bara att gå ut och ta en fika kräver en hel del planering. Det ska bytas, ammas, kläs på, kanske behövs det plötsligt bytas igen, kommer lillen sova, skötsaker som ska med.
Jag har inte haft femton år på mig att vänja mig vid att vara självständig, att bara ha ansvar för mig själv och ingen annan. Kanske kan det vara så att jag har lättare att acceptera tanken på att livet inte längre kretsar kring mig, kanske har jag lättare att släppa kontrollen. För det var ju det som var problemets kärna, förlusten av kontroll.
Då känns det ju ganska skänt att kunna konstatera att man inte hunnit bygga upp ett sådant massivt kontrollbehov att livet totalhavererar när man får bebis. Mammalivet har sina begränsningar, visst, men det man vinner slår ju den förlorade kontrollen och självständigheten med hästlängder. Eller hur?
Kommentarer
Trackback
