En helt vanlig lördag på Ica Supermarket

Akademikerparet Herr och fru Torrboll parkerar sin barnvagn framför lösgodiset. Herr Torrboll fattar taget en rosa liten spade och skrider till verket. Efter en stund säger han till sin fru
- sen finns det ju godis av den där syrliga varianten som inte jag så förtjust i. Du får säga till om det är något du vill ha.
Fru torrboll pekar ut ett par godissorter. Och lägger sedan till.
- och sen sådana cocosstänger. De är inte syyyyrliga men jag tycker om dem.

damn. tänk om man blir sådan. och pratar till sin älskling som om man pratade i telefon med chefen typ. Som om man inte fick välja vilket godis man ville, bara det sura.

Dessutom lyckades jag ställa mig i fel kassa. Tanten före i kön hade extremt dålig koll på saldot på sitt ICA-kort. 30 spänn fanns det kvar när hon försökte handla för 300. Som tur var hade hon ett vanligt bankkort med. Men ni vet ju hur gamla tanter är. Oääändligt långsamma.

Fördröjningen gav tillfälle till fyrtiotalisterna bakom mig att snacka lite skit. Angående en Englalöpsedel, med surgnälldialekt.
-men troooor de att hon är i liiiveet. Det eee hon ju intee.
Ok, medger väl kanske att det inte ser särskilt just ut. Men man måste väl få hoppas. Hoppet är väl det enda Englas mamma lever på just nu. Att få se sin lilla dotter igen. Hoppet är det enda alla vi andra som har barn kan ty oss till just nu. Att det ska finnas någon rättvisa, en Gud. Hoppet är det enda som kan trösta oss när det än en gång slår oss att det faktiskt finns människor som vill barn fruktansvärt illa. Då behöver vi hoppet. För att stå ut.

Kommentarer



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0