Börjar våndas över att jag med all största sannolikhet måste ta ett års studieuppehåll i höst. Nu känns det väldigt avlägset att vi ska kunna sy ihop allt det här med studier, jobb och två ungar på varsitt håll. Kan ju inte direkt påstå att jag stortrivdes som mammaledig. Inte för att jag har något mot att vara hemma med bebis, det är jättemysigt, men det var liksom något som fattades. Jag kräver en hel del stimulans för att trivas. Ja, intellektuell stimulans då. Annars blir jag rastllös och vet inte riktigt var jag ska ta vägen.

Det blir extra jobbigt nu när jag verkligen hittat något jag vill göra. Det här är min grej. Och istället för att läsa familjerätt och straffrätt kommer jag att laga smakportioner och gå på barnvagnspromenader.

Jag vet att det inte är någon panik, egentligen. Jag är ung, och kommer vara ung även om jag tar examen ett år senare. Utbildningen har ju funnits på samma ställe i flera hundra år, så den lär ju inte försvinna. Men jag kommer sakna att sitta och vrida och vända på kluriga rekvisit och knepiga rättsfall.  Blir det allt för outhärdligt får jag väl köpa Rätt arv och ha som amningsförströelse.

Det blir tjafs naturligtvis. Om dagistider, hyresbetalningar och vem som ska ha vad. Det är jobbigt. Vågar inte tänka på hur det skulle blivit om brytningen hade varit mindre lugn. Hade nog hoppat i Fyrisån:P

Funderar mycket på hur jag ska fixa ekonomin som ensamstående. De kommande månaderna blir tuffa, det är tur att man har en familj som man kan be om hjälp. Och på tal om familj: imorgon kommer mamma och hälsar på. Ska bli skönt att få prata lite med nån.

Förundras även lite över hur dåligt allmänbildade vissa av deltagarna i På Spåret är. Tröga på dåliga ordvitsar är de med. Jag, däremot, ägde ikväll. Nötkreatur i slutet fixade en tia på Abisko(hur många ortsnamn slutar på ko?) och dragdjursbil var ju riktigt... fyndigt. Kjerstin Dellert var en pärla i Skavlan och Blondinbella åkte ur Let's dance(det var väl för väl så att flickstackarn fixar antagningspoängen till juristlinjen). Det var väl kvällen i ett nötskal. Eller så..

När man ringer till vattenfall får man prata med en telefonsvarare. Bokstavligen. Det kändes en smula löjligt att försöka förklara för den inspelade rösten varför man ringde, men det gick ju bra ändå. Gäller det abbonemangsfrågor? undrade rösten när jag babblat klart. Ja, svarade jag. Har du eller kommer du att flytta? blev fortsättningen. Det var ju liksom mitt i prick.

Har varit ganska pigg idag trots tidig föreläsning. Eller kanske just därför. Annars är inte humöret och orken på topp. Borde börja knapra järntabletter.

Det är några dagar sedan nu. Några omtumlande, overkliga dagar sedan vi definitivt dödförklarade vårt nästan precis tre år långa förhållande. Overkligt, för att det är svårt att förstå att det verkligen är slut. Omtumlande, för att känslorna är så många och så blandade och åker bergochdalbana i kroppen. Det var ju inte det här jag ville. Det är ju inte det här man ser framför sig när man är så kär att man varken vet ut eller in och tror att det ska vara vi för alltid. Och så försvinner det. Inte plötsligt, utan långsamt och plågsamt. Det är klart att man känner sorg. Vad skulle man annars göra?

Just nu känns det som ett misslyckade. Mycket för att det inte bara är oss två det handlar om. Vi måste ju tänka på Noah också. Och jag känner mig totalt jävla värdelös när jag tänker på att den lilla i magen inte ens får födas in i ett lyckligt förhållande. Samtidigt kan man inte försöka lappa ihop något som så trasigt till varje pris. Hur dåligt måste man må innan man får lov att säga att nu är det nog, jag orkar inte mer?

Därför känner jag mitt i all ångest en oerhörd lättnad. Det är över nu. Det var ingen mening med att göra sig själv olyckligare. Nu slipper vi vara två främlingar som råkar bo i samma lägenhet. Vi slipper gå runt som två osaliga andar med den stämning som följer. Det ska bli skönt att få vara ensam. För varje dag känns det mer och mer som rätt beslut. Jag kan och ska klara mig själv. Så är det bara.

Så var den avklarad. Den fruktade inskolningsstarten. Fast om sanningen ska fram har det gått otroligt bra, och någon särskilt märkvärdig separationsångest har jag inte märkt av. Kanske är det värre för herr Ö, som varit hemma med plutten det senaste halvåret. Mamma-bebissymbiosen tog ju slut redan i augusti för min och Noahs del, när jag återvände till skolbänken. Inte ens då var det med särskilt stor sorg, kanske för att jag längtat så efter att börja och att det kändes så tryggt att lämna över till herr Ö. Han är ju faktiskt lika mycket förälder som jag.

Nu är det ju främmande människor som ska ha hand om min älskling på dagarna, av nödvändighet många timmar även om vi försöker trixa för att det ska bli så lite dagistid som möjligt. Noah har i alla fall klarat de två första entimmespassen på dagis galant. Igår gav han oss knappt en blick efter de första fem  minuterna och kastade klossar, körde bilar och jagade andra ungar som en galning och idag hade han tydligen varit ute på promenad. Utan pappa.

På vår förskola tillämpar man inskolning modell traditionell, dvs små, små steg under ett par veckors tid. Fördelar finns det säkert många, även om det medför att de närmaste veckorna kommer att bli en aning meckiga. Idag hade vi tur då mitt seminarie slutade 12, och herr Ö började jobba 12.30. med en sådan skarv fixar det sig för det mesta. Nästa vecka får jag nog sällskap av Noah till både föreläsning och seminarie. Tydligen finns det en barnhatare på kursen - hoppas denna människa inte hamnat i min seminariegrupp.  Då har den stackaren haft otur, sammanlagt har vi tre föräldrar nämligen fem ungar(6 när lillskrotten dyker upp mitt i skadeståndsrättsperioden).

Har lekt mig igenom 1 kap. avtalslagen och känner att jag hajjat anbud-acceptmodellen. Det här är roligt!

Vid tandborstningen igår upptäckte jag att lille herrn är påväg att få nya tänder igen. Nu är det tydligen kindtändernas tur att titta fram och det verkar vara en smula besvärligt. Noah vaknade nämligen flera gånger inatt och var riktigt ledsen. Det slutade med att lillkillen fick ligga i sängen hos mig och efter tjugo minuters hulkande lugnade han ner sig och sov som enstock resten av natten.  Jag sov däremot inte lika bra eftersom vår ettåring är något av en mästare på att bre ut sig i sängen. 160 cm is not enough.

Trots nattstrulet har ungen varit på oförskämt gott humör idag. Trötta mamma har också hållit igång rätt bra för den delen. Inte minst har hon hållit humöret uppe. De senaste dagarnas irritation verkar ha mildrats något åtminstone. Herr Ö har däremot inte vaknat upp ur sin post-nattpassdvala än. Snart får jag myga upp dörren och bussa Noah på honom. Eller är det elakt?

Dagens gratisnöjen:
- En tur till biblioteket
- Fågelskådning vid fyrisån(massor av fina änder, tyckte Noah)

Det är ju nåt djävulskt ironiskt. Här är man nykter hela nyårsafton, och vaknar ändå bakfull. ja, det var i alla fall så det kändes. Illamående, huvudvärk... ja det var bara att knapra i sig en lergigan och dricka ett glas julmust och vila sig igenom morgonen på soffan. Jag känner mig lurad. Det är ju nu man ska må som bäst. Innan man blir lika smidig som en flodhäst på rullskridskor.

Mer än halva graviditeten har gått, vart tog tiden vägen? (har sån dålig koll att jag var tvungen att googla fram nåt slags uträkningsvertyg på nätet. v 23 ska det tydligen vara för er som undrar). Kollar på vårterminens schema och undrar hur jag i allsin dar ska få ihop det här. Naturligtvis ligger det en hemtenta veckan före BF. Och nog blir arbetsrätten/skadeståndsrätten en smula eftersatt då det krockar med förlossning och nätter med amningsmaraton. men skam den som ger sig. jag ska fixa det här, också.  

Nästa vecka kommer bli galen. Pluggandet drar igång igen, herr Ö ska avveckla pappaledigheten och Noah ska skolas in på dagis. Hujedamej. Nåja, det blir väl lite meckigt första veckorna - i värsta fall får väl ungen följa med på nån föreläsning - men det löser sig. Förhoppningsvis.

Idag har jag haft två hickade bebisar hemma. Ja, för den lilla i magen och Noah höll på samtidigt. En smula lustigt tycker jag.