Jag låg och sov middag med barnen när det ringde på dörren. Vad nu, tänkte jag yrvaket. Folk brukar inte dyka upp hos mig oanmälda. Just av den anledningen borde jag kanske anat oråd och stannat i sängen. Utanför dörren stod nämligen en försäljare från Tele2.

Jag trodde att hemförsäljning för en utdöd företeelse. Att telemarketing och internet helt hade konkurrerat ut detta otyg. Jag tycker det är obehagligt att bli påflugen av säljslipade ungdomar på stan, när de sedan dyker upp i mitt eget hem har de tagit minst två, tre kliv för mycket in i min privata zon.

Just den här försäljaren måste ha fått toppbetyg på internutbildningen, för hon var något fruktansvärt aggressiv. Jag tycker inte att man ska behöva förklara varför man inte vill släppa in främmande människor i sitt hem. Att ett enkelt nej tack ska räcka. Jag fick nästan knuffa ut henne och smälla igen dörren(ok, nu överdrev jag lite).

På vägen till Noahs dagis finns ett hus med skylten "Bettleri och försäljning inom denna fastighet förbjuden". Undrar om man skulle kunna sätta något i den stilen bredvid Ej reklam-lappen...