Under hela min tonårstid var jag fruktansvärt missnöjd med mitt utseende. De flesta har väl komplex för något, men jag tror jag vågar påstå att jag tog det ett steg längre. Jag kunde betrakta min egen spegelbild långa stunder och hitta fel som inte fanns. Satt inte ögonen för tätt satt de för brett isär. Jag var länge övertygad om att jag var så hiskeligt ful att jag helst inte borde visa mig bland folk.

Det var först när jag fick klart för mig att det fanns killar som åtminstone tyckte att jag var hyggligt attraktiv som jag insåg att jag nog inte var helt vanställd. Men eftersom jag inte är perfekt, och det villle jag gärna vara(inte bara utseendemässigt utan rent allmänt), kunde jag inte acceptera mig själv fullt ut.

Jag tror att min inställning till mig själv, min kropp och mitt utseende har förändrats mycket efter att jag fått barn. Framförallt har jag blivit mer ödmjuk. Min kropp har gått igenom två graviditeter och gett mig två barn som jag älskar mer än allt. Den är fantastisk på alla sätt och vis och förtjänar min respekt. Min kropp är fin trots sina skavanker och framförallt är den min, och en del av mig.

Strävar vi hela tiden efter perfektion blir vi aldrig någonsin lyckliga. Det önskar jag att jag hade kunnat tala om för mitt tonårsjag.