Jag fikade med Tove igår. Efter en stund frågar hon, på fullt allvar, om jag är släkt med Leif Silbersky. Nä, inte vad jag vet skrattade jag, nog för att det finns en del okända släktingar, men Silbersky? Nej, det hade jag nog fått höra i så fall.

Kanske är det så att mina kursare vet mer om mitt ursprung än jag själv. Till saken hör att det finns någon i vår årskull som är släkt med Silbersky, och det skulle enligt envisa rykten vara jag. Inte kan de mena mig, tyckte jag. De måste tänka på någon annan. Men Tove hade pratat med flera källor som, oberoende av varandra, var övertygade om att jag var stjärnadvokatens barnbarn alternativt  bror/systerdotter. Även Toves kompis Amanda vittnade om att detta praktiskt taget betraktades som sanning.

Men hur i hela världen har de fått för sig detta, undrade jag. Tydligen är det min lagbok som satt fart på spekulationerna. Min är nämligen inte blå, grön eller röd - utan svart skinninbunden som jag fick i 20-årspresent. Jag har fått många komplimanger för min tjusiga variant, från såväl lärare som tentavakter. När jag tänker efter tror jag inte att någon annan på terminen har en likadan.

Enligt ryktet får man endast en svart skinninbunden lagbok om man är med i något slags mystiskt sällskap. Eftersom jag enligt denna bisarra hörsägen är Silberskys barnbarn har jag fått den av honom.

Det lustiga är att det inte alls är något speciellt med min svarta lagbok, förutom att den är dubbelt så dyr. Den kan köpas på adlibris. Så ni vet.

Jag trodde att jag förde en ganska anonym tillvaro på juridicum. Jag skriker inte mest på föreläsningarna och jag har aldrig varit på Stocken. Nu visar det sig att folk går och tror att jag är släkt med Sveriges mesta kändisadvokat. Tufft!