Nä, vet ni vad. Jag har tröttnat på dagis. När jag hämtade min lilla lintott berättade fröken att Noah inte riktigt varit sig själv idag. Inte alls samma fart på'n. Lite hängig. Och så hostar han nåt förskräckligt. Han kan väl få vara hemma resten av veckan, tyckte hon. Och vila upp sig.

Det är så typiskt. Missförstå mig rätt, är ungen sjuk är det klart att han ska vara hemma. Men jag tycker att våra dagisfröknar tenderar att överdriva en smula. Liksom letar sjukdomssymptom som besatta. För nog var det en glad unge som kom springande mot mig, och hemma har han varit hur pigg som helst. Att man inte alltid är på solskenshumör betyder inte att man är sjuk, eller?

Och det störde mig nåt enormt att de tyckte att han skulle vara hemma, eftersom jag ändå är det. När de sedan frågar hur det går med lillan vill jag bara fräsa att det inte alls går bra. Att hon har ont i magen och skriker sig genom nätterna. Att jag knappt har tid att fixa lunch åt Noah. Att jag knappt ens orkar titta åt hans leksaksbilar. Att dagistimmarna är min enda chans att få lite lättad börda. Att jag känner mig så sjukt jävla deprimerad och inte orkar någonting längre. Men som den idiot man är tiger man och lovar sedan att ungen får vara hemma resten av veckan.

Hur ska jag nu underhålla mitt oförskämt pigga sjuka lilltroll? Lekparken är inte rolig när bebis skriker för fulla lungor i vagnen...