Det funkar ett tag. Då fixar man att växla mellan två ungar, ligga steget före. När verkligheten hinner ikapp kommer stressen. Måste lägga Alice och laga mat till Noah. Barnen skriker ikapp och triggar varandra. Det är svårt att söva övertrött bebis när storebror vill ha uppmärksamhet till varje pris. Han klättrar på möbler, snubblar på sina runda små fötter och skriker så tårarna sprutar. Man blir irriterad. Kan han inte vara tyst i fem minuter? Och varför vaknar hon så fort man smugit ut ur rummet? Man blir uppgiven och gråter en skvätt och viskar att man inte orkar. Tillslut går man in i ett zombietillstånd och borstar tänder, lägger barn, byter blöjor och bär utan att riktigt orka ta in alla skrik.

Mina barn?


Det var mer än sex timmar sedan jag kunde lägga ned Alice utan hjärtskärande illvrål. Jag börjar bli trött. Och jag känner mig så jävla ensam.