Noah matvägrade igår. Kanske berodde det på att plutten hade en febersläng. Men det plötsliga knipandet med munnen sammanföll olägligt nog med att jag beslutat mig för att servera en helt hemmatillverkad måltid. Omsorgsfullt tillredd köttpure med potatis och broccoli skulle det bli, Noah fick väl i sig en halv tesked eller så (ungen slevar i sig burkmat annars). Nu överreagerar jag. Det är väl klart att jag gör. Jag vet. Ungen är ju som sagt inte helt kry. Dessutom smakar det väl en smula ovant(även om jag tyckte att det smakade barnmat om det). Det behöver ju inte vara så att ungen tyckte att det var äckligt. Men ändå. Det blir ju en smula jobbigt. Här ska man leka duktig och så vägrar ungen äta. BVC-häftena med barnmatsrecept hånar mig med sin blotta existens. Jag vill bara kasta dem ut genom fönstret.

Varför gör jag inte bara det, kan man undra. Varför är det så viktigt för mig att Noah ska smaska i sig egenhändigt mosad potatis? Dör han av en burkmatsdiet? Nej, det gör han inte. Är burkmat sämre för honom? Nej, troligen inte det heller. Sanningen är väl den att det är mest för min egen skull som jag gör det här. Jag vill vara en så bra mamma som möjligt. Jag vill uppfattas som en bra mamma av alla mamafascistas där ute. Jag vill så gärna bli accepterad i mammahierarkin, och inte fastna i det där ledsamma tonårsmammafacket med alla dess fördomar. Jag inbillar mig att jag måste vara bättre än bäst. Har förväntningar och krav på mig själv som inte går att uppnå. Jag känner igen det där mönstret väl. Prestationsspöket som hetsade mig till omänskliga nivåer i skolan och som jag slutligen jagade bort har gjort come back i min roll som förälder.

Fuck you, säger jag. Mig kan du inte lura en gång till. Jag tänker inte göra om samma misstag. Jag tänker inte låta dig förpesta mitt liv som mamma. Den här gången åker du ut med huvudet före och en fot i arslet. Det blir burkmat idag.