Igår presenterade Lagerbäck EM-truppen. Det har väl vid det här laget inte undgått någon att Henrik Larsson ska med och lira boll, trots att han som bekant pensionerat sig från landslagsverksamheten. Inte en utan två gånger, vad lilla jag kan komma på. Fotboll är ju som bekant inte mitt störtsa intresse, men lite får man ju anstränga sig för att hänga med i pizzapaussnacket om man jobbat på en sportredaktion. Hursomhelst. Sportmedia domineras idag av EM-bomben. Som om Larssons comeback skulle  vara en överraskning. Och inte bara en överraskning, utan den största skrällen i svensk fotbollsshistoria. Detta är för mig helt obegripligt. Det här hade jag kunnat berätta för er för flera månader sedan. Jag har nämligen genomskådat Henkes bluff. För mig är det obegripligt att inte resten av svenska folket gjort det med. Men istället fortsätter man att förvånas.

Han börjar ju bli lite till åren, den gode Larsson. Inte för att 36 vanligtvis är någon ålder men i fotbollssammanhang räknas man ju knappast som någon ungdom längre. Det är ju fullt förståeligt om man vill trappa ned. Satsa på familjen. Hugga ved och klippa gräs med handjagare. Det är inte lika lockande att åka på landslagsläger med pubbefjunen. En kvalmatch på Irland känns inte lika spännande som den gjorde för tio år sedan. Dessutom kan ju medias spekulationer och skriverier bli lite tröttsamma. Men har man slutat slipper man plötsligt all press. Istället infinner sig smickret. Minns Larssonfjäsket förra gången. Visst var det så att sportbilagorna startade namninsamlingar för att övertala Henke? Larsson är ju inte mer än människa. Det måste vara omöjligt att inte bli påverkad av hyllningskören. Och när sonen dessutom sällar sig till vädjarna blir tanken på att dra på sig den blågula tröjan helt plötsligt inte så avlägsen längre. Och ett mästerskap är ju onekligen roligare än att kval och vänskapsmatcher på ett lerigt Råsunda.

Det blir ju lite skrattretande det där. Larsson säger att nu är det definitivt slut, finito. Aldrig mer landslaget. Ett nej är ett nej osv. Men, som en ovanligt skarptsynt sportkrönikör påpekade i dagens UNT, är Larssons nej i själva verket ett ja? Har snubben satt i system att skolka från det tråkiga slitgörat och dyka upp när det vankas EM och VM? Vilka divalater.  Och svenska folket, inklusive journalistkåren, svarar med att hylla Henke Larsson som frälsaren själv. Nu vinner vi EM, jublar man.

Jag vill inte vara den som punkterar lyckans ballong nu när landslaget blivit med Larsson, men är inte det att ta i. Som om alla problem skulle vara lösta nu. Som om EM-truppen nu är tidernas ladslag, och inte samma gamla trötta gäng som vi vant oss att se. Vi kan ju inte luta oss mot Zlatan, Allbäck och Henke hur länge som helst.och för att citera UNT-kröikören; det är ju svårare att spela sig in i landslaget än att spela sig ut