En av alla de saker som gör att man känner sig som en barnrumpa i jämförelse med andra, tio år äldre, mammor är att den där förhatliga ungdomsacnen inte har gett med sig riktigt. Allt som oftast ploppar det upp förhatliga finnar och blemmor i varierande storlek och det är ju inte vidare snyggt eller klädsamt på en vuxen kvinna. Hellre lite skrattrynkor vid ögonen än denna eviga finnarnas förbannelse tycker jag.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag gjort för fel. För de förhatliga finnarna har slagit till på bred front och ploppar upp likt svampar i pannan, på näsan, på hakan. Mitt ansikte ser ut som en såndär bubbligt reliefkarta - och mot sånt hjälper ju liksom inget smink i världen. Finnarnas motsvarighet till Mount Everest lyser ilsket röd, ett hån varje gång jag kastar en blick mot spegeln.

Tydligen är det i den här åldern som man befinner sig på sin höjdpunkt, rent utseendemässigt alltså. Jag blir med andra ord inte snyggare än så här. Och det är ju ganska nedslående