Jag önskar ganska ofta att jag vore en man. Nog för att jag skulle bli ett ganska sorgligt exemplar, utifrån rådande mansideal, men i alla fall. Livet verkar ju vara så himla mycket lättare om man fötts med en snopp mellan benen. Nej, det här inlägget ska inte handla om hur mycket högre lön snubbar får, eller varför de dominerar på precis alla maktpositioner som finns i samhället. Det ska inte heller handla om att killar uppfostras att ta för sig medan tjejer helst ska vara, söta, snälla små våp till ja-sägare. Det här inlägget ska handla om hur männen styr jämställdheten hemma.

Hur många familjen delar på det supertråkiga hushållsarbetet 50-50, undrar jag? Och vem är det som bestämmer vem som ska göra vad, egentligen? Visst finns det sjyssta killar med sinne för rättvisa som tar på sig ansvar för delar av det obetalda hemarbetet, men gör de verkligen hälften? Och framförallt VAD gör de? Kanske är det deras uppgift att besikta bilen en gång om året och klippa gräset ett par gånger i veckan. Om de är riktigt duktiga kanske de lagar mat på helgen(det är väl ingen konst. då har man ju hur mycket tid som helst!). Medan flickvännen/sambon/frun diskar/lagarmat/tvättar/plockar varje dag, året runt. När sedan snubben/gubben nån gång tar på sig disken efter maten är han duktig. Men det är väl självklart att även karlar ska diska!

Nu är ju vi kvinnor inte helt fria från ansvar. Vi kan ju inte utgå från att snubbarna ska dra sitt strå til stacken självmant, även om det förståss borde vara så. Vi måste ställa krav, och det tror jag att de flesta kvinnor gör idag.
Problemet är bara att männen så gott som alltid har övertaget. Kvinnan är fortfarande i underläga gentemot mannen i den svenska familjen, är inte det lite sjukt? Förhandlingar som dessa resulterar i princip jämt med en mer eller mindre lyckad kompromiss. Männen kan ju ta på sig de sysslor de känner sig bekväma med, de väljer hur mycket av hemarbetet de vill göra - för sedan finns det ju en rad argument som tvingar kvinnan att foga sig. Och inte helt sällan tycker kvinnan att hon har gått segrande ur striden, gubben lovade ju rent av att diska två gånger i veckan. När det i själva verket är snubben som ställt upp villkoren.

Nu kommer samhällets brist på jämlikhet in på männens sida. Män jobbar ofta mer, särskilt om paret har barn. De drar in mer pengar och är familjeförsörjare, en ooooerhört viktig uppgift. Så viktig att kvinnan som tar hand om barnen och/eller tjänar mindre måste kompensera för det genom att göra mer hemma. Min egen familj är inget undantag. Min sambo jobbar häcken av sig för att få det här hushållet att gå runt. Jag är hemma och tar hand om vår son med en symbolisk ersättning från FK. Jag är beroende av min sambo för att överleva, något som fullkomligen har krossat mitt självförtroende och gett mig enormt dåligt samvete. Jag kan köpa hans resonemang om att jag kanske borde göra mer än honom hemma, till viss del, mest p.g.a att han jobbar bra mycket mer än han borde. Men att jag ska göra allt och han ingenting. Nä!

Det han inte verkar ha insett är att jag inte är hemma på någon slags semester. Jag jobbar jag med, fast på ett annat sätt. Jag får inte pengar från föräldraförsäkringen för att fungera som städhjälp hemma, jag får pengar för att ta hand om vårt barn. Jag tror inte att han inser hur mycket tid omvårdnanden av ett spädbarn kräver. Det är en heltidssysselsättning. Det ska matas, bytas, lekas, läsas böcker, gås promenader och badas. Du måste ständigt vara på alerten från det att ungen vaknar på morgonen tills han somnar på kvällen så att busfröt inte stoppar i sig något olämpligt eller grillas av en elstöt. Ibland mår inte bebis helt hallon. Ibland vill det varken ätas mat eller sovas - bara bli buren på. Det är påfrestande. Man är trött även efter den mest problemfria dag med bebis, just för att det är så intensivt.

Att få ihop bebistillvaron med ett heltäckande ansvar för markservicen, det är en ekvation som jag inte får ihop. Det är alltså meningen att jag ska hinna städa, laga mat, diska, tvätta osv utöver bebissysslorna? När, undrar jag då.

Min sambo har lovat att när han ska vara pappaledig, om två månader ungefär, så är det han som ska ta huvudansvaret hemma. Min gissning är att han kommer få en mycket otäck överraskning. Och jag ska ta semester från hushållsarbetet ett par veckor. Inte diska en pinal. Kräva mat på bordet när jag kommer hem från universitetet. Dumpa mina böcker mitt i hallen och sprida mina svettiga strumpr i lägenheten. Låta tomma mjölkpaket stå kvar på matbordet.
Sedan, när jag är säker på att snubben har hajjat grejen, så ska jag, för att vara snäll, ta på mig en rimlig del av hemmasysslorna. Matlagning på helgen kanske vore lagom?