I lördags var det dags att åter hälsa på lite hemma hos Gud, sonen skulle nämligen döpas. Egentligen skulle han döpts redan i februari, men det satte pappas gallblåsa stopp för. Istället för dopgudstjänst blev det operationsbordet. Vilken osis. Hursomhelst. Jag, M och N tog oss till gamla hemstaden utan problem och allt löpte på smärtfritt tills vi anlände till kyrkan. Dopklänningen passade, jag fick med mig finskorna och M var på hyfsat gott humör(N, dagens huvudperson, var en solstråle som alltid). Förberedelserna med prästen, en grå liten dam närmare pensionsåldern, gick som smort. Eller ja, ändå tills N's gudmor råkade snubbla på mattan, eller hur det nu var, och undslapp sig ett förargat jävlar. Den till synes timida prästen hajar till direkt och spänner ögonen i flickstackaren. När väl dopgudstjänsten avlöpit som den skulle och vi packade ihop oss för avfärd till kalaset bestämde sig prästen för att tala gudmor tillrätta.

 Sila snacket var hennes råd.

Sila snacket. Det var ett uttryck jag inte väntade mig från fru prost inte. Och den undertryckta ilskan, det pös ut ånga ur hennes röda små öron. Visst, kyrkan är väl inte den rätta platsen att svära. But still, hur hårt tar egentligen prästerskapet på en svordom, som liksom bara råkar slinka ut? Hon stod ju på örat nästan. Då är det väl bara naturligt, eller?

Ok, eller inte, jag tog i alla fall fasta på prostens råd. Sila snacket alltså. Det börjar ju bli dags nu, så att man inte lär lillen en massa fula ord onödigt tidigt. Jag måste bara få med M på det här företaget, det är ju han som osar mest svavel här i hushållet ändå. För tänk om lilla N springer runt på dagis och skriker rava. Det vore pinsamt. Hemskt pinsamt.