Tidig morgon för mig och Noah, M har jobbat natten och behöver sova utan att morgonpigg bebis kallar på uppmärksamhet. Det faller alltså på undertecknad att underhålla hjärtegrynet under de arla morgontimmarna. Dagens UNT avverkas i sällskap med en kopp tjärkaffe och i hård konkurrens med barnprogrammen och TV-shop faller valet på Dr. Phil på dumburken. (Det var ju också i en klass för sig, för övrigt. Hur vidrig får man vara mot sina barn egentligen? Jag började nästan gråta, och då är jag inte lättrörd av snyfthistorier. Stackars kille. Dock verkar Phille och hans fruga Robin vara ett par riktiga änglar. Fru Perfekt hade aldrig någonsin höjt rösten åt sina barn. Okeeeej, säger jag. Jag anar en mörk familjehemlighet, för en sådan familjeidyll existerar knappat. Eller?)

Hursomhelst, jag gosar med Noah i soffan och som vanligt grabbar han tag i mina fingrar och börjar gnaga på dem. Det gör ondare än vanligt, avsevärt mycket ondare. Vad är det där? undrar jag. Kan det vara...? Och det är det! Den första lilla mjölkisen har tittat fram i älsklingens mun. Nu fattas bara att M vaknar ur sin Törnrosasömn så jag får visa honom min upptäckt. Can't wait!

Jaha, då är det väl en sju års tandborstning, minst, att se fram emot antar jag. Well, det är väl sånt man får ta...