N och jag är inte direkt bästa kompisar just nu. Hade bestämt mig för att det var dags att klippa hans små naglar, som kanske ser oansenliga ut med som i själva verket är vassa som tusan. Har rivmärken lite överallt på kroppen kan jag säga. Hursomhelst så tyckte inte N att detta var nån bra idé. Han skrek för full hals samtidigt som han stretade mot allt vad han orkade. Jag kände mig grym när jag försökte ansa hans små klor, tårarna rann ju ner för kinderna på honom, men det måste ju göras. Det är ju inte särskilt trevligt om han river sönder sina föräldrar eller sig själv.

Dock undrar jag lite vad som är då hemskt med att just klippa naglarna. Allt annat går ju bra. ont gör det ju inte, och jag har aldrig klippt honom i fingret(har hört talas om att det hänt andra) vilket skulle kunna förklara en del. Nä, undrar vad som tar åt mammas lilla kille när det kommer till det där.