Stämningen är inte direkt på topp här hemma. Har tillbringat de två senaste dagarna med att städa lägenheten, tvätta, baka, laga mat i ett plötsligt pedantanfall - och under tiden sett ut som ett åskmoln. Herr Ö undrar varför jag är en sån surfitta och jag bara fräser. Får ett par utbrott av hans försök att muntra upp mig. Hur kommer det sig att alla män har fått för sig att det bästa sättet att få en trumpen flicka på gott humör är att skoja med dem? Det funkar ju inte alls!

Jag kan ju erkänna att jag blir lite trött på att vara den enda i det här hushållet som bryr sig om hurvida vi har rena golv eller inte. Att vara den enda som diskar så att händerna blir nariga. Den enda som inte tycker att saker ska ligga utspridda precis överallt. Och jag är något less på att plocka svettstrumpor, plocka undan Oboyburkar och slänga tomma mjölkpaket efter en snubbe som är snart 30. Men nog om det. Det här har jag ju sagt så många gånger förut. Han vet vad jag tycker om det.

Sanningen är att jag varit en smula ur led sedan vi kom hem från det stora kalaset. Till skillnad från Herr Ö tycker jag inte att det är det minsta skönt att komma hem. Till vaddå? En lägenhet tom på folk och full av krav. En plats där jag inte kan känna mig riktigt hemma hur fint jag än försöker göra det med gardiner, dukar, blommor och små vita prydnadsänglar.  En ful plats där jag känner en ensamhet som Herr Ö aldrig kan förstå. Jag saknar så många människor, saknar att vara en del av ett sammanhang, att bidra med något, att vara viktig, duktig, att utvecklas. Det är jobbigt!

Tack och lov är det snart dags att lämna över stafettpinnen till herr Ö. Såklart kommer jag sakna att mysa hela dagarna med snosgospojken Noah som är det stora ljuset i mitt liv, men hemmafrulunken vill jag aldrig mer uppleva!