Det är några dagar sedan nu. Några omtumlande, overkliga dagar sedan vi definitivt dödförklarade vårt nästan precis tre år långa förhållande. Overkligt, för att det är svårt att förstå att det verkligen är slut. Omtumlande, för att känslorna är så många och så blandade och åker bergochdalbana i kroppen. Det var ju inte det här jag ville. Det är ju inte det här man ser framför sig när man är så kär att man varken vet ut eller in och tror att det ska vara vi för alltid. Och så försvinner det. Inte plötsligt, utan långsamt och plågsamt. Det är klart att man känner sorg. Vad skulle man annars göra?

Just nu känns det som ett misslyckade. Mycket för att det inte bara är oss två det handlar om. Vi måste ju tänka på Noah också. Och jag känner mig totalt jävla värdelös när jag tänker på att den lilla i magen inte ens får födas in i ett lyckligt förhållande. Samtidigt kan man inte försöka lappa ihop något som så trasigt till varje pris. Hur dåligt måste man må innan man får lov att säga att nu är det nog, jag orkar inte mer?

Därför känner jag mitt i all ångest en oerhörd lättnad. Det är över nu. Det var ingen mening med att göra sig själv olyckligare. Nu slipper vi vara två främlingar som råkar bo i samma lägenhet. Vi slipper gå runt som två osaliga andar med den stämning som följer. Det ska bli skönt att få vara ensam. För varje dag känns det mer och mer som rätt beslut. Jag kan och ska klara mig själv. Så är det bara.