Är glad ända in i själen. Noah somnade själv ikväll!

Sedan några månader tillbaka har läggningen varit ett jobbigt moment. Antingen har vi bråkat ett par timmar Noah och jag, eller så har jag fått sitta vid hans säng tills han somnat. Det kan man väl iofs göra, men det känns inte hållbart i längden - särskilt som ungen hellre vill busa med mamma än sova.

Visst var han uppe och sprang några gånger efter att vi hade sagt godnatt, men det blev inga tårar och inget skäll. Och det är fördjävla lustigt att den där skäggige värmlänningen ska ha rätt igen, för det gjorde verkligen super att sätta sig hos ungen och lugnt och stilla förklara att det var natt och dags att sova. Så enkelt var det, eller?

Idag har jag varit på Öppna Förskolan med barnen. Jag hade ångest hela vägen dit och funderade allvarligt på att släppa lös Noah i någon lekpark istället. Jag har varit där en gång förut, när Noah var liten, och efter det var jag jätteledsen. Jag kände mig uttittad och utanför.

Även denna gång var det mest politiskt korrekta 30-plussare som pratar om hur länge de ska vara föräldralediga och klär sina barn i könsneutrala färger. Observera att jag inte lägger någon negativ värdering i det här, men jag passar liksom inte in i den definitionen av en förälder.

Jag kände mig naturligtvis totalt malplacerad och därför hjälpte det något enormt att jag var där med Cissi och hennes barn. Det var faktiskt riktigt mysigt med sångstund och fika och ungarna hade jätteroligt. Jag vet att det här är ett jättebra sätt att sysselsätta Noah. Och jag inser att det mesta förmodligen sitter i mitt huvud. Jag måste komma över det här ung mamma-komplexet. Jag är ju precis lika bra som de

Dagen har varit rätt ok, jag har verkligen ansträngt mig för att få allt att flyta på. I förmiddags var nog Noah oerhört uttråkad, för han bet både mig och Alive i tid och otid. Det är inte OK. Imorgon ska jag försöka aktivera honom lite mer innan lunch, det kanske blir öppnis eftersom det bara blev dagis två dagar den här veckan(nej, än är han inte sjuk, peppar peppar ta i trä).

Efter lunch och middagsvila(man kan numera nästan ställa en klocka efter Alice, tjoho. älska rutiner) gick vi ut en sväng. Noah fick gå i täten och det resulterade i att vi stannade i varenda lekpark i vårt område. Roligt hade vi i alla fall, så roligt att Noah inte alls ville gå hem.

För hem var vi ju tvugna att gå. Middag stod ju på schemat. Nu tänker jag inte säga vad det blev, för det var väl inte direkt nån näringsmässig fullträff;) Alice fick smaka på gröt för första gången och med lite hjälp av en svartsjuk storebror åt hon upp en hel halvportion! Mamma är sååå stolt:) Sedan var hon ju naturligtvis tvungen att bada(hela ungen var ju nedkletad med gröt!) och det var hon inte lika förtjust i. Men madam ska väl lära sig uppskatta det med i sinom tid:)

Strax efter sju somnade damen i sin säng iförd en något för stor pyjamas ärvd av storebror. Denne storebror är inte lika smidig att lägga men även han sov före åtta. Halleluja! Och nu sitter jag här och njuter av min ensamhet med oboy och vispgräddeskladd(snuskfia) och funderar på när man bör lägga sig för att orka upp strax före sex i morgon bitti. Förmodligen har det tåget redan gått!

När jag hämtade Noah på dagis igår var det total kalabalik på avdelning Igelkotten. Mitt under middagsvilan hade flera barn blivit magsjuka(läs: lösa i magen). Till råga på allt var personalen en man kort så Agge och Gittan såg en smula uppjagade ut när de försökte byta blöjor, klä på barn som skulle hem och jaga en nyduschad pôjk som sprang runt i bara strumporna.

Jag skyndade mig därifrån med en nyvaken Noah och tänkte att nu är det klippt.  Magsjukan kommer som ett brev på posten. Nog förbannade jag mig själv en smula också, för att jag så sent som på morgonen nöjt konstaterat att ungen hållt sig frisk ovanligt länge.

Nåja. Än är han inte magsjuk. Kanske är det tanterna på dagis som överdriver. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Han är i alla fall hemma i förebyggande syfte. Om han nu undkommit med blotta förskräckelsen första gången är det inge idé att skicka tillbaks honom till den där smitthärden.

När jag ändå är i skrytartagen kan jag passa på att meddela att Noah plockar fram och undan sin frukost, äter utan att spilla, slänger sina bananskal i sopen, äter ägg ur äggkopp, tar befäl över lillasysters matning...

Han är i princip självgående. Så jag tänkte ta lite semester, OK?

Noah är väldigt fascinerad av alla slags fordon. Särskild bilar och bussar. Fram tills nu har alla gått under samma beteckning - bjumm. Ja, en bil, brukar jag svara. Eller buss i förekommande fall.

Idag hände något. På vägen till dagis går vi längs en vid den här tiden på dagen vältrafikerad gata. Det finns en hel del motorfordon av varierande slag att titta på alltså. Noah studsade upp och ned i vagnen som vanligt, pekade och sa klart och tydligt - BIIIIL


Ja, jag får väl erkänna att jag kände mig stolt. Och Noah var ganska nöjd med sig själv han med för under hela den 25 minuter långa promenaden till dagis pekade han på varenda bil han såg och liksom testade ordet. Biil, Bejl, Biiiiiiil.

Igår döptes Alice i Gamla Uppsala kyrka. Det blev en jättefin och trevlig cermoni, även om lilla fröken skrek mest hela tiden. De andra två barnen gnydde lite när de fick vatten på huvudet, de hade ganska klena röstresurser jämfört med Alice som överröstade både präst och musikanter;)

Lilla fröken var i alla fall bedårande söt men det grämer mig lite att det knappt blev någon användbar bild från hela dagen:/ Mest för att jag ser allmänt svagsint ut. Inte det minsta photogenic!

Vädret var strålande så det passade alldeles utmärkt att ha tårtkalas i gräset på Djäknegatan. Jag gjorde det enkelt för mig och slänge ihop en klassisk jordgubbstårta och en variant med banan och daim på färdiga köpebottnar. Lite kaffe på det och kalaset är biff. Mer komplicerat behöver det faktiskt inte vara:)

Tack allihopa för en underbar dag, och särskilt tack till Alice faddrar Tove och Lennart. Ni är bäst!

Det var ganska länge sedan Alice började vifta efter sakerna i babygymmet, men nu börjar hon utveckla gripandet till en konst. Allt som ligger inom räckhåll för hennes små fingrar norpar hon åt sig fortare än fortast. Inte en pryl går nu säker med två små kleptomaner i familjen. Noah kommer nog lära upp henne ordentligt, han är ju mästarnas mästare på att plocka åt sig saker och gömma undan dem på de mest konstiga ställen. Städskåpet eller frysen, till exempel.

Idag är det fredag och på fredagar är Noah ledig från dagis. Jag tror att det är skönt för honom att vila upp sig och visst är det på det stora hela mysigt att ha honom hemma.

Men. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt med alla rutiner, särskilt middagsvilan. Det strulas alltid. En fet jävla energibov. Blir både trött och ledsen när det går så långt att jag tappar humöret och skäller på stackaren.

Hur gör man egentligen? Skaffa ett sagoband, kanske. Han är ju lite stor för att sova i vagnen:P

Jag tror amningen håller på att skita sig. Försöker ge flickebarnet bröstet så ofta jag kan, i nåt slags desperat försök att få igång den där satans mjölkproduktionen ordentligt igen. Kompletterar med flaskan och ungen är lugnare än någonsin. Somnar på stört, utan skrik eller massa bärande. Det är väl här det har felat hela vägen, utan att man riktigt velat erkänna det.

Egentligen är det väl inte så konstigt att det inte funkar. Depression och stress är väl knappast grejer kroppen mår bra av. Mammamaskinen kan skära ihop för mindre. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Köra på ett tag kanske. Jag har inte ork till att göra några massiva räddningsförsök. Pallar inte att pumpa. Samtidigt vill jag inte lägga av helt riktigt än. Vill gärna att Alice ska komma igång lite med smakportioner. Under skydd av amning bla bla, men också för att jag tror att det kommer bli smidigare både för henne och mig. Dessutom inbillar jag mig att det skulle vara bra med en extra immunförsvarsboost i höst. Svininfluensa ni vet.

Kan inte låta bli att fundera. Hur fan gjorde man förr? Eller i tredje världen? Kommer på mig själv med att tänka att det är i sådana här lägen barn i mindre priviligerade samhällen dör. Inte så konstigt att den biologiska ångesten går igång. Tacksam som fan ska man vara!

Har till och från känt att bröstmjölken inte riktigt räcker för att hålla Alice nöjd. De senaste dagarna har det varit särskilt påtagligt. Hon snuttar febrilt ett par minuter på varje bröst innan hon släpper. Maten är slut och fröken på dåligt humör.

Nu är det inte så att jag måste amma till varje pris. Behöver ungen tillägg är det så. Det är bara det att det är så svårt att få henne att ta flaskan. Ändå har jag en såndär hypermodern MAM-Ultivent med femtioelva delar som ska vara så gott som identisk med en riktig bröstvårta och stimulera rätt sugteknik och bla bla. Det är inte lite frustrerande att sitta med en hungrig bebis som bara skriker efter ett bröst som är slappt som ett taxöra. Att inte kunna mata sitt barn, med bröstet eller flaskan, går liksom inte ihop med modersinstinkterna. Buhu

Nu har en doktor från Hemläkarjouren varit här och tagit sig en titt på sjuklingen. Himla smidigt egentligen, så man slipper sitta på barnakuten hela dagen om man vill träffa en läkare.

Skrutten gillar inte läkarundersökningar, så jag fick hålla fast en liten skrikfis när det skulle lyssnas på hjärta och lungor, tittas i öron och tas halsprov.  Halsmandlarna är ganska svullna och vitprickiga men någon halsfluss var det åtminstone inte. Han har nog åkt på en ordentlig virusinfektion trodde doktorn.

Skönt att få höra att han var ok, man oroar sig ju så!

nu är han åtminstone tillräckligt pigg för att klottra på sin egen mage. Alltid något;)    

Noah hade 40 graders feber i natt, 39,5 nu på morgonen. Lite läskigt är det. Han är het som en kamin och orkar ingenting.

Väntar på en läkare som ska komma och titta lite på honom.

Noah har varit en liten skrutt idag. Inte så konstigt kanske, för lillkillen var varm och visst bekräftade tempen feber. Han har legat nedbäddad i soffan och nu har han precis somnat i min säng. Dit tassade han in alldeles själv, efter ett antal misslyckade läggningsförsök i herrns egen säng. Jag försåg honom med en flaska välling, för säkerhets skull. Så nu ska båda ungarna sova:P

Jag har svårt att slappna av. Det är så mycket tankar som snurrar, så många orosmoln som tornar upp sig. Pengar, naturligtvis. Min hyperkänslighet för stress. Rädslan för att jag inte ska kunna kontrollera ångesten som gör sig påmind mer eller mindre ofta. Känslan av att inte räcka till. Sådana saker.

Det är extra svårt när jag är ensam med barnen. Jag blir irriterad för minsta lilla. Tålamod=noll. Gråten aldrig långt borta. Livet kräver en självkontroll som  jag inte har, helt enkelt.

Noah har varit två dagar på dagis. Han snorar och hostar. Antingen är det en sjuk ansamling av bassilusker och virus på det där stället eller så har kåken nån mögelskada.

Jag blir galen i vilket fall som helst!

Det finns stunder då livet som mamma till två små barn känns mig övermäktigt, men även om jag ibland bara vill fly långt bort från alltihop påminns jag varje dag om hur underbara mina ungar är.

Noah, som då och då testar de yttersta gränserna för mammas tålamod, har vuxit till att bli en riktigt stor och duktig kille. Tänk, han som nyss var min lilla bebis. Man kan inte undgå att charmas när lintotten kommer in i vardagsrummet med vällingflaskan i högsta hugg, vinkar och säger Hej'rå Hej'rå med sin ljusa barnstämma och sedan smyger in i mammas sovrum för att krypa ner i sängen. Och det är en stolt mamma som ser en duktig storebror pussa och trösta en ledsen lillasyster.

Och Alice, som kan skrika som om hon vore besatt av onda andar - och gör så ganska ofta, är den mest fantastiska lilla flicka när hon är på gott humör. Denna tremånaderstös är vaken och nyfiken, ler och skrattar och "pratar" med mamma med sitt härliga bebisjoller. Under de stunderna glömmer man helt bort att man ibland vill sätta ut henne i skogen;)




Det är ni som håller mig över ytan. Finaste ungar, jag älskar er! <3

precis när jag tänkte ge upp och krypa ner i sängen med min knasboll till dotter som inte sovit på hela dagen däckar fröken i babysitterna. HAHA! nu kan jag ju sitta uppe och knappa på datorn hur länge jag vill! Bättre sömnlös framför skärmen än sömnlös i sängen.

Har precis fått barnen i säng. Alice har varit vaken rekordlänge och varit ömsom solståle omsöm otröstlig. Noah däckade innan middagen, blev på uselt humör när han blev väckt och sedan dess har det pågått en hopplös kamp för att få honom i säng igen. Välling - funkade icke. Sitta bredvid tills han somnade - nog vaknade han av lillasysters skrik. Kramas och vinka hejdå - nope.



I skrivande stund vaknar Alice. Ungen är KLARVAKEN och pjatar och är söt som bara den. Tur för henne, annars hade hon inte stått så högt i kurs. Nu hoppas jag att hon tänker sova tolv timmar i sträck i natt. Minst!

Noah har vaknat flera gånger ikväll och varit riktigt ledsen. Tror han drömmer mardrömmar. Stackars kille. Skrutten får nog sova hos mig han med tror jag.

Noah och jag tog en tur till lekparken i förmiddags. Det var nog välbehövligt för både honom och mig att få lite tid tillsammans, utan lillasyster(även om vi älskar henne innerligt båda två). Noah fick spatsera runt lite bäst han ville, vi möttte inte mindre än tre hundar och skrutten hoppade upp och ned och ropade FFFF FFFF(voff voff, antar jag). Fän av alla dess slag är poppis nuförtiden.



Noah är inte den som brukar vara blyg för andra barn, men idag var han lite avvaktande. Han höll sig helst lite för sig själv och lekte med mamma istället. Så kan det vara ibland.

Jag pluggar förmögenhetsrätt bäst jag kan med två ungar. Ibland kommer Noah och plockar boken ur handen på mig och sätter sig i sitt knä. Så är det, och de är ändå viktigare än allt.

Alice är lite febrig och dålig i magen. Jag bara hoppas att det inte är någon jäkla svininfluensa. Hon är inte snuvig eller rosslig dock, för första gången på tre månader.



Nu ska jag försöka ta det lugnt resten. Noah hoppade över middag och läggning och däckade i soffan istället. Så det kan bli.