Murphys lag

Började skriva på ett oerhört pessimistiskt inlägg men kom fram till att det inte var någon bra idé. Poängen jag ville komma fram till var att livet är något omåttligt överjävligt just nu och trots att jag helst skulle vilja sätta mig i ett hörn och grina och dunka huvudet i väggen måste jag vara lika överjävligt stark. Jag har liksom inget val, jag måste fixa det här.

När det är sådär riktigt, riktigt jobbigt blir jag antingen superdeppig eller manisk(utan att för den skull vara manodepressiv, men det fattar ni väl). Ibland sitter jag bara som ett fån och stirrar framför TV:n, orkar nada, gråter mest hela tiden. Andra gånger får jag världens ryck, städer halva lägenheten, drar igång nåt projekt typ organisera räkningar, sortera kvitton, städa bland Noahs leksaker... Samma sak med maten, antingen tröstäter jag eller så känner jag inte för att äta något alls.

Idag tillbringade jag förmiddagen som en våt fläck i soffan, åt inget mer än en halv pannkaka och ett par dumlekolor före kl 17. Funderade en hel del och kom fram till att jag slösat tillräckligt med tårar för en dag. Så nu har jag en nyfejad lägenhet. (har dessutom ätit en ordentlig middag. man har ju ungen att tänka på)

Imorgon är en ny dag och det passar bra att det ska regna för jag tänker nämligen tillbringa en del tid i telefon. Borde jag gjort för länge sen.


Kommentarer
Postat av: mandel

:-( <3

2009-05-29 @ 18:50:09
URL: http://mandelen.wordpress.com



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0