Dagarna blir annorlunda nu när Noah är hemma. Jag mår bättre. Jag tänker inte lika mycket på fel saker, jag känner inte för att kura ihop mig i soffan och gråta. Jag får tillbaka så mycket kärlek och glädje från den lilla krabaten att jag för en stund glömmer den jag inte får.

Men lättar det nånstans är det nåt annat som frestar på. Nu är det två barn som ska tas om hand, och det går väl an så länge man kan ägna sig åt ett åt gången. För det mesta vill det sig så illa att Alice gallskriker när jag lagar mat till hungrig och trött storebror. Värst är det när man tvingas välja vilket ledset barn man ska trösta först. Man vill ju helst ta hand om båda två på en gång men det går ju inte...

Alice verkar leva efter devisen varannan kväll. Igår var hon orolig och skrek från åttatiden tills vi slocknade framför en film i soffan. Det var ingenting som riktigt hjälpte mer än att gå runt och bära, och det hade jag inte riktigt ork att göra hela tiden. Sådana kvällar tar verkligen på krafterna.

Är inomhus med barnen eftersom Noah sover, och jag fryser som en hund.  Känns lite skumt när det ligger folk halvnakna i gräset utanför. I eftermiddag tänkte jag ta en ordentlig promenad med de små.